Jag har så mycket ångest att det känns som om något sväljer mig hel. Som om domedagen kommer och jag kan se den, men jag sitter fast, förankrad i marken, fastgjuten i cement och jag kan inte röra mig.

 

Jag vet att om några dagar är det över, när den här värsta perioden har festat klart på mina gladaste minnen, förvrängt allt som är fint och jag är utmattad; då reser jag mig. Det gör jag alltid, det är inte problemet. Problemet är att jag inte känner mig trygg ens i min egen säng och det finns ingenstans att ta vägen för jag bor här i min egna etta och varken rum hos föräldrar eller vänner kommer ta udden av det här; min rädla sitter i kroppen, i huvudet, för vart jag än går tar jag tigrarna med mig. De är efter mig konstant, och om några dagar, när vi vant oss vid varandra kommer jag slappna av. Jag kommer närma mig dem med försiktighet och omsorg, men jag kommer närma mig dem och jag kommer lösa det här.

 

Det är det enda jag kan hålla mig fast vid; att jag löser det här. Jag löser det alltid. 

 

Jag hatar de här perioderna; när exakt allt går fel och jag står med facit och inser att jag inte kan hantera det här. När jag bokar in extra kuratortider och konsulttid med läkare om huruvida jag ska höja min antidepp igen. När jag blir så elakt påmind om varför jag inte vågar eller vill ta mig ann en högre utbildning; för att den tryggheten jag har på mitt lilla gymnasium inte finns där, och jag behöver den. Den är min livlina. 

 

Sådana här perioder längtar jag till i sommar, när jag går över till heltidstjänst och får jobba med något som konstant ger mig bekräftelse; jag älskar mitt jobb och det älskar mig. Jag har kommit till jobbet och gråtit hela vägen upp från Saltsjöbanan, över Södermalmstorg och Götgatsbacken. När jag har sovit fyra ynka timmar på grund av hjärtekross eller ångest eller båda och jag har gått ned och bytt om, kommit upp och blivit Johanna, Barista på Espresso House. Johanna, Barista på Espresso House har inte samma problem som jag. Vi är en person, men den jag är på jobbet, även om jag alltid är ärlig och säger som det är om hur jag mår, sitter ihop bra mycket bättre än vad jag gör innan uniformen åker på. 

 

När jag jobbar bryr jag mig om clean as you go, gäster, service och mina fina kollegor. Jag bryr mig om skratt, om prepp, om disk, månar om min shop och älskar mitt jobb, även när vi är underbemannade och det värker ända in i skelettet för att jag jobbar för två extra personer. Jag tar inte med mig min sorg, min sjukdom eller mina sömntimmar dit, för att det är komponenter som inte behövs i mitt jobb; de finns inte ens. Inte när det är kö till dörren och jag är svettig fast jag har stått och krängt kaffe i två timmar utan paus. 

 

Jag längtar till i sommar när jag kan ta semester från mitt huvud när det är såhär, när jag får långa tidsperioder av ledigt. De perioderna hjälper mig, de är livsviktiga för mig. Jag kan gå till skolan och det kan vara kul, det kan vara givande, eller så kan det vara ett helvete som tvingar mig in på toaletter med industriklinkers och lampor som slocknar när jag har skakat på golvet för länge. Jag älskar min skola, jag älskar skolan. Jag älskar att jag får betalt av staten för att lära mig intressanta saker, skapa kontakter och umgås med vänner. Min ångest förstör det ibland, och det är förjävligt, och det finns inget annat jag kan göra än att ta en kvart att andas, gå tillbaka och börja om. Nollställa, starta om, prata med lärare, förklara. 

 

Det enda som får mig att ta mig igenom de här perioderna, är vetskapen att alla mina lärare förstår och hjälper till. Att jag har två av de finaste mentorerna i världen som stöttar mig och säger åt mig att ta hand om mig själv när jag ringer och berättar att jag käkar 6 mg antibiotika per dag och tyvärr inte kommer kunna ta mig till skolan den här veckan. Jag har två fina föräldrar och en bonusmamma som hör av sig och ser till att jag blir bra, som handlar åt mig när jag inte kan och som bjuder på middag så fort jag frågar, eller berättar att jag ska jobba mycket en helg. 

 

Jag har fantastiska vänner som svarar mitt i natten när jag ringer och berättar att jag orkar faktiskt inte med den här ångest längre jagvetintevadjagskagörasnällahjälp. Jag har vänner som kommer och baka pizza med mig när jag har legat förlamad av ångest och rivit sår och svullnader på mina bara armar. 

 

Jag har så jag klarar mig, det har jag. Jag har kontakt med vården, en fantastisk säkerhet i vardag och skillnaden mellan 2010 och nu är att jag på de sex åren har byggt upp en princip om att alltid, alltid be om hjälp. Det finns inget skäl för mig att tillintetgöra eller förminska min sjukdom, för den finns där, och inget gott kommer av att låtsas som något annat. Jag vet, för jag gjorde det, och det var så nära att bli min död. Det är något som aldrig kommer hända igen, för att jag ber. om. hjälp.

 

Jag bär min ångest som om jag har tatuerat den i pannan för att det egentligen är mitt enda problem. Ett problem som skapar ett världsträd av problem för mig och det tar att tag att komma till huvudproblemet för jag har sjuttioelva problem att lösa innan jag är där. 

 

Men när sommaren kommer finns det tid, då finns det mindre problem, mindre grenar, mindre trä att bränna upp. Jag försöker att inte längta dit för mycket, för att jag måste lösa problemen i nuet. Men det är svårt just nu, när nuet är läskigt och jobbigt och ger mig halsbränna klockan 02:21 på en natt när jag sovit fyra timmar. 

 

Jag har så mycket ångest att det känns som om något sväljer mig hel, och det kanske det gör. Men då får jag väl sticka hål på magen på'n.

 

---

"After all, by now we all know the immense transformative power of a boy band to turn a butter-wouldn't-melt teenage girl into a rabid knicker-wetting banshee who will tear off her own ears in hysterical frevour when presented with the objects of her fascinations"

 

 

Det finns en grej som gör mig helt jävla kungligt lack, och det är världens syn på unga tjejer. Närmare bestämt världens syn på unga tjejer med pojkbandskärlek. Let me break it down to you.

 

Jag var tretton år gammal när jag började lyssna på Jonas Brothers. Och ja, jag var så jävla, kukigt kär i Nick Jonas, det skulle jag aldrig neka. Jag skulle gifta mig, han var perfekt, solen lös ur röven på honom, osv, osv. Kanske var det därför mina föräldrar svepte bort det med en axelryckning och gav min kärlek till det bandet max ett halvår. Tre år senare grinade jag över att samma band ställde in ännu en konsert i Sverige innan de ens hade angett en arena. Under den perioden, dessa tre vesäntliga år av tonåren, frågade folk konstant varför jag tyckte om det bandet så mycket. Jag svarade, helt ärligt, att det bandet gav mig liv, att det bandet tog mig genom vardagen, att det bandet gjorde mig lycklig. Det vanligaste svaret jag fick var "men de är ju bögar hela högen".

 

För det första sitter jag här nästan ett decennium senare och undrar vad det har med saken att göra, för det andra tycker jag det är jävligt tråkigt att "bög" ses som någon form av skällsord. Att "han är bög, ju" ses som det absolut starkaste argumentet för att få en ung tjej att inse att ett band eller en artist inte är så jävla bra som hon tycker grundar sig i slutsatsen att tjejer lyssnar på musik med vaginan. Att vi skulle vara så obeskrivligt kåta på unga, vackra pojkar att vi köper tidningsomslag, skivor och konsertbiljetter för att få uppleva någon form av extrasensuell orgasm. Det finns en hel kultur som grundar sig i vuxna mäns investering i sport, evengemang där folk blir så våldsamma att andra människor kommer till skada, svordomar och knytnävar över ett lags triumf över ett annat, en hel kultur grundat kring en glorifierad boll som sparkas över en gräsplan. Trots det är det mer accepterat, mer okej att vara en entusiastisk supporter™ än att bli lycklig över ett band. 

 

Det är så jävla skadligt, inte bara för unga tjejer som blir utsatta för sådan sexism vid tidig ålder, men även för exakt alla unga killar som tar sig in i branchen och blir flickidoler. Jag tänker på Oscar Zia som i en podcast kom ut som homosexuell och berättade att bland annat avstått från att berätta sanningen för "att han inte visste om han kunde vara flickidol och homosexuell". Den synen som världen har på unga tjejers banddyrkan är den synen som rika män bakom stora band bygger upp sina akters image på, vilket direkt ger stoff till den sexism som hela den industrin bygger på, och leder, inte bara till unga tjejers orättvisa sexualisering, men också till förtrycket av allt som inte passar in i heteronormen. I flera år har Oscar Zia besvarat frågor kring kvinnor med inövade svar för att bemöta en efterfrågan som inte finns, känt sig inskränkt och tvingad att dölja något så naturligt för att världen har bestämt att unga tjejer endast lyssnar på musik för att onanera och drömma om giftermål. 

 

Jag tappar det. 

 

Citatet i överst på sidan kommer från ett uppslag med One Direction från år 2013, och det är kanske den vidrigaste, mest sexistiska läsningen jag någonsin har utsatt mig själv för. Kanske för att det är en text som direkt riktar sig till min just nu starkaste livlina, kanske för att den är skriven om, och refererar till en konsert som jag själv stått och skrikigt på. Eller så är det för att bredvid mig stod en fyra-årig tjej och skrek högre än jag, och hon blev lika sexualiserad som jag i den artikeln. Hon hade inte ens börjat skolan än, jag skulle fylla nitton, men vi föll båda under kategorin "trosdroppande kvinnligt dödsomen" den kvällen. Jag kan inte vara den enda som tycker att detta är vedervärdigt. 

 

Jag säger inte att den pojkbandskultur jag dagligen tar del av är problemfri. Det finns unga flickor såväl som vuxna kvinnor som förföljer band vart de än går, kampar utanför deras hus och går och köper mjölk pojkbandsidoler som beklagar sig över att han inte har mjölk till teet i kylen. Jag säger inte att unga tjejer inte tar skada vid konserter av den kalibern som One Direction spelar, för jag har sett fler tjejer än jag kan räkna svimma och kräkas redan innan konsertens start, har själv fått både ärr och blåmärken av de åtta gånger jag vågat mig in i en sådan arena. Jag säger däremot att den stämpeln världen har satt på unga tjejers musiksmak är fel, säger att mina och alla andras topp 25 mest spelade inte har någon som helst jävla anknytning till antalet orgasmer jag får per år.

 

Faktum är att om jag vill uppnå orgasm kan jag lösa det på egen hand eller dra ut på klubben en fredagskväll och blinka förföriskt med mina ögon - det krävs mindre för att killar och män ska börja ta på mig där och då. De här konserterna, de stunderna när jag ligger och gråter med mitt bands musik i mina öron är inte reserverade för någon sorts glorifierad musikerorgasm, de är mellan mig, min lycka, min ångest och min räddning och jag vägrar låta en trettiofyra-årig törstig reporter göra det till något det inte är. Jag tänker inte låta en vuxen vit man bestämma exakt vad min sexualitet är till för, tänker inte sittat tyst medan industrin hävdar att mina och unga kvinnors sexualitet endast finns till för att vackra unga män ska tjäna snuskigt mycket pengar, för det är så mycket mer än så. 

 

Att kalla en ung man för bög i ett försök att misskreditera en ung aspirerande musiker är så himla fel på så himla många plan. Nästa gång du tänker använda dig av en sexuell läggning som ett skällsord får du jättegärna stoppa upp en gurka i käften.