Ibland när jag tänker på fangirling kan jag inte sluta le. För att det har lett till så mycket bra, till så många vänner. Till så jävla mycket lycka. Men alltså, vilken jävla drag det är, alltså.

 

Fangirling är inte att stå längst fram på en konsert och skrika halsen av sig, det är inte att rusa till första bästa affär för att köpa ett album på releasedagen och det är inte att kyssa sina posters godnatt innan man går och lägger sig.

 

Fangirling är att vakna på morgonen och kolla tumblr för att se vad ditt band har gjort medan du sov. Fangirling är twitternotiser när bandet twittrar och taggar på tumblr som bara andra fans förstår. Fangirling är att ligga groggy i sängen för att på en milisekund vara mer vaken än man har varit på en vecka för att man läste något och fick all the feels. Fangirling är allt annat än ljummet och lugnt, det är eld och hjärtklappning, halsbränna och adrenalin och det är det värsta och det bästa som har hänt mig.

 

Fangirling är att spendera en vecka på Svartengatan i hopp om att möta mitt band. Fangirling är när Louis och Zayn stod och pratade med mig och jag inte kunde förstå situationen. Fangirling är tre timmar senare när Liam tog min telefon och gick runt på gatan medan han pratade nonsens med en nyvaken Josse, när Louis snackade med en grötig parodi på en irländsk dialekt och varken jag eller Carly som han pratade med förstod vad han sade. Fangirling är att sitta ett gäng tjejer som jag inte träffat tidigare med en födelsedagstårta och ljus som de köpt och fira min födelsedag klockan fyra på natten i ett blåsigt båthus vid Grand Hotel, fangirling är att se bandet lämna Sverige på Arlanda efter en vecka av tre timmar sömn på natt, uttorkning och så, så mycket lycka. Fangirling är året efter utanför Grand Hotel i alldeles för kalla kläder och alldeles, alldeles för trötta ögon för ingenting, för vi stod vid fel hotell. Fangirling är att campa i en vecka för biljetter och hulkenskrika med biljetten i högsta hugg i globenområdet. Fangirling är att ligga och kramas med främlingar i ett tält vid Themesen för att köpa biljetter till en konsert en månad senare. Fangirling är att inte kunna få nog. Fangirling är att göra dumma, knäppa saker med andra människor, skapa minnen och skratta, träffa vänner och glädjas åt ett jävla band. Man är så dumt, jag har gjort så mycket dumt och fjantigt men det är det bästa jag har gjort för jag har aldrig varit själv.

 

Fangirling är när jag stod och kramade främlingen på andra konserten i Croke Park förra året, när vi grät i varandras armar när killarna hyllade Niall. När alla åttio jävla tusen grät tillsammans med honom, när himlen hade öppnat sig och jag var dyngsur för andra dagen i rad. Att stå i en folkmassa och höra allihopa sjunga med. Att stå i en folkmassa och veta att alla mår precis lika bra. Fangirling är den bästa gemenskapen jag någonsin har varit med om. 

 

Fangirling är att vara vaken till fem på morgonen för någon jävla livestream i USA. Fangirling är att kolla på varenda sketna intervju som ditt band sitter igenom, den sommaren när de intervjuades hela. jävla. tiden. Fangirling är en vän när jag lider av insomni och inte har sovit mer än tre timmar på en hel sommar för att jag egentligen är så jävla deprimerad att jag inte fungerar för fem öre. Fangirling är det som har tagit mig genom ett helt liv, det som jag hoppas jag kan titta tillbaka åt och aldrig, aldrig ångra.

 

Jag skulle aldrig säga att One Direction räddade mig, för det var jag som räddade mig själv. Men jag har sagt det tidigare och jag säger det igen; jag hade inte funnits här idag om det inte var för dem. De hjälpte mig hitta meningen med livet och jag kan tacka dem med tatueringar och albumsales men jag kommer aldrig kunna sätta mig ned och säga "Not to be fake deep but you lot saved my ass". Och ibland gör det ont. På riktigt. Jag har dagar, som igår när jag låg till klockan tre på natten och lyssnade på deras nya album och det bara värkte för de gör mig så glad att jag tar mig igenom livet när jag inte ens orkar sätta på tekokaren och de kommer aldrig få veta det. Det kanske är bäst så, för jag vet inte hur jag skulle hantera det om någon tackade mig för att ha räddat hens liv. Vad säger man ens? "Åh, varsågod. Det var så lite så". Det finns inga men på denna jord som jag skulle kunna använda för att beskriva vad jag är skyldig det här bandet i gengälld för det går inte att beskriva. Jag kan inte ens beskriva vad det är jag känner. Det är bara jävligt starkt och det tar mig genom vardagen. Det gör mig gladare än något eller någon någonsin har gjort mig. Det är det som gör att jag är tjugoett år gammal och inte håller käften om huruvida bandet har hamnat på förstaplatsen. Det är därför jag har spenderat mer pengar på dem än jag har på någon annan för det finns ingen annan som hjälper mig som de gör. Och jag kan inte tacka dem på något annat sätt än att köpa deras plattor och sprida det vidare för det är den enda typen av kommunikationen jag har. 

 

Jag är fullt medveten om att det finns så många människor som säkert tycker jag är knäpp, nördig, löjlig, pinsam etc, etc, men jag har liksom inte råd att bry mig. Jag har inte lyckats bli glad igen bara för att någon annan ska få skita på det.

 

Så jag kommer aldrig sluta vara heders P-tolva, inte hålla käften om det här jävla bandet.

 

Det kallas att överleva, och det vet jag nog bäst hur jag gör själv.

Det här med konsten att stressa ned, att carpa diem och let bygones be bygones och allt det där är jag lite kass på med min sjukdom och så. Men alltså, ibland blir jag utsatt för situationer där jag inte riktigt kan göra annat än att inte bry mig och dricka mitt te i lugn och ro.

 

Som när jag fick hjärnskakning. Som när jag fick stresshuvudvärk. Som när jag vaknade i morse och ba... något är fel. Något är väldigt fel. Exhibit a) det var ljust ute. Jag går upp 06:00 onsdag-fredag. Det är inte ljust ens när jag går till tåget. Exhibit b) Jag hade vaknat av mig själv. Så jag kollade på klockan. 12:00. Min skoltorsdag slutar 12:10. Vad gör man?

 

Jag tog en lugn morgon, satt med värmekudden framför Sherlock, svor över min mensvärk, gav min frukost extra kärlek och bäddade sängen. Sedan gick jag till skolan och gjorde upp en plan över hur mina rester ska betas av, köpte en varm choklad, tog en runda i lärarrumet för att be om ursäkt, och sedan satte jag mig i lungan och pluggade. Vad gör man annars? Det är liksom för sent att sjukanmäla sig, jag har inget skäl till att jag helt ovetandes systematiskt skolkade mig genom hela dagen. Men jag sov i tretton timmar och jag behövde väl det.

Engelskaläraren skrattade åt mig, "Gud, vad skönt" tyckte hon. Och ja. Det var det. För en gångs skulle sov jag utan att vakna och veta exakt vad jag har missat. Det var rätt skönt. Jag var utstressad, jag var lugn. Jag vaknade inte i min egen mardrömssvett idag. Jag sov mig genom hela dagen och missade tre lektioner, men jag mår jävligt mycket bättre än vad jag hade gjort om jag hade befunnit mig i skolan idag.

 

Och ibland är det fanimig viktigare än närvaro. Nu ska jag beta av en rest och dricka min choklad. Och sedan ska jag sova lika gott imorrn. Men ikväll ställer jag nog mer än en veckarklocka för säkerhets skull. 

Jag ser på mitt liv som om den är en cykel. Flera cyklar. En cykel avlöser en annan. Jag måste det, när allt blir svårt. I nio fall av tio jämför jag mitt liv med min mens, vilket på senare tid verkar stämma överrens väldigt bra.

 

Om det är någon som har problem med mens kan jag även meddela att jag numera är så van vid att rapa, prutta och kissa ohämmat och utan dörr, vilket gör att när vänner är här eller bara när jag sitter i skolan kan jag liksom. Rapa. Prutta. Innan jag kommer på att det inte är saker vi gör i dagens samhälle. Whatever, det finns alltid en osynlig hund att skylla på. 

 

Så. Jag har skrämt iväg varenda kotte som är rädd för folk som inte är rumsrena. Tillbaka till mitt liv och min mens och min cykel.

 

När jag var sjutton förlorade jag allt. Egentligen var jag nog sexton, kanske femton, allt är väldigt luddigt och diffust. Någonstans där förlorade jag allt. Inte för att familjen stack, vännerna försvann och pengarna rann ut ur hålen i mina trasiga fickor, men för att jag hade så mycket ångest och var så deprimerad att det liksom inte fanns någonting. Det var en period när ingenting smakade någonting, jag var helt apatisk om jag inte var livrädd och mitt huvud hade övertalat mig om att ingen brydde sig. Ska jag vara helt, hundraprocentigt, obekvämt ärlig är det fortfarande ett mysterium för mig att jag lever, för jag kan inte komma på en enda grej jag hade att leva för, inte när jag var en robot, utan känslor, utan ambition och med en borttappad dröm. Jag tror att jag levde för att det är det man gör. Man ska gå upp på morgnarna och man ska gå till skolan och man ska äta lunch och middag och sedan ska man gå och lägga sig. Det är en grej. Jag gjorde det för att alla andra gjorde det. Sådant gör man ju för att det är så man orkar leva, man sover sig pigg, äter sig mätt, lever sig lycklig och frodas. Men så vitt jag visste var jag liksom inte levande. Så jag gjorde. Autopilot. Jag vet inte längre hur länge det höll på. Jag kan lista ut vissa delar av mitt liv som antagligen utlöste vissa faktorer, men det pågick så länge, var så inflätat i mitt liv att jag inte riktigt märkte övergången. 

 

Och sedan ba... gjorde jag det. Den dagen jag hittade One Direction var dagen jag förstod att jag var sjuk. På riktigt sjuk. Jag minns att jag tryckte det åt sidan, men det låg där i något hörn av mitt huvud och viskade. Att jag inte mådde bra, att jag inte hade pluggat på över tre år. Att jag behövde hjälp. Jag vet inte när jag allvarligt började tro på att folk brydde sig igen, kanske var det någon gång i december när jag officiellt var på sabbatsår och inte hade någon övrig stress än den som had plågat mig så länge, tryckt ned mig så att jag inte kunde gå. Men jag vet att i november släppte One Direction sitt första album och jag vet att vid den perioden hade jag fortfarande inget att leva för. Förutom One Direction.

 

Det är livets största klyscha, men den klyschan har räddat mig så många gånger om. Jag levde i en vardag som bestod av att sova upp till arton timmar om dagen för att jag var så jävla trött och hade inget jävla ting att göra och ingen jävla människa som brydde sig om mig. I mitt huvud. Men mitt i allt det där, när jag liksom inte hade en enda sak att gå upp ur sängen för, kunde jag sitta i timmar på tumblr för att få reda på saker om One Direction, för att få vara med om något. För att få känna mig glad. För det var det de gjorde, de gjorde mig glad. Under den vintern klarade jag knappt att gå upp ur sängen för att gå på toa och fick panikattacker när mamma  bad mig tömma diskmaskinen, men jag kunde gladeligen gå två timmar i snöstorm för att lyssna på det där bandet. Och det gjorde jag faktiskt. Jag minns känslan när jag kom hem, det vill säga tomrummet av känslan i mina ben för att det var hur många minusgrader som helst och jag var en enda stor isklump som stampade mig in genom mammas altandörr. Men under de stunderna, när det var jag, min iPhone och mitt band i öronen, då mådde jag bra. Jag hade dagar när jag inte ville gå och lägga mig för att jag inte ville sluta lyssna på One Direction, för att jag inte ville sluta vara lycklig.

 

Det räddade mig. Mer än något annat. Att jag åkte till London är en biprodukt av One Direction; det hade aldrig hänt utan dem. Jag hade inte sökt jobb på Nando's utan One Direction för jag hade inte haft någon aning om vad Nando's var. Men nu visste jag det, och det blev som det blev och jag läkte i London. Jag blev utsatt för grov vikthets och tappade fler kilogram än jag borde ha gjort, men jag kom ut hel, och jag var lycklig varenda. jävla dag. Under de månaderna behövde jag inte One Direction för att leva, för jag ville leva så jävla mycket ändå, och jag levde på det, även när det var svårt, hela vägen till förra hösten när det började bli riktigt illa igen. Men den här gången fick jag hjälp. Jag gick till doktorn, jag tog tag i det. Förra terminen var en helvetisk termin, hela det här året har varit en otroligt jobbig uppförsbacke, men jag har tagit tag i mig själv varenda. jävla. gång.

 

Just nu är livet jävligt bra och jävligt dåligt på samma gång. Jag bor i en lägenhet som jag älskar, jag har ett jobb jag älskar och jag älskar min skola. Men den här terminen är den hemskaste, mest olycksdrabbade termin någonsin och det är så svårt att hänga med. Förra veckan betade jag av flera rester, blev av med flera F-varningar och jag jobbar på det. Jag fick C i svenska, B i engelska och brydde mig inte vidare mycket för att jag vet att om jag har orken finns det tid att komplettera, allt ordnar sig, jag behöver inte gå sönder. Dessutom blev jag påmind om hur jag så stressfritt som möjligt ska få A om jag orkar - så jag jobbade i ettan, det enda året på rytmus som inte har varit ångestfyllt alls. Och det är så jävla viktigt. Ett C i svenska och ett B i engelska är inget dåligt. Ct i svenskan förstår jag helt, och vet precis vad jag gjorde för fel. Det är inte svårt att korrigera och kommer inte vara stressamt heller. Jag kan ta det på Nationella. Allt löser sig, jag behöver inte ens ta ut extra tid. Bt i engelska var för att jag tappade hela A-kriteriet för att jag pratade för mycket i en muntlig presentation. Jag är kungligt dålig på att hålla käften, men om det svåraste jag har att göra i engelska är att göra just det, känns det inte som hela världen har gått sönder.

 

Poängen är, att förra året hade jag så mycket ångest så fort jag fick under ett A, och i år är det en utvecklingsmöjlighet. Livet suger, men det är bra ändå. Allt löser sig, och jag är en jävla kämpe. Jag kan ändå inte blunda för att den här sjukdomen tär på mig. Den begränsar mig, den förstör saker och jag måste hitta omvägar. Jag har hatat den hela hösten, varit arg, frustrerad, tom för att den alltid ska ställa till det.  Jag har haft spänningshuvudvärk och stresshunger och jag kan liksom aldrig få ett break och jag är så trött. Jag har känt att jag behöver en morot igen, som får mig att tagga till. Jag är inte där jag är för fyra år sedan, men jag har kvällar när jag är som trött som den där vintern när jag inte hade något att leva för, och de är det läskigaste jag vet. Jag vill aldrig mer bli förlamad på det sättet, aldrig, aldrig mer igen.

 

Så vid tolvtiden inatt, när jag skulle sova, och One Directions nya album läckts ut, då trodde jag att jag skulle dö av lycka. Jag fick ett infall efter att ha kollat på Jurassic Park, gick in på tumblr för att lugna ned mig (hallå hur jävla stressad blir man av den filmen???) och hela dashboarden var fyllt med inlägg om The Annual One Direction Album Leak.

 

Jag fulgrinade, hyperventilerade och skrek till under hela albumet för att det är så perfekt, det var som när jag var 17 år gammal och hittade meningen med livet. Klockan är fem, och för första gången på säkert tre år är jag inte vaken såhär sent på grund av insomni - jag är vaken för att jag har ingen lust att gå och lägga mig för det här albumet är så jävla, rövigt, kukigt bra. Och för att jag inte visste hur mycket jag behövde det förrns det hände.

 

Det var det där med cyklar, om mensen, om livet. När jag har jobbiga ångestperioder går jag igenom livets pms; ångesten leder alltid upp till en låg period, en jobbigt period, och jag vet det och jag vidtar alltid åtgärder. Packar extra tamponger i väskan, bokar in konserter och spontanflyger till London. För om det skulle vara så att jag tappar livslusten måste jag ha något att leva för. Jag är geten i Sanningen Om Rödluvan som har ett par horn för varje situation. Jag har lärt mig hur jag ska hantera mina depressiva perioder, min mens, min livsmens. 

 

Mensen är här nu, det är inte långt kvar innan det bara går uppåt. Jag kan på riktigt se hur det kommer gå uppåt, bli ljusare (ha, aa joo, det blir ba mörkare och mörkare för varje dag som går), och jag vet att det inte är långt nog innan den här perioden är över och löst. Och tills dess får One Direction agera alvedon för mig, tills jag mår bra igen och kan gå utan dem.

 

Den här livscykeln, den är ett helvete, och jag är så färdig med att kämpa och vara rädd. Men jag skulle ljuga om jag sade att jag inte längre älskar livet.

 

Och egentligen är det det som räknas.