När jag var liten – exakt var, hur eller varför kan jag inte komma ihåg – berättade någon för mig att man måste se sina farhågor i vitögat för att sluta vara rädd för dem. Min association var ett berg, ett högt, spetsigt berg att klättra upp och över. Omöjligt kändes det som.; jag undrade varför man inte bara kunde fortsätta vara rädd för den lilla saken.

 

Nu, flera år senare, är det mitt liv. Det är så jag minimerar och kommer över ångesten. Motbevisar. Jag har inte lyxen att undvika det otäcka och komma undan helskinnad. De gångerna jag måste göra det är alltid hemska.

 

Jag kan titta på mitt liv, och utan att ljuga säga att jag är så jävla nöjd. Jag kan säga att jag är lycklig, att jag är stolt över det liv jag har. För det är jag. Jag är medelålderspappan som lyfter fram sina ungar och inför främlingar skryter om hur fantastiska de är. Och jag får vara det. Alla som vill får vara det. Jantelagen är inte min grej, hashtag självbejakning.

 

Då och då har jag, tyvärr en ångestbild som gör sig påmind. Inga röster som trycker ned, inget mörker som smyger fram. En mardröm, den värsta. Den som inte ser ut som ett verk av Salvador Dali, den bilden som är hundraprocentigt rimlig. Den som inte är sann. Den som, för en ångestfri person, är lite, lite, orealistisk. Den som för mig är som ett facit.

 

En mardrömsbild som är helt rimlig för att den en gång var mitt liv.

 

En gång i livet hade jag en samhällskunskapslärare som inte förklarade så att jag förstod. Och hon hade en elev som inte kunde få ur sig att hon behövde mer hjälp. Att inte förstå, efter år av att försöka vara perfekt, var synonymt med förnedring. Förnedring är den absolut starkaste triggern jag har; kraften att be om ytterligare förklaring var obefintlig. Jag fortsatte att inte förstå, hon fortsatte förklara på ett sätt som inte fungerade för mig. Jag gick ut ettan på min gamla skola med IG i samhällskunskap.

 

As fate would have it var den första uppsatsen jag fick att skriva på Rytmus en uppsats i Samhällskunskap. Genom hela gamla ettan hade jag ignorerat tre uppsatser, smitit undan tre prov som konstruerats efter dessa uppsatser och försökt mig på men misslyckats med att skriva en fjärde uppsats.

 

Konceptet uppsats var det mest skräckinjagande som fanns nu i september. Panikattacken nådde maxgräns på tjugo minuter – sträckan på ersättningsbussen mellan Slussen och min station. Jag hade resulterande halsbränna i dagar efteråt och jag var så rädd för vad som skulle hända. Det var på Götgatan, ett telefonsamtal. Jag förklarade att jag var pressad av uppgiften. ”Du får helt enkelt göra ditt bästa” släppte lös paniken som satt i bröstet. Som syrevågor över hela kroppen, brännhet, sedan iskall, eld i bröstet, klump i halsen, salt och vått i ögonvrån. ”Tänk om mitt bästa inte ens är ett E”, ett elakt mantra som upptejpade ögon framför ett hatiskt budskap. Ingenting jag inte kunde höra, ingenting som inte gick att se.

 

Det tog två veckor att skriva uppsatsen. Jag satt i skolan, på golvet hos mamma, i sängen hos mamma, och letade så mycket fakta att uppsatsen blev lite för lång. Partiprogram, faktasidor, Youtube-klipp och tidningsartiklar. Varje kväll tills jag förstod. Det var det som var poängen; jag förstod hur jag skulle skriva. En vecka senare fick jag tillbaka min uppsats och under betygsmatrisen stod ”B (starkt)” prydligt skrivet på vitt papper.

 

Den dagen blev samhällskunskap kul och min ångest blev suddig i kanterna. Mjukare. Lättare.

 

Under höstterminen fortsatte jag. Jag skrev ett A i Estetisk Kommunikation, ett till starkt B i samhällskunskap. Jag fotade och fick bra feedback, klippte film och blev nöjd. Jag gick till skolan när jag hade ångest över något som inte hade med skolan att göra. Vänskapsrelationer, någon form av association. Några enstaka gånger vaknade jag och hade så mycket ångest över något litet att jag ville vända mig om och sova. Jag gick upp, åt frukost och satte mig på tåget. Det finns en sträcka på etthundra meter när jag kan se skolan. Min Walk of Shame. Bokstavligen. Där jag går och har så mycket ångest att det trycker i bröstet om det är skol – eller vänskapsrelaterat. Trycket försvinner när jag kommer till entrén, bollen i halsen löses upp när jag tagit mig till mitt skåp. Ångesten försvinner med den första människan jag pratar med.  Men bara om jag hittar kämparglädjen att ta mig till skolan och motbevisa.

 

När ångesten tar tag, de dagar när jag har fått alldeles för lite sömn. När jag är bräcklig och rädd och liten mot Mardrömmen, då är det som när jag var sju år och berättade saker jag visste var sanna för vuxna människor som vägrade tro. Verkligheten, den med kämparglädjen, den som är liten och svag och knappt hörs för Mardrömmen, den kan skrika och kämpa och banka förtvivlat. Det är då jag bryter ihop, då jag längtar så efter en ångestfri vardag. Det är dagen jag bet hål på insidan av munnen, konstant tryck i tjugofem minuter och ändå droppade tårarna tyst ned för hakan. Dagen jag annonserade att jag ”har så mycket ångest att jag dör” och slängde mig tvärs över sängen mot trygghet. Då jag lyssnade på en och samma One Direction låt tills all mascaran låg i tårpölar på mitt nytvättade täcke, och mamma satte in middag så jag inte skulle glömma att äta.

 

Det är dagen efter de dagarna, när jag vaknar utmattad och fortfarande öm i halsen och har ångest över något obetydligt som är så fruktansvärt läskigt, dagen då jag måste tillbaka. Då jag måste motbevisa, för att bekämpa det mörka.

 

Inte en enda gång mellan september och december förblev jag i sängen när mardrömmen tryckte ned mig.

 

Höstterminen plåstrade om mig på ett sätt som jag inte hade förväntat mig. Rev upp mig i september och oktober, då jag faktiskt ibland låg hemma och grät. När jag undrade hur välmående jag faktiskt var när jag kunde gå sönder på tre sekunder. När jag kändes lika hel som ett par halvlappade jeans, när någon råkade blåsa åt mitt håll och jag föll ned för ett berg. Jag berättade för min kurator att jag aldrig gråtit såhär mycket i mitt liv, inte ens under depressionen. Hon berättade för mig att det visade på kämparglädje, dessa starka reaktioner mot motgångar och mörker. Jag började inse att jag grät, för att jag ville att det skulle sluta, för att ångesten var allt för jobbig att leva med. För att jag visste om den och ville se den försvinna. Jag insåg att varje gång den fick mig att gråta försökte jag se mig själv sparka bort den. Bottomline; jag grät för livet och lyckan. Jag grät för att jag ville behålla det. Jag grät högt och hjälplöst för att jag absolut inte ville dö.  

 

I november slutade jag gråta och verkligheten sken igenom mardrömmen som solljus bakom rullgardin. I december blev jag så stressad att det kändes som att jag skulle gå under. Men trots den press som kändes som flera ton på mina trötta axlar dök inga negativa mardrömsbilder upp.

 

Mitt lov såg däremot en ångest som var lika illa som när jag erkände att jag hade någonting som varken var depression eller utmattningssyndrom i somras. Såg panikattacker som det telefonsamtalet när Amanda övertalade mig att berätta om insikten för mamma. Obehag och förlamande rädsla vid ord som ”psykolog” och ”terapi”. För att jag återigen kom till insikten att allt är inte så jävla bra trots allt.  Det var där pusselbitarna föll på plats. I somras, när jag insåg att jag hade en lång väg att gå. På jullovet när jag insåg hur livet ser ut.

 

Diagnosen kallas Generaliserat Ångestsyndrom, eller GAD efter engelskans Generalised Anxiety Disorder, och när det är etablerat är risken stor att det är kroniskt. Mitt problem är att jag har utgått från att det är tillfälligt.

 

Kanske är det därför min melatoninbalans är rubbad, kanske är det därför jag nu inte sover på nätterna. Det är antagligen därför jag vaknar med huvudvärk eller muskelspänningar och därför jag är tröttare än jag brukar. I get it; jag har en dålig ångestperiod nu. En panikattack varar i max tjugo minuter, en ångestattack varar i max en månad med varierande nivåer av ångest eller oroskänslor*. Det är snö, ingen sol, vitamin D halten är nog inte som sig bör för att vara ideal och mitt liv har typ just frusit till is under fötterna på mig mitt i en uppförsbacke.

 

All in all, är jag ganska nöjd med att jag i rent vansinnesdrag lade ned cirka tretusen kronor på kommande One Direction konserter i vår. All in all är jag ganska nöjd med att jag lade ned cirka tvåtusen på One Direction konserter i fiol. All in all är jag nöjd med att jag har en depression bakom mig, så att jag kan jämföra med nuet. All in all är jag nöjd att jag har byggt upp ett liv jag inte vill förlora.

 

Mest av allt är jag nöjd med att jag har hittat lyckan, för den tänker jag hålla hårt om. Tills knogarna vitnar och händerna krampar. Blod, svett och tårar. Träningsvärk. Jag ska jobba hela livet för att lyckan ska finnas kvar, så att de skriver på min gravsten att jag var kär i lyckan själv.

 

Jag är medveten om att en återfallande depression är en möjlighet. Jag är medveten om att mitt liv antagligen kommer skuggas av en orättvis och hemsk verklighet i ett bra tag, om inte hela livet.

 

Jag har Generaliserat Ångestsyndrom och det är den sannaste, mest avskyvärda skiten jag lärt mig om mitt eget liv. Men den skiten ska komposteras och brytas ned och lägga grunden till ett fantastiskt landskap som jag ska kalla mitt eget en dag i framtiden, för jag lärde mig det här någonstans mellan startruta och målflagga;

 

Jag är inte min diagnos, den är en del av mig. Men ingen jävla sjukdom definierar den jag är.