Jag har förlorat min uppsats.

 

Nej. Alltså. Jag måste skriva om min uppsats för att min wordlimit kom senare än idén och det visade sig att jag och svenska skolsystemet fortfarande inte riktigt står på samma plan. Någonstans känns det sjukt ironiskt att jag som aldrig lyckades få ur mig ett ord av en IB-uppsats helt plötsligt sätter mig och skriver en. Men eh. Min ordgräns ligger på 1200 ord. Jag hade behövt mellan tre och fyra tusen för att lyckas med den här uppsatsen. Och okej att jag är helt hundra på att jag hade klarat av den uppsatsen till på torsdsag. Trots att den muntliga presentation av analysen jag gjorde för ett tag sedan utgör typ halva uppsatsen känns den nya uppsatsen oändligt mycket svårare att skriva. För jag hade så jävla mycket roligt att skriva om och nu måste jag tygla mig.

 

Och för att jag kommer känna mig som att jag inte når A när jag skriver för att min uppfattning är helt off. Det är nog där jag har blivit mest skadad av IB. Det känns aldrig bra nog, skolan kan väl inte vara enklare än jag trodde? Det är där jag älskar de estetiska ämnena. För att jag aldrig rörde vid det estetiska i IB. 

 

Ibland önskar jag att det funkade att skriva sådana uppsatser hela tiden. Så att man liksom kunde skriva en overachieving uppsats för att man skrev om någonting som är så fruktansvärt kul och så har läraren tid att läsa den. Det vore jävla kul att vara Hermione på Hogwarts och få skriva tredubbelt med information för att man lärde sig en massa på sin semester. Oh well. Jag skriver klart den första uppsatsen någon annan dag. Gång. Det är synd att slänga den för den var en sådan jävla babe, alltså. Jag var så nöjd.

 

Äsch då. Detta är bra träning. Jag vet. Ska bara göra om och göra rätt. Och så sparar jag krutet på samhällsuppsatsen. Den ska faktiskt se ut som den jag började på. Skönt att veta att jag klarar av en sådan, i alla fall.