Nu är det en dag kvar tills jag åker till Dublin och jag har världens resfeber. Det pratades om potentiella förseningar och inställda flyg på BBC och jag bara totalorkade inte. Inte när jag har väntat i ett år på den här resan.

Någon måtta får det väl vara, liksom. Snacka om en värld som konspirerar emot en.

Men nu ser det bra ut, så jag är glad. Well, gladare. Men jag mår konstigt precis som inför vilken annan resa som helst. Är hungrig, är inte hungrig alls, är helt utsvulten. Behöver sova, kan inte sova, vill inte sova, ska dygna och hålla mig vaken rekordlänge och vara helt borta på konserten. Ska sova i tre dagar. Vill inte gå och lägga mig ifall jag försover mig, vill gå och lägga mig så att jag inte stannar uppe för länge och försover mig.

Jag mår svinilla av allt adrenalin i kroppen, av fyra timmars sömn, sex espressoshot och nervositet inför flygturen. Jag har gjort den här resan till den största grejen någonsin i mitt huvud, pulsen är för snabb och allt är ett enda virrvarr av känslor.

Jag ska se One Direction om två dagar och det finns inget annat att tänka på nu.

Jag ska se Dublin också, och det ska bli fantastiskt. Jag ska se Trinity College, ta en massa bilder och umgås med min bästa kompis. Det ska bli en superbra resa, minst lika bra som den med Claudia hit till London. Men jag kan inte se förbi One Direction. Inte när jag har velat se dem sen augusti 2011, sen jag nästan fick åka till Wolverhampton samma år, inte sen jag trodde att allt hopp var totalförlorat tills jag fick tag på Dublinbiljetterna i februari förra året.

Jag har väntat så himla länge och nu, helt plötsligt är det två dagar kvar och jag förstår inte hur det gick till. Hur ett år gick så snabbt. Det var en hel evighet, och helt plötsligt är det NU, och jag är så inte redo.

Jag pratade med Kattis, Claudia och Josse per telefon och Skype och vi alla kom överens att jag kommer storböla. Jag gör inte det. Gråter lite, pga fint, eller när Ed Sheeran bara var totalfantastisk på Strand, När Joe Jonas kom ut på scen som förband till Britney Spears och han var nedanför mig, när han viftade med svenska flaggan på Sverige konserten och han stod där med Nick och Kevin framför mig och existerade i samma rum. När Lady Gaga fick monsterpitten i Globen att släppa taget om vem som skulle stå längst fram och fick oss alla att hoppa helt meningslöst och hundraprocentigt skrika ut texten till Marry the Night. Helt oslagbara ögonblick som fick mig att fälla lite tårar.

Men jag har så himla mycket känslor just nu, att jag kommer blir förvånad om de inte bara spiller över när de där fem pojkarna intar Dublin O2 på onsdag.

Jag har väntat så länge, velat så länge, längtat så länge. Det ska bli den bästa konserten i hela mitt liv, en sådan där konsert som kan vara totalskit men är det utan betydelse för akten som står framför dig är din speciella akt, den som du har älskat och tyckt om och känt med, gråtit för, köat för, sovit för, stannat uppe för, röstat för och tagit dumma risker för. Den som hela tiden får dig att känna för mycket. Den akten, den grejen, det konceptet som hjälpte dig, släpade ut dig ur mörkret när allt var som mörkast. Den akten som har resulterat i starka vänskapsband, oförglömliga stunder och så, så mycket skratt.

Det är den akten jag ska se på onsdag. Akten som var som en stor spruta med ork när jag inte orkade någonting alls. När jag vände mig om i sängen och sov vidare för att jag inte orkade gå på toa. När jag inte kunde tömma diskmaskinen förrns i sista sekunden, inte kunde städa och gömde mig under täcket. Akten som drog ut mig på långpromenader när jag inte orkade något annat, akten som på riktigt var det enda jag gick upp för under den tiden när jag sov tolv till sexton timmar om dagen och bara kände mig helt jävla värdelös. Akten som dämpade både panikångest och resulterande halsbränna och fick mig att glömma allt som var jobbigt.

Den akten, på onsdag.

Ni förstår inte hur mycket jag bara vill.

(Bilden hittat på Capital FMs hemsida)