Det började med ett publikhav.

14,000 var vi. Fans, vänner, mammor, pappor, mormödrar och allt vad släkt innebär. 14,000 som var där för One Direction.

Det är i princip det sjukaste jag har varit med om.

Redan vid den första förakten, hörde jag hela arenan klart och tydligt. Varenda ord vi sjöng. Hon sjöng två låtar som fick en hel del att ställa sig upp att sjunga med i och det var bara så fantastiskt att höra så mycket folk. Arenan var inte helt full eller ens ordentligt mörk men hennes version av Kelly Clarksons What Doesn't Kill You (Stronger) kommer jag nog bära med mig ändå.

Sen var det bara en förakt kvar och det blev tio gånger roligare

Det enda jag registrerade med det officiella förbandet var deras apbra cover av Teenage Dream som fick arenan att ställa sig upp, och den totalsnygga trummisen som satt där med en skitsnygg T-Shirt och bara var 300% sex. Jag försökte lära mig deras setlist innan jag kom hit, men de är inte riktig för mig. Men de gjorde precis vad ett förband ska göra och när de gick ut från scen trodde jag på riktigt att jag skulle kvävas.

Helt plötsligt blev det fullsatt och vi var åtminstone ett hundratal pers som dansade till Gangham Style, Single Ladies och Greased Lightning när låtarna spelades i högtalarna. Och så helt plötsligt dök One Directions senaste musikvideo upp på skärmarna och hela arenan sjöng med.

Jag har aldrig suttit i en sådan bra publik. Som skriker ut låtarna från högtalarsystemet innan konserten börjar. Som är så jävla taggade och härliga att det bara är en enda stor, fet kör.

Vi var halvvägs genom en Bruno Mars låt när allt helt plötsligt blev mörkt. Jag studsade upp ur mitt säte och skrek så högt jag bara kunde. Och så helt plötsligt var de där. På plattformen. Snett framför mig. Nära nog att jag kunde se deras ansikten, registrera känslor och miner som dök upp. Från det ögonblicket körde jag så hårt jag bara kunde.

Det gick bara inte att sitta still. Varenda upptemporefräng hoppade jag mig igenom, utan att förstå hur jag kunde hoppa så högt eller var energin kom från. Jag sjöng så högt jag bara kunde, viftade med armarna och gungade till musiken. Vinkade, skrek, dansade, log och mådde bara så jävla bra. För mitt band stod där framme och jag var där och lyssnade på den där musiken som jag spelar så ofta, som gör mig så himla glad. Framför mig stod pojkarna som bara totalhjälpte när inget annat kunde eller skulle ha gjort precis det, och det var den bästa känslan någonsin.

Under Little Things, när alla killarna satt ned, stod hela publiken fortfarande upp och vrålade ut texten till deras finaste låt, och det var det mäktigaste jag har varit med om. Det var en helt otrolig känsla att se lyckan sprida sig i Nialls ögon tills han nästan började gråta, och spelade sig igenom resten av låten med det dör oslagbara leendet på sig. Och att höra och se så många människor omkring mig känna, reagera och göra precis som jag.

Det var så himla fint, alltihop.

Men när What Makes You Beautiful började spelas skrek jag högre än jag gjort hela natten, hoppade hysteriskt och grävde ned naglarna i kinderna för att inte börja gråta. Min jävla låt, mitt jävla band i den bästa arenan någonsin. Jag var så himla trött, trots allt adrenalin i kroppen. Jag kände hur lungorna brände och bröstkorgen ömmade, hur hela axelpartiet höll på att dö. Hade ont i både rygg och fötter och hade verkligen ingen ork att ens stå upp längre. Men jag sjöng som mest, viftade störst och hoppade högst, kände pulsen dunka mot bröstet och svetten som bildades i nacken. Den låten som bara förändrade allt. Och så fick jag lyssna på den live. Hela konserten trodde jag typ att jag lånade någon annans liv.

Jag kan på riktigt inte förstå att det här hände. Att jag såg One Direction live och att de levererade en sådan bra show. Att jag hoppade mer, skrek mer, sjöng mer och njöt mer än jag någonsin gjort på någon konsert förut.

Att inatt var såhär, kan jag bara inte smälta. Det smakar blod i halsen, jag är helt utmattad och jag känner hur det bara värker i hela kroppen.

Inget har någonsin varit så värt som idag.