Red
Alltså, livet är definitivt inte helt hundra när man bor på ett vandrarhem. Det roliga är att jag mår fortfarande så mycket bättre här än jag har mått de senaste tre åren, men det är självklart att det är jobbigt att ha ett hem men ändå inte. Jag kan kalla vandrarhemmet mitt hem, eftersom jag kommer hit varje kväll och jag sover här varje kväll men det finns liksom inte den där säkerheten som borde finnas i ett hem. Jag har ett hem, men jag är inte hemma. Hemma betyder säkerhet och det är ingen som säkert kan säga att jag kan bo i samma rum varje vecka eller kan lite till hundra procent på alla som bor här. För det kan jag inte. Men det enda som faktiskt är jobbigt är att jag ibland måste flytta runt, som den här helgen.
Jag flyttade igår morse, jag flyttade i morse och i morgon flyttar jag till ett nytt rum. Och när jag fick det beskedet var jag bara så jävla färdig. Klockan var två på natten, jag hade gått hem och jag ville bara gå in på rummet och sova så länge som möjligt. Istället satt jag och pratade med receptionisten till klockan fyra, fick fem timmars sömn och flyttade väskorna fem våningar ned dagen efter. Jag var så redo att åka tillbaka till Sverige, leta boende och komma tillbaka. Det är ju som sagt inte så svårt att få jobb här så jag tror inte att det hade varit något problem.
Sen gick jag till jobbet och mådde så himla bra att jag blev hög på livet all over again. Så jag tänker inte sticka. Jag vägrar att sticka. Jag sticker om jag måste och jag anser inte att jag måste sticka. Jag mår inte dåligt här, jag kan inte ens komma ihåg senaste gången jag hade halsbränna och jag har helt ärligt aldrig varit så fri från stress som här. Veckorna innan jag flyttade hade jag fortfarande stressproblem. Ingenting seriöst, såklart, men ja, jag var märkbart stressad över flytten. Och det bara - försvann. Och det känns ganska dumt att åka tillbaka till Sverige och sakna London för någonting som bara är jobbigt typ en dag var tredje vecka. Jag tror att jag skulle må sämre om jag åkte tillbaka till Sverige nu. För det finns så himla mycket att se och uppleva här och jag vill göra allt det innan jag åker hem. Så lite till får jag stå ut. Tills det blir ett problem som verkligen hänger över mig.
Men hur ironiskt är det inte att min kurator varnade mig för att jag skulle bli stressad över livet i London, att jag antagligen skulle må sämre i London om jag inte var försiktig, och så kom jag hit och mådde bara så jävla bra att jag fick bita mig själv i kinden för att sluta le när jag gick längs gatorna? Det är det som får mig att inse hur värt det var att flytta hit. För om det är någonting jag har lyckats med är det att byta land, bo själv och klara mig även när livet är mindre kul att leva.
Det svåraste beslutet jag någonsin har tagit var mitt beslut att ta ett sabbatsår. För jag är en sån jävla perfektionist och jag visste precis hur mitt liv skulle se ut. Så hur fel blev det inte att inte kunna ta studenten när jag skulle, att se mina kompisar ta studenten utan mig och se allas liv fungera och vara precis som jag ville att mitt liv skulle vara när mitt liv var kaos och bara så jävla fel. Allt var bara ett enda stort misslyckande. Jag kan titta tillbaka på hur jag mådde då och inse att, ja, jag har klarat mig igenom depression, utmattning och jag mår bra nu. Och nånstans är jag stolt över mig själv. Men jag är trots det mer stolt över att jag har lyckats byta land, liv och hela paketet utan att må dåligt i över huvud taget. Det känns mycket lättare att ta på. Men någonstans vet jag ju att det var tiotusen gånger svårare att ta mig ur mitt helvete.
Och jag har faktiskt ingen aning om vart jag ville komma med det där. Det har gått två timmar sen jag började skriva och jag har hunnit ha två skype dejter och fått reda på att Nick Jonas har älskat Miley Cyrus typ hela sitt liv, det känns som jag har åldrats typ femtio år. Men jag kan reda ut frustrationen över mitt favoritkändispar någon annan gång. Jag tror jag behöver äta nu.
Ursäkta det här fantastiskt röriga inlägget, jag ska försöka koncentrera mig på att göra en sak i taget i fortsättningen. Jag lovar att jag inte är känslomässigt instabil eller olycklig på något sätt.
Puss på er.
Visning.
Jag är sjuk.
Eller ja, jag mår bättre nu. Men igår var ingen rolig dag. Jag är fortfarande rejält snuvig men halsen mår bra åtminstone. Och jag har en visning om ett par timmar. Skål för ett fantastiskt sammanhängande inlägg... eller?
Men helt ärligt nu, lyckan är total. Rummet jag ska titta på är en studio ute i Zon Två, och jag kommer kunna ta buss till jobbet om jag får den. Det är en liten sak med kokplatta, diskbänk, säng och delat badrum men jag kommer bo själv och värme, el och varmvatten ingår. Får se om det blir något. Kan ju vara ett skitställe, liksom men jag håller tummarna.
Tänkte försöka hitta någon form av motivation att dra mig upp från golvet och duscha. Om jag är på bra humör kanske jag till och med tittar in efter visningen.
Men ni känner ju mig, så ha inte för höga förväntningar.
Väggtelefon.
Som konsekvens av att min mobil konstant försöker hitta mottagning har batteriet dött och telefonen funkar bara om man pluggar in den i väggen. Jag har alltså gått från iPhone till väggtelefon. Awesome.
Är det omoget att sätta sig utanför Apple och protestera tills de ger mig en ny mobil?
Mer nyheter, dårå.
De goda nyheterna är att jag var helt säker på att jag skulle behöva byta sovsal ännu en gång på grund av en jättebokning som vandrarhemmet fick in för flera veckor sen. Men jag kunde boka utan problem så jag slipper springa upp och ned med mitt bagage i morgon.
De dåliga är att Kenza 3 jackan (den jag vill ha istället för min andra) verkar kosta typ 3000 spänn.
Jag tänker inta fosterställning på golvet och skrika nej.
Och om jag på något sett får reda på vem den där pantade jävla snorungern (oavsett ålder) är som tog jackan blir det varken roligt eller vackert. Jag skriker jävligt högt när jag är arg.
Vem i helvete tar en jacka från en sovsal? Alla som varit min sovsal, inklusive städarna tjänar pengar. Köp din egna jävla jacka.
Jag hatar människor.
Camden Town.
Och så var PT och Linda här. Känslan när de dök upp utanför jobbet igår var verkligen total lycka. Jag trodde jag skulle börja gråta där i Lindas armar. Jag har inte riktigt insett hur mycket jag saknar alla egentligen, men det är bevisligen ganska så mycket. Men oj, vad glad jag blev.
Så idag hade vi frukostdejt innan vi stack iväg till Camden Town. Jag har hört så himla mycket om Camden Town. Så himla mycket om alla stora turistställen om jag ska vara ärlig, så mina förväntningar var superlåga. Men fan, vad jag älskade Camden Town. Hur mysigt som helst att gå runt och hur mycket billigt och fint som helst. Jag är helt säker på att min garderob kommer bestå av en massa kläder från Camden när jag kommer hem. När dagen var slut hade jag med mig ett jätteroligt Beatles linne och en chockrosa Obey Snapback hem. Hittade självklart en miljard andra roliga grejer inklusive ett supercoolt iPhone skal som jag ska försöka köpa för nästa lön.
Och apropå iPhone, så får jag en ny. Det verkar som att Sverige (eller telenor) verkligen är skitställen när det gäller iPhones. När jag tappade min fyra blev den som sagt utbytt mot den ny mobil, och i vilket annat land som helst innebär det ett års garanti för den nya telefonen. Men hos telenor gäller min garanti från den första telefonen jag köpte. Jag åkte alltså på att betala självrisk för ett mjukvarufel i den nya telefonen Telenor gav mig. Och det hade inte hänt här. Så när jag förklarade för försäljaren att den här telefonen är en utbytt telefon svarade hon bara att en iPhone är en iPhone och för en iPhone gäller ett års garanti. Eftersom jag inte har tappat eller på något sett skadat telefonen kommer jag få en ny helt gratis.
Det var de goda nyheterna. De dåliga är att jag inte kan få en ny förrns på fredag. Jag måste leva utan mottagning tills på fredag. Min chef är mindre glad.
Och när vi ändå är på ämnet dåliga nyheter, kan jag berätta att min Kenza jacka har blivit stulen. Jag vet inte om jag kan få tillbaka den än, receptionen ska hjälpa mig i morgon, men ja. Jackan är stulen. Och jag är så himla ledsen.
Visserligen innebär detta att jag kan få köpa en ny jacka, men jag vill ha en ny Kenza jacka isåfall och jag har inte de pengarna. Men de håller så himla länge. Min var över tre år gammal och jag har inte haft några problem med den alls. Den såg helt ny ut. Och jag använde den så himla mycket. Den är värd tvåtusen spänn. Bara det att jag inte har tvåtusen spänn.
Men ja. Vi får se hur det går. I morgon blir det Oxford Street och Milkshake City. Och jobb så klart. Men det var bra mysigt att spendera min lediga dag med Linda och PT.
Fin utsikt vid lunchen.
Den gostade Souvlakin jag någonsin har ätit.
Typ så god att jag skulle kunna sticka dit bara för den.
Jag, Linda och min rosa Obey keps.
Arg.
.... Jag spenderade cirkus en timme med att jobba på ett inlägg som sedan inte sparades och försvann i och med publicering och jag har verkligen ingen lust att göra det igen. Så jag sammanfattar.
- Jag är sjuk, vi snackar halvtäppt näsa, trötthet och sjukt svullna halsmandlar. Slängde även in någon form av gnällig-jojo stil om hur jag inte vill att det ska vara halsfluss eftersom jag inte vill käka antibiotika.
- Jag var jättelistig och tog ut simkortet ur mobilen och bytte ut mot det svenska för att se om mottagningsproblemet har med mobilen eller operatören att göra. Det har med mobilen att göra och jag tror jag spenderade trettio minuter med att understryka hur mycket jag hatar att jag var tvungen att lämna in den första mobilen för att baksidan var sprucken eftersom den mobilen funkade och de två måndagsexemplaren som jag har fått hittils har varit... måndagsexemplar. Hur som haver ska jag dra förbi Apple i morgon och berätta för dem att de är idioter hela bunten och att jag vill ha en ny mobil. På ett... mer övertygande sätt.
Och... det var det. Det var allt. Det tog mig en timma och cirka ett och ett halvt tusen ord att skriva allt som jag just sammanfattade. Mind you, det inlägget var fantastiskt humor och sarkasmproppat och med största sannorlikhelt väldigt mycket bättre läsning än det här inlägget men hey, det här får duga.
Puss på er, hörrni. Jag går och lägger mig nu.
Femte Oktober. (Typ)
När jag kom hem idag lös det i dormen, så jag bestämde mig för att bryta mig in i wifirummet. Wifit i detta magiska rum funkar inte, men jag hittade en italiensk tjej med smartphone och hon agerar internet åt mig just nu. Hon är fantastisk. Hon får alla poäng.
I alla fall,
Kan börja med det intressanta (och nödvändiga) och informera samtliga om att mobilen är paj. Eller ja. Exakt vad det är vet jag inte, men jag får ingen mottagning. Den söker och söker och söker och hittar ingenting. Jag ska svänga förbi 3 i morgon och är det inte simkortet svänger jag förbi Apple och gormar. Nån jävla måtta får det vara. Jag har haft mobilen i fem veckor, aldrig ens tappat den. Och så laddar den ur och sen kan den inte hitta mottagning.
Jag ska återställa den också, men Apple kräver internet för att återställa och att ladda ned uppdateringen tar ca sex timmar med mobilt internet. Jag tror jag väntar tills jag har wifi. Men hur som haver är jag onåbar under dagarna nu. Bara så ni vet. Jag tänkte försöka hitta wifi en gång och dagen så ni vet att jag lever. Så alla intresserade parter kan väl hålla koll på facebook och twitter och rapportera till de som inte använder/ kan hantera de hemsidorna. Ber om ursäkt för detta. Eller sörjer mitt internet. Vilket som, really.
Kan även informera om att jag har gått igenom mina första fyra veckor som Trainee på Nando’s och haft mitt samtal med managern. Med ganska bra betyg, så jag får fortsätta. Jag var inte speciellt orolig, eller så, men det var trevligt att få det på papper. Ännu trevligare var det att vi fick smaka på en av desserterna som vi serverar. Kladdig chokladkaka. Muy me gusta.
Och jag har börjat prata spanglish. Inte för att jag i huvud taget kan föra en konversation på spanska, men väldigt många av mina kollegor är spanska vilket resulterar i ”Can you go downstairs to the chemical room, por favor, porque we need to change the paper in the staff toilet” eller ”No I’m not working tomorrow, trabajo en el lunes. Och det händer väldigt ofta att mina kollegor börjar prata spanska mid-sentence och så sitter jag där och lyssnar. Och vissa gånger förstår jag faktiskt. Delar av det i alla fall. Tillräckligt mycket för att att folk ska komma fram till mig och fråga om jag kan översätta ett ord eller två. Så det går helt okej, faktiskt.
Och vem vet, jag kanske pratar flytande spanska i juni.
I wish.
Men men. Jag tänkte pallra mig uppåt nu. Jag har gjort allt jag ska. Bokat om rummet, ätit toblerone, lyssnar på när italienarna i rummet snackar och bloggat.
Dags att sova nu.
God natt, hörrni.
Trött tjej och fantastiskt matchande färgskala vad det gäller blommorna och soffan jag sitter i.
