Det finns få grejer som får mig att må så bra som en bra sånglektion - speciellt om utsikterna inte ser så himla ljusa ut innan lektionens början. Jag minns att jag nämnde för individ med mindre musikintresse än jag att en kommande sånglektion "kommer gå ganska skräp..." varpå förutnämnda person förundrat tittade på mig och "vadå, har du sjungit så länge att du ser in i framtiden, eller?"

 

Nej, alltså.

 

För det första är det himla intressant vilken stor skillnad det är på rösten på tre timmars sömn och sju timmars sömn. När jag sjunger känns det som om tonen läcker ut över allt, typ som att rösten är ett punkterat bildäck. Det finns ingenting jag ogillar så mycket som att sjunga på dålig sömn, då man är extra ångestmottaglig bara för att liksom... göra det lite, lite roligare. (Sovit dåligt? Here, have fem extra grejer till som trycker ned tillvaron. Frys. Let there be huvudvärk. Ha en bra dag, mvh livet.) Och sen astman också. Antingen blir jag torr i halsen och tonen fastnar och stakar sig och det känns nästan som om det är lika bra att bara ge upp. Eller så blir det hårt och jobbigt och ingen karaktär på tonen alls. Där ryker lite nöjet med att sjunga. Självklart går det att jobba med, självklart ska jag i en ideal värld kunna sjunga mer eller mindre samma lika oavsett förutsättningar. Men liksom. Det är mer jobb, det är så ovinnerligt mycket mer jobb med en dålig sångdag, och det finns dagar när jag på riktigt går ifrån Teresa och känner mig värdelös i utveckling.

 

Ibland önskar jag att jag spelade ett instrument som inte var direkt beroende av min hälsa, men fan. När det går bra, då går det riktigt jävla bra. Och jag, som cirka spyr på sångteknik, efter tre år av att ha bråkat med en ny sångteknik som inte skulle skada stämband och övriga vitala delar, efter att ha varit så jävla färdig, thanks med sånteknik har valt en låt som jag är hundraprocentigt medveten om är bara. tråkig. teknik, men så värt det för att det verkligen är dit jag vill komma med min röst in terms of rörlighet och register.

 

Och det ba... det går så bra. Det går så bra. Låten i sig är inte så svår. Den ligger precis där det klämmer i bröströsten och det finns väldigt, väldigt mycket andning att disponera ut över väldigt, väldigt lite tid och jag skulle vilja vara delfin right about now (delfinfakta #7: delfiner kan hålla andan läääääänge). Men sen kommer det ett stick som är så fasansfullt teknikkrävande och jag är så stört jävla nära att sätta den förbannade saken nu. Vi pratar alltså... jag är precis fucking där och nosar, så att Teresa reste sig från pianot och skrek och hoppade och "DU ÄR SÅ JÄVLA NÄRA, DET KOMMER JU GÅ!" och jag stod där med hjärtklappning av lycka och adrenalin och "jag når mitt jävla mål, det var ju det här jag skulle jobba häcken av mig för", och livet idag alltså, det var himla bra. 

 

In other news så läckte det lite i minnet när jag gav över minneskortet med bilderna från igår, så jag kaske kan ha glömt att fråga om lov att publicera dessa bilder. Men det är okej. Mediaproduktionen sveper in som en hjälte och står för dagens bilder.