Solen har skinit, Londons gator har varit rena och jag har spenderat en stor mängd tid hos Amanda hemma i hennes halls i Islington. Jag har nått huvudvärksstadiet genom att frivilligt navigera Tottenham Court Road och King's Cross st Pancrass Underground Station (ren idioti, do not) för att ta mig fram på dagarna.

Men mest av allt, viktigast av allt, har jag fått jobba på Nando's. Efter att ha spenderat en bra mängd tid runt det stora runda bordet vid fönstret i konversationer om hur allt är, sade jag att, okej, jag saknar er fantastiskt mycket och jag finns här om ni behöver hjälp.

Jag jobbade lunch mellan tolv och tre idag, och det är det bästa jag har gjort på väldigt länge. Det kom lätt och naturligt trots att halva teamet är utbytt och det var som om jag aldrig hade lämnat Goodge Street. Jag gick direkt tillbaka Buddy Training mode, lärde ut där det behövdes och jobbade hårt för att möta upp säljarmålen Tales satte åt mig.

Det gick så bra, det var så bra, och jag mådde så bra. London-bra. Effortless, underbar vardag som liksom bara kom tillbaka, och när jag senare gick runt i West End kvarteren med Hanna efter en  fika, insåg jag att jag typ inte åkt bort så mycket som jag åkte hem. 

Och alltså, det skulle ju kunna vara en väldigt deprimerande tanke. Att jag liksom, har slitits bort från mitt hem. Och det är det. Och det suger. Men jag kan leva på längtan jävligt länge, så det kommer nog gå bra ändå.

Och in the meantime har jag en himla massa fina vänner både i hemlandet och hemma och jag är så himla bortskämd med det att vad som än händer i slutändan kommer bli bra.