Idag deltog jag på det sista personalmötet jag någonsin kommer ha på mitt Nando’s.

Det borde inte göra så ont som det gör.

Det är bara det att jag älskar våra personalmöten. Jag är sådan, tror jag. Jag älskar de där grejerna vi gör som de flesta bara hatar. Att behöva gå upp tidigt och göra saker, och alltså det finns så många som verkligen hatar våra personalmöten.  Som aktivt väljer att inte gå för vadå, det är väl inget viktigt.  Ser det endast som en del av jobbet, inte som ett tillfälle då man faktiskt kan slappna av.

Men vi har så himla kul. Vi skämtar och skrattar, pratar och äter och alltså jag skulle önska att de fick hända varje vecka.

Men nu lämnar jag folket om en månad, så jag har inget att säga till om.

Jag kom en kvart tidigare för att Tales bad mig, hjälpte honom skriva en dagordning innan vi bestämde att vi skulle ut på äggjakt. För det är ju faktiskt påsk, så vi måste ju ha chokladägg till frukosten. Ungefär. Det var hans idé, och han var så himla stolt över den. (”See you guys in a minute, I’m taking my baby easter egg shopping!”)

Vi letade igenom närliggande Tesco, Sainsbury’s och Marks and Spencer innan vi fick inse att – okej, påskäggen är slut – och köpte tjugofyra Kinder Ägg. Vi köpte nästan från Marks and Spencer innan vi insåg att de var halva ägg (I can’t give the staff half eggs, what does that say about me?!). När vi kom tillbaka stod det äggröra och bacon i luckan, färdigrostat bröd på bordet och allt ifrån yoghurt till juice runt omkring.

Vi åt äggröra på rostat bröd medan vi pratade om förändringar och diskuterade förbättringar.

När jag och Tales gjorde dagordningen, skämtade jag om att ”I want a huge Jojo – is – leaving- thing on the agenda, thanks.” Och han skrev ned ”Jojo thing” i word dokumentet medan han skrattade åt mig. Jag tog det inte så seriöst, det är ändå en månad kvar. Men det hindrade inte Tales från att ställa sig upp när Justyna frågade vad ”Jojo thing” var på dagordningen.

”As you all know, and are probably very sad about, like me, Jojo is leaving us”, började han. Och så höll han tal. Om vad jag har gjort för restaurangen, hur länge jag har varit här, pratade om utveckling, och nämnde att jag lämnar efter ett stort hål efter mig.

Jag visste inte riktigt vart jag skulle titta, så blicken fladdrade mellan honom och gipsväggen bakom. Jag skulle kunna hålla tal med, is the thing. Skulle ha kunnat ställa mig upp och berättat att allt bra han sade om mig bara finns där för att alla som sitter i rummet har hjälpt mig att ta fram, och visa det. Att de inte har en aning om hur de har sytt ihop mig genom att inte döma, och att tycka om mig för den jag är. London kunde ha gått åt helvete. Jag kunde ha kommit hem dubbelt så bruten som jag var när jag satte mig på planet hit, och det är verkligen bara tack vare dem – speciellt Tales och Ruta – som jag har blivit tiotusen gånger starkare. För att de trodde på mig.

När jag gick IB var det ingen som trodde på mig, för alla kunde se att jag var alldeles för trött för att fortsätta.

Han gav mig en chokladask och världens längsta kram, och jag var så snurrig av tacksamhet och glädje och ett tappert försök att inte gråta, inte gråta, inte gråta. Jag kramade både Justyna och Lucy, extramammor såväl som manager och supervisor, satte mig ned bredvid Soe och lutade huvudet mot hennes axel tills jag slutade se tre av samma soffa.

Efter personalmötet gick jag och Soe till Holborn för att träffa Ruta. Hon hade smärre problem i restaurangen (”I’m too young for this, why do these things always happen to me, I’m baby supervisor!”), så jag satte mig ned med hennes kollegor och lärde känna alla där. Jag stannade i över en timma innan jag bestämde mig för att gå hem.

Och det finns en himla många människor jag måste hinna möta upp och tacka innan jag sticker om en månad. Min gamla chef är en av dem.

Men nu ska jag kolla på Harry Potter och äta fin choklad.

Och njuta av att jag inte behöver vara ute i det fantastiskt oklara vädret vi har här borta.

 

 

(Alltså, ljuset var skit och kameran vägrade fokusera såatteeeeh. Det blev inga bra bilder idag)

JAG HAR TID ÖVER!

Vårt Buddy Trainer möte tog inte mer än fyrtio minuter, så jag var ledig redan vid fyra. Fick en himla massa extra arbete att göra, så man kan ju diskutera ledig, egentligen men jag hann byta ut mina trasiga hörlurar innan jag parkerade baken på Starbucks så jag klagar inte.

Idag behöver jag en extra kaffe.

Jag kan inte minnas den senaste gången jag jobbade ute på golvet under en dag med konstant mycket folk. Jag står alltid i kassan. Alltid. Men idag var det onsdag, det brukar vara lugnt, så jag tog chansen och fick vara ute på golvet hela passet.

Det var som en fredag. Vi hade tre kassor öppna, men kön ringlade sig genom restaurangen. Tallrikarna hopade sig i luckan, folk väntade på bord i tjugo minuter och vi var en person för lite. När ruschen var över var jag andfådd och helt slut i kroppen. Och helt borta i skallen. Men jag har fantastiska kunder, som tycker det är jätteroligt när jag säger fel saker så det blev inte någon fantastiskt stor grej av det. Men när jag var nära att ge växel till en kund som inte skulle ha det kände jag att det var dags att klocka ut.

Den här latten ska ta mig igenom hela kvällen. Jag stänger, och ska komma en timma tidigare i morgon, därför blir det ett blogginlägg nu.

Jag kan meddela att det blir majskolv (haha, autocorrect ville bajskorv, det var skitkul just då) till middag. Men ni får bilder på både frukost och lunch nu. As promised.

Och så bör ni lyssna på Paramores nya låt för den är super bra. Bara så ni vet.

Min kropp är fan trasig. Så, så trasig.

Det var så oändligt svårt att somna inatt. Halsen brände och smakade blod så att det sved ända upp i öronen och jag var så himla utmattad, men kunde ändå inte sova. Jag låg i timmar och vände på mig, svalde och försökte ignorera smärtan, men klockan måste ha varit minst fyra innan jag äntligen slocknade.

När jag vaknade i morse hade jag så ont att jag inte visste vad jag hette.

Uttorkning, till en viss grad. Jag drack tillräckligt för att ha aptit idag, men inte tillräckligt för min två-timmars workout igår kväll. Hela ryggpartiet protesterade, så fort jag satte mig upp. Jag hade lätt träningsvärk i armarna och en antydan till det i magen.

Men inget slår den totala smärtan jag har i hals och nacke. Det är som att insidan av nacken är helt spänd. Tänk dig att du dricker vatten för snabbt och klunken blir stenhård och smärtsam. Fast hela tiden, och smärta ned i nacke, armar och ända ned till svanskotan.

Det blev inte ens bra med kombinationen Paracetamol/Ibuprofen och hela förmiddagen var jag bara helt borta.

Nu har jag extrem träningsvärk typ överallt. Och resultatet av uttorkningen. Och den där spänningen i hals och nacke. Och sedan en himla trasig hals i sig, eftersom jag skrek så mycket igår.

Det är så fruktansvärt illa att jag har suttit och totalskrattat åt mig själv, för det här händer ju inte? Except it did.

Pojkband borde komma med varningsskyltar.

Det började med ett publikhav.

14,000 var vi. Fans, vänner, mammor, pappor, mormödrar och allt vad släkt innebär. 14,000 som var där för One Direction.

Det är i princip det sjukaste jag har varit med om.

Redan vid den första förakten, hörde jag hela arenan klart och tydligt. Varenda ord vi sjöng. Hon sjöng två låtar som fick en hel del att ställa sig upp att sjunga med i och det var bara så fantastiskt att höra så mycket folk. Arenan var inte helt full eller ens ordentligt mörk men hennes version av Kelly Clarksons What Doesn't Kill You (Stronger) kommer jag nog bära med mig ändå.

Sen var det bara en förakt kvar och det blev tio gånger roligare

Det enda jag registrerade med det officiella förbandet var deras apbra cover av Teenage Dream som fick arenan att ställa sig upp, och den totalsnygga trummisen som satt där med en skitsnygg T-Shirt och bara var 300% sex. Jag försökte lära mig deras setlist innan jag kom hit, men de är inte riktig för mig. Men de gjorde precis vad ett förband ska göra och när de gick ut från scen trodde jag på riktigt att jag skulle kvävas.

Helt plötsligt blev det fullsatt och vi var åtminstone ett hundratal pers som dansade till Gangham Style, Single Ladies och Greased Lightning när låtarna spelades i högtalarna. Och så helt plötsligt dök One Directions senaste musikvideo upp på skärmarna och hela arenan sjöng med.

Jag har aldrig suttit i en sådan bra publik. Som skriker ut låtarna från högtalarsystemet innan konserten börjar. Som är så jävla taggade och härliga att det bara är en enda stor, fet kör.

Vi var halvvägs genom en Bruno Mars låt när allt helt plötsligt blev mörkt. Jag studsade upp ur mitt säte och skrek så högt jag bara kunde. Och så helt plötsligt var de där. På plattformen. Snett framför mig. Nära nog att jag kunde se deras ansikten, registrera känslor och miner som dök upp. Från det ögonblicket körde jag så hårt jag bara kunde.

Det gick bara inte att sitta still. Varenda upptemporefräng hoppade jag mig igenom, utan att förstå hur jag kunde hoppa så högt eller var energin kom från. Jag sjöng så högt jag bara kunde, viftade med armarna och gungade till musiken. Vinkade, skrek, dansade, log och mådde bara så jävla bra. För mitt band stod där framme och jag var där och lyssnade på den där musiken som jag spelar så ofta, som gör mig så himla glad. Framför mig stod pojkarna som bara totalhjälpte när inget annat kunde eller skulle ha gjort precis det, och det var den bästa känslan någonsin.

Under Little Things, när alla killarna satt ned, stod hela publiken fortfarande upp och vrålade ut texten till deras finaste låt, och det var det mäktigaste jag har varit med om. Det var en helt otrolig känsla att se lyckan sprida sig i Nialls ögon tills han nästan började gråta, och spelade sig igenom resten av låten med det dör oslagbara leendet på sig. Och att höra och se så många människor omkring mig känna, reagera och göra precis som jag.

Det var så himla fint, alltihop.

Men när What Makes You Beautiful började spelas skrek jag högre än jag gjort hela natten, hoppade hysteriskt och grävde ned naglarna i kinderna för att inte börja gråta. Min jävla låt, mitt jävla band i den bästa arenan någonsin. Jag var så himla trött, trots allt adrenalin i kroppen. Jag kände hur lungorna brände och bröstkorgen ömmade, hur hela axelpartiet höll på att dö. Hade ont i både rygg och fötter och hade verkligen ingen ork att ens stå upp längre. Men jag sjöng som mest, viftade störst och hoppade högst, kände pulsen dunka mot bröstet och svetten som bildades i nacken. Den låten som bara förändrade allt. Och så fick jag lyssna på den live. Hela konserten trodde jag typ att jag lånade någon annans liv.

Jag kan på riktigt inte förstå att det här hände. Att jag såg One Direction live och att de levererade en sådan bra show. Att jag hoppade mer, skrek mer, sjöng mer och njöt mer än jag någonsin gjort på någon konsert förut.

Att inatt var såhär, kan jag bara inte smälta. Det smakar blod i halsen, jag är helt utmattad och jag känner hur det bara värker i hela kroppen.

Inget har någonsin varit så värt som idag.

Nu är det en dag kvar tills jag åker till Dublin och jag har världens resfeber. Det pratades om potentiella förseningar och inställda flyg på BBC och jag bara totalorkade inte. Inte när jag har väntat i ett år på den här resan.

Någon måtta får det väl vara, liksom. Snacka om en värld som konspirerar emot en.

Men nu ser det bra ut, så jag är glad. Well, gladare. Men jag mår konstigt precis som inför vilken annan resa som helst. Är hungrig, är inte hungrig alls, är helt utsvulten. Behöver sova, kan inte sova, vill inte sova, ska dygna och hålla mig vaken rekordlänge och vara helt borta på konserten. Ska sova i tre dagar. Vill inte gå och lägga mig ifall jag försover mig, vill gå och lägga mig så att jag inte stannar uppe för länge och försover mig.

Jag mår svinilla av allt adrenalin i kroppen, av fyra timmars sömn, sex espressoshot och nervositet inför flygturen. Jag har gjort den här resan till den största grejen någonsin i mitt huvud, pulsen är för snabb och allt är ett enda virrvarr av känslor.

Jag ska se One Direction om två dagar och det finns inget annat att tänka på nu.

Jag ska se Dublin också, och det ska bli fantastiskt. Jag ska se Trinity College, ta en massa bilder och umgås med min bästa kompis. Det ska bli en superbra resa, minst lika bra som den med Claudia hit till London. Men jag kan inte se förbi One Direction. Inte när jag har velat se dem sen augusti 2011, sen jag nästan fick åka till Wolverhampton samma år, inte sen jag trodde att allt hopp var totalförlorat tills jag fick tag på Dublinbiljetterna i februari förra året.

Jag har väntat så himla länge och nu, helt plötsligt är det två dagar kvar och jag förstår inte hur det gick till. Hur ett år gick så snabbt. Det var en hel evighet, och helt plötsligt är det NU, och jag är så inte redo.

Jag pratade med Kattis, Claudia och Josse per telefon och Skype och vi alla kom överens att jag kommer storböla. Jag gör inte det. Gråter lite, pga fint, eller när Ed Sheeran bara var totalfantastisk på Strand, När Joe Jonas kom ut på scen som förband till Britney Spears och han var nedanför mig, när han viftade med svenska flaggan på Sverige konserten och han stod där med Nick och Kevin framför mig och existerade i samma rum. När Lady Gaga fick monsterpitten i Globen att släppa taget om vem som skulle stå längst fram och fick oss alla att hoppa helt meningslöst och hundraprocentigt skrika ut texten till Marry the Night. Helt oslagbara ögonblick som fick mig att fälla lite tårar.

Men jag har så himla mycket känslor just nu, att jag kommer blir förvånad om de inte bara spiller över när de där fem pojkarna intar Dublin O2 på onsdag.

Jag har väntat så länge, velat så länge, längtat så länge. Det ska bli den bästa konserten i hela mitt liv, en sådan där konsert som kan vara totalskit men är det utan betydelse för akten som står framför dig är din speciella akt, den som du har älskat och tyckt om och känt med, gråtit för, köat för, sovit för, stannat uppe för, röstat för och tagit dumma risker för. Den som hela tiden får dig att känna för mycket. Den akten, den grejen, det konceptet som hjälpte dig, släpade ut dig ur mörkret när allt var som mörkast. Den akten som har resulterat i starka vänskapsband, oförglömliga stunder och så, så mycket skratt.

Det är den akten jag ska se på onsdag. Akten som var som en stor spruta med ork när jag inte orkade någonting alls. När jag vände mig om i sängen och sov vidare för att jag inte orkade gå på toa. När jag inte kunde tömma diskmaskinen förrns i sista sekunden, inte kunde städa och gömde mig under täcket. Akten som drog ut mig på långpromenader när jag inte orkade något annat, akten som på riktigt var det enda jag gick upp för under den tiden när jag sov tolv till sexton timmar om dagen och bara kände mig helt jävla värdelös. Akten som dämpade både panikångest och resulterande halsbränna och fick mig att glömma allt som var jobbigt.

Den akten, på onsdag.

Ni förstår inte hur mycket jag bara vill.

(Bilden hittat på Capital FMs hemsida)