Idag deltog jag på det sista personalmötet jag någonsin kommer ha på mitt Nando’s.

 

Det borde inte göra så ont som det gör.

 

Det är bara det att jag älskar våra personalmöten. Jag är sådan, tror jag. Jag älskar de där grejerna vi gör som de flesta bara hatar. Att behöva gå upp tidigt och göra saker, och alltså det finns så många som verkligen hatar våra personalmöten.  Som aktivt väljer att inte gå för vadå, det är väl inget viktigt.  Ser det endast som en del av jobbet, inte som ett tillfälle då man faktiskt kan slappna av.

 

Men vi har så himla kul. Vi skämtar och skrattar, pratar och äter och alltså jag skulle önska att de fick hända varje vecka.

 

Men nu lämnar jag folket om en månad, så jag har inget att säga till om.

 

Jag kom en kvart tidigare för att Tales bad mig, hjälpte honom skriva en dagordning innan vi bestämde att vi skulle ut på äggjakt. För det är ju faktiskt påsk, så vi måste ju ha chokladägg till frukosten. Ungefär. Det var hans idé, och han var så himla stolt över den. (”See you guys in a minute, I’m taking my baby easter egg shopping!”)

 

Vi letade igenom närliggande Tesco, Sainsbury’s och Marks and Spencer innan vi fick inse att – okej, påskäggen är slut – och köpte tjugofyra Kinder Ägg. Vi köpte nästan från Marks and Spencer innan vi insåg att de var halva ägg (I can’t give the staff half eggs, what does that say about me?!). När vi kom tillbaka stod det äggröra och bacon i luckan, färdigrostat bröd på bordet och allt ifrån yoghurt till juice runt omkring.

 

Vi åt äggröra på rostat bröd medan vi pratade om förändringar och diskuterade förbättringar.

 

När jag och Tales gjorde dagordningen, skämtade jag om att ”I want a huge Jojo – is – leaving- thing on the agenda, thanks.” Och han skrev ned ”Jojo thing” i word dokumentet medan han skrattade åt mig. Jag tog det inte så seriöst, det är ändå en månad kvar. Men det hindrade inte Tales från att ställa sig upp när Justyna frågade vad ”Jojo thing” var på dagordningen.

 

”As you all know, and are probably very sad about, like me, Jojo is leaving us”, började han. Och så höll han tal. Om vad jag har gjort för restaurangen, hur länge jag har varit här, pratade om utveckling, och nämnde att jag lämnar efter ett stort hål efter mig.

 

Jag visste inte riktigt vart jag skulle titta, så blicken fladdrade mellan honom och gipsväggen bakom. Jag skulle kunna hålla tal med, is the thing. Skulle ha kunnat ställa mig upp och berättat att allt bra han sade om mig bara finns där för att alla som sitter i rummet har hjälpt mig att ta fram, och visa det. Att de inte har en aning om hur de har sytt ihop mig genom att inte döma, och att tycka om mig för den jag är. London kunde ha gått åt helvete. Jag kunde ha kommit hem dubbelt så bruten som jag var när jag satte mig på planet hit, och det är verkligen bara tack vare dem – speciellt Tales och Ruta – som jag har blivit tiotusen gånger starkare. För att de trodde på mig.

 

När jag gick IB var det ingen som trodde på mig, för alla kunde se att jag var alldeles för trött för att fortsätta.

 

Han gav mig en chokladask och världens längsta kram, och jag var så snurrig av tacksamhet och glädje och ett tappert försök att inte gråta, inte gråta, inte gråta. Jag kramade både Justyna och Lucy, extramammor såväl som manager och supervisor, satte mig ned bredvid Soe och lutade huvudet mot hennes axel tills jag slutade se tre av samma soffa.

 

Efter personalmötet gick jag och Soe till Holborn för att träffa Ruta. Hon hade smärre problem i restaurangen (”I’m too young for this, why do these things always happen to me, I’m baby supervisor!”), så jag satte mig ned med hennes kollegor och lärde känna alla där. Jag stannade i över en timma innan jag bestämde mig för att gå hem.

 

Och det finns en himla många människor jag måste hinna möta upp och tacka innan jag sticker om en månad. Min gamla chef är en av dem.

 

Men nu ska jag kolla på Harry Potter och äta fin choklad.

 

Och njuta av att jag inte behöver vara ute i det fantastiskt oklara vädret vi har här borta.