Såhär: Jag flyttade till London med ångest upp till öronsnibbarna, en depression i hälarna och låga förväntningar på hjärnan. Jag förväntade mig att kunna stå ut i max två veckor, lön på fem pund i timmen och outhärdligt arbete för en skitvardag.

Jag fick 6,19, sedan 6,50 pund i timmen, ett jobb jag inte ville lämna och konstant, orubblig lycka. Jag fick långa, fantastiska morgon och nattpromenader till och från jobbet, fantastiska människor omkring mig och en obeskrivlig kärlek för den staden som representerade allt detta. Jag var så jävla kär i livet under mina åtta månader här att jag kan räkna gångerna jag inte somnade med ett stort leende på läpparna.

Och när jag kom tillbaka till Sverige kom min ångest tillbaka med besked, jag trivdes inte med ett jobb som inte var Nando's och jag slutade le mig själv till sömns. Jag saknade London, jag saknade min extrema lycka, och jag hatade starkt och mycket. I tre månader gick jag till sömns med en mage som ömmade och bråkade av längtan till en stad jag inte längre fick bo i. Skit doesn't even begin to describe it, really.

Men när skolan började, då fanns det en mening. En vardag jag trivdes i, en vardag där jag orkade plugga efter flera år av totalstopp i hjärnan. Det var kul. Allt var kul. Allt är kul. Men alltså, London. När en dag far åt fanders, då vill jag bara springa. Snabbt, lätt och iväg till denna stad som läkte när alla trodde att den skulle vara destruktiv.

Så jag bestämde mig. På höstlovet skulle jag springa. Jag sov mig genom nästan hela flygturen, med Story of My Life i öronen som förutspått. Och när planet nådde mark, då började jag le. Och jag slutade inte le. Har inte slutat le.   Det är min stad, för fan. Staden där folk är mysiga och välkomnande och där det enda jag orkar hata är att behöva åka buss längs Oxford Street (jag hatar det visserligen med en passion sällan skådad men hey). 

Så nu sitter jag här. På mitt Starbucks. Mitt hangout mellan passen på Nando's. Baristorna sken upp när jag kom in. "Are you back with us for another year again, Jojo?", "Come visit every day, do you hear me, darling?". Jag drunknade i kramar och kindpussar och bet mig i kinden för att inte börja gråta. Beställde en Venti Pumpkin Spice Latte och sprang ut på Mortimer Street. Gick, gick. I fem minuter. Tills jag såg skylten. Nando's skylten. 

Jag stod länge och tittade på den, typ som om den skulle försvinna. Och så började jag gå. Och utanför satt Serge med sin iPad som alltid. I grillen stod Gringo och förberedde dagens lunchpass och Justyna serverade mat, och jag var 600 procent hemma. En vanlig dag. Börja klockan tolv, ned för trappan, bråka med alla om vem som ska byta om först. Banka på toadörren för att få komma in, mötas av en lång harang spanska svordomar. Knacka på i kontoret och säga hej.

Men jag jobbar inte där längre. Det är okej. Jag fick så många kramar, och så många kindpussar och så mycket kärlek och min handikappade familj finns kvar där jag vill ha den och den älskar mig som jag älskar dem och hej vad jag är sentimental idag.

Så det är bra. Det är bra. Jag är så jävla lycklig just nu. Sprang tillbaka till Starbucks för att ladda mobilen. Om en halvtimme ska jag tillbaka till restaurangen och äta lunch.

Min stad lever kvar och glädjen lever kvar och livet är så bra att jag kommer börja grina cirka snart. Ikväll ska jag till Amanda för matlagning och för att prata en himla massa svenska som hennes rumskompisar absolut inte kommer förstå. Denna tisdagen är fantastisk.