Men alltså jag vet inte vad jag ska ta mig til när ni börjar prata om att jag är modig.
Jag liksom... ser det inte. Förstår det inte.
Är det modigt att göra någonting man vela göra jättelänge? Jag har drömt om att göra något sånt här sen jag var tretton, kanske till och med elva-tolv. Så fort jag insåg att man liksom kan byta land så har jag velat göra det. Jag ser det mer som att jag äntligen har tagit tummen ur och gjort nångonting efter åtta månader av att vara kvar i samma stad och sett alla gå klart ännu ett år i skolan, sett alla lyckas göra något nytt medan jag jobbade och inte kom någonstans. Det är klart att jag lyckades med något, eftersom jag fick tillbaka orken att i över huvud taget göra något som jag måste göra. För det gjorde jag bara inte när jag mådde dåligt. "Måste" slutade ofta i "kommer aldrig hända", och eftersom det var en jävla massa måsten att ta sig igenom den här våren så är det klart att jag kom någonstans. Men det kändes liksom inte som att jag hade utvecklas när sommaren kom. Och jag är så himla van vid att utvecklas. Jag kan liksom inte neka att vid varje skolavslutning kände jag att jag hade lärt mig något nytt. Lyckats. Tagit ett steg framåt. Och det enda jag gjorde när sommaren kom var att jobba mindre än jag gjort under vintern. Typ som att gå baklänges.
Och jag lärde mig nog mer saker om mig själv första dagen i London än jag lärde mig under hela förra terminen. Men jag har verkligen inte varit rädd i London än. Lite kusligt var det första natten jag skulle hem, men det var nog det. Allt löser sig liksom. Om jag hade kommit hit med fantastiskt höga förväntningar skulle det kanske kännas som ett bakslag att bo på ett vandrarhem där det finns odiskade kastruller i skåpen (helt ärligt, alltså), men min version av London var femtio timmars jobb i veckan, skitlön, dåliga förhållanden och stress. Jag jobbar just nu mellan tjugofem och trettio timmar i veckan, har ett fantastiskt bra jobb och känner mig nästan inte alls stressad. Så jag behöver inte vara rädd eller känna mig osäker. Jag är extremt säker just nu.
Så jag förstår inte hur det är modigt att göra någonting som man aldrig varit rädd för, eller tvekat inför. Det mesta jag gjorde var att undra om jag skulle klara mig i nio månader innan jag fick så mycket hemlängtan att jag blev blå.
Men jag längtar inte hem. Jag saknar er alla, det vet ni. Klart jag gör. Jag har inga supernära vänner i London. Inga som kommer med Ben & Jerry's när nån kille har behandlat mig illa och ingen farmor som kommer över med nyponsoppa och lagar mat åt mig när jag ligger i 39 graders feber. Inga som jag helt säkert kan springa hem till och muntra upp om de behöver det, inga speciella platser med speciella personer att gå till. Jag saknar er så himla mycket,
Men jag är inte rädd, jag är inte osäker.
Så hur är jag modig?
