Ibland när jag vaknar så går det inte.

Solen kryper genom persienner och rullgardiner, målar upp ett ljusmönster mot turkosa väggar och jag kan inte ta mig upp ur sängen. Benen blir fastkedjade längs madrassen, det spänner i bröstet, bränner i bröstet, upp mot halsen och jag håller krampaktigt i täcket. Jag listar alla femhundrasjuttio anledningar jag har att gå till skolan, faller ihop, låter den mörkaste delen av mitt huvud sätta på en skräckfilm som är så verklig att det känns på riktigt. Jag ger upp, tar upp telefonen, skickar iväg en sjukanmälan. Jag vänder mig om utan att ställa klockan. Nästa gång jag vaknar är jag utvilad och varm av solens strålar och har ont överallt. Jag har lika mycket kramper och träningsvärk som om jag verkligen gjort det min kropp tror att jag har gjort, som om jag inte legat i en säng i tre extra timmar. Jag tar mig upp och gör frukost, systematiskt, humoristiska fraser ringer i mitt huvud medan jag försöker förringa min situation. Har du försökt starta om Windows. Jag är windows. Jag är omstartad, rebootad, omhändertagen. Jag hackar på med dålig fläkt och virussmittade system och jag väntar på nästa gång jag måste startas om. 

Det är ett lejon. Eller en varg, eller en drake. Någonstans mellan 10 och 15 års ålder programmerade min hjärna om sig. Kroppen ser inte skillnad på fysiskt och psykiskt hot och min kropp har förvandlat de vardagligaste sakerna till lejon och sabeltandade tigrar. Jag är rädd för allt, och jag är rädd för inget. Jag sitter på toaletten och skriver för att min kropp fick för sig att det var vargar utanför fönstret. Det rev bakom bröstkorgen, benen kliade och jag kunde inte vara kvar i mitt kök. Jag har rester och prov att göra tills nästa vecka och jag gör dem, jag gör dem, men min kropp tror de är tigrar och jag vet inte hur jag ska säga till. Säga åt dem. Jag kan andas in fyra, ut åtta tio gånger om och om igen, jag kan ta Atarax tills jag däckar och röka ett helt paket cigg men nästa gång jag ska göra uppgiften så blir det såhär igen.

Och jag måste fortsätta, för om jag inte gör det, då blir det värre, som förut.

Om någon undrade hur det är att leva med kronisk ångest så känns det såhär. Man kämpar tills man är blå i ansiktet, tar hjälp av nikotin, av mat, av receptbelagd medicin som får en att bli snurrig. Man bygger upp försvar, har kommit på femton nyanserade argument mot alla dem som blir obekväma innan någon tvekande stammar fram att jag är för ung för att gå på medicin för sådana här saker. 

Jag är snart tjugoett år gammal, jag har levt med de här problemen i ungefär halva mitt liv. Sedan jag var tio har jag bråkat med mig själv, med skolan, med omvärlden. Hittat säkerhetsnät och blivit nedtryckt för att jag hittat dem, kämpat och växt mig så jävla stark att folk började skjuta på mig. Jag bejakade så mycket att jag tappade förmågan att göra det. Jag föll in i jordskorpan, förlamades, spenderade tre år i så mycket självhat att jag knappt kände någonting, var så hatad av mig själv, skadad av mig själv, så bruten som det bara går att bli. 

Jag tog mig ut. Spottade, skrek, bröt halva kroppen men jag kom ut relativt levande på andra sidan. Men det är ingen engångsgrej jag har, det är en kemisk obalans med djupare rötter än jag själv kan följa. Jag har varit ordentligt sjuk i sex år, stapplat runt på ett brutet ben och låtsas som om det var helt.

Jag har fallit ihop, jag har gått till akuten och jag har ett stort metaforiskt gips om hela högerbenet, jag har kryckor som hjälper mig att gå. Mitt gips heter Sertralin, ett SSRI-preparat som inte är beroendeframkallande, mina kryckor heter Atarax och jag somnar på tre sekunder när jag tar dem. Men de hjälper mig gå, de hjälper mig gå till kuratorn och gräva i mitt förflutna, för att hitta en lösning, för att fixa det här.

Om ni har unga nära som tar sådana preparat, ifrågasätt inte det. Vården skriver inte ut sådant här om de inte vill, och man äter själv inte gärna tabletter som reglerar ens välmående. Vi som tar dessa, tar dem för att vi behöver hjälp att vilja leva. Vi vet att det är tragiskt, vi vet hur hemskt det ser ut och låter.

När jag tog beslutet om antidepressiva hade jag levt i två veckor med konstant självhat, jag åt inte, jag pluggade inte och jag hade inte sovit ordentligt på en månad. När jag tog beslutet låg jag i sängen med musik i öronen och det brände i ansiktet av tårar. Jag insåg att jag hade ett val mellan det här livet, eller att inte ha något liv alls. Dagen efter ringde jag min husläkare och beställde en utredning för jag ville inte dö, inte alls. Men jag orkade inte, så jag bad om hjälp.

Jag valde att reglera mitt välmående med piller för att sluta känna mig så värdelös att jag ville dö. För två år sedan lovade jag mig själv att ta hand om mig själv, att se till att det som hände när jag gick på YBC aldrig mer fick upprepas. Det var det jag gjorde när jag tog beslutet om antidepressiva, jag räddade mig själv och jag har en läkare och en kurator som stöttar mig till hundra procent.

Det finns en hel del människor därute som inte tycker om att jag hanterar det såhär och trots att de vill mitt allra bästa, så angår det inte dem hur jag väljer att hantera ett huvud som mobbar mig. Det här kriget med mig själv kanske varar livet ut, och då vill jag kunna lita på mig själv, mitt omdöme kring min mentala sjukdom. 

Jag har Generaliserat Ångestsyndrom och är vidare diagnosticerad med måttlig depression. Ingen med vett i skallen skulle någonsin be mig gå på ett ben som är brutet från smalben till lår så varför det finns folk därute som i över huvud taget ifrågasätter varför jag tar till godkända läkemedel för att kunna leva mitt liv är faktiskt helt beyond me.