När jag pratar om att följa mina drömmar tänker jag alltid på hur jag vill bli artist, spela små gig på intima pubbar, sälja ut arenor och se hela världen från ett bussfönster. Få höra att något jag skrev hjälpte någon annan eller att det jag får göra varje dag rebloggas på tumblr och sprids av människor som lärt känna varandra genom det jag gör och alltså det är en dröm. En sjuk, fantastisk dröm som jag tänker på typ varje dag när jag tar mina promenader och önskar att jag skrev låtarna som kommer upp på iPoden.

 

Men jag drömmer om andra grejer också. Självklart. Den där stora drömmen, den är min livsdröm. Den som funnits där så länge att jag inte kommer ihåg en tid när den inte fanns. Och sen kommer de där minidrömmarna som föds och försvinner ju äldre man blir. Som att flytta till London, gå på Trinity i Dublin eller någon grej som man säger att man fan ska göra. Saker som man faktiskt skulle kunna göra utan att drastiskt förändra livet, som är sådär superbra när de faktiskt går i uppfyllelse för man gjorde det. Ring Disney, drömmen blev verklighet, and all that.

 

Om någon hade berättat för mig att jag faktiskt skulle uppfylla drömmen om att sova ute för biljetter och leva pojkbands drömmen skulle jag ha skrattat högt. När jag var fjorton kändes det som en helt annan värld. Jag ville, men jag trodde aldrig att jag skulle gå sova utanför event, kampa utanför konserter och träffa pojkarna i bandet jag älskade.

 

Jag är snudd på fem år äldre nu, och jag har lärt mig att den där jävla drömmen inte är någon dröm. Det är en plåga.

 

Alltså, det är fantastiskt. När man väl träffar bandet eller går på konserten eller eventet och man har väntat så länge, hängt med så många människor och det är bara ett hundra procent awesome. Men det finns gånger som jag mitt i kampandet bara har velat åka hem och sova. Men det går ju inte, man sitter redan fast där. Klart man ska hålla ut. Som i fredags.

 

Jag landade på London City Airport och var hemma klockan sex. Checkade in i rummet, laddade mobilen och sprang till Tesco och köpte två liter vatten, vindruvor och Belvita kex. Sedan tog jag tuben till O2 arena för att köa för biljetter till One Directions konsert den sjätte april.

 

Jag hamnade i ett dysfunktionellt tält med fyra tjejer jag inte kände fyra timmar tidigare. Tältet hade inga pinnar och det var jättemysigt i början, att vara pinnarna till tältet och dricka varm choklad, skämta, skratta och tänka att imorgon, då ska vi få skitbra biljetter till One Direction. Standarden när man campar ute inför O2 konserter är att arenan håller rad ett till sex. Har alltid funkat, ska alltid funka. Jag var nummer arton i kön, hade mitt armband och allt var 100% sant. Såvida alla före mig inte köpte sex biljetter var, skulle jag hamna på första raden.

 

Det var det enda som höll mig kvar när vinden blåste, sju plusgrader kändes som minus tre och vindskyddet blåste av. Det duggade in, mina converse var dyngsura och jag låg under en filt och försökte sova. Klockan var tre på natten och jag har aldrig varit så kall i hela mitt liv.

 

Klockan ringde sex på morgonen, och jag hade sovit mellan tre och fyra och fem och sex. Vi väntade i en timme i regnet utanför Costa Coffee innan hon som öppnade släppte in oss. Teet jag drack den morgonen är den bästa koppen jag någonsin druckit.

 

Sedan var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. När klockan slog sex minuter över nio fick vi reda på att konserten var slutsåld online, och det var så obeskrivligt skönt att veta att vi var helt säkra. Att vi skulle få biljetter, och vi behövde inte den där stressen med ticketmaster och internet köerna.  Säkerhetsvakterna kom ut och såg till att vi stod i rätt ordning, ställde upp oss i par efter numrerna och sade att de skulle släppa in oss tio i taget. Vi kom in i arenan och ställde oss i kön, och den första människan som köpte biljett fick rad tre.

 

Om jag inte varit så förbannad på O2 skulle jag tyckt synd om hela bunten, för den samlade ilskan som utbröt är nog det värsta jag har sett. Inte nog med att vi hade förlorat de första två raderna, när jag som nummer arton kom fram till platsbåset  fanns det inga flat seating biljetter kvar. Kvinnan försökte sätta mig på en läktare bakom parkett och jag blev så förbannad att jag tappade all kontroll över språket.

 

”I’ve camped out in a fucking mosquito net”, väste jag. ”You knew you would fail to allocate the tickets you and your team promised us, yet nobody told us any different. I’ve fought for these tickets, and I want the best available seats in the house”.

 

Hon visade mig ett seating chart och satte mig på närmaste läktaren från scenen och även om jag var besviken, kan jag inte neka till att de där platserna är bra i jämförelse med de sämsta biljetterna som går att gå tag på.

 

Och det ska bli så kul. Tjugotusen skrikande tjejer, och en kamera som filmar hela konserten. Den ska vara med i deras 3D film och faktumet att jag kommer kunna köpa den där DVDn och titta på min konsert om, och om, och oooom igen, är så himla fin.

 

Men nästa gång jag hör en fjorton åring drömma om att kampa utanför event ska jag nog ta ned dem på jorden lite.