Det har tagit ett par konserter att inse att när man nått toppen går det inte att urskilja vilken konsert som är bäst, bara vad som var speciellt för just den dagens paradis. Det står mellan andra dagen i Croke Park och gårdagens konsert i Friends, det sjuka att stå vid staketen mitt i ett publikhav av 80 000 man, det sjuka av att göra om det när man trodde att det var kört.

 

Jag var så himla otaggad på Stockholm, allt kändes liksom gjort. Jag kunde inte riktigt se hur det skulle bli mäktigare än Niall gråtandes på Croker, pojkarnas tjat om rekord och ljudnivåer. Jag hade så jävla fel. Jag blev tryckt längst fram under andra låten, den fantastiska, familjära, svala kravallstaketsmetallen, 50% bättre utsikt och andrum, andrum. Jag skrek och sjöng värre än Croker. Jag glömmer ju bort det, men det här är min stad. Mitt land. Där jag och Josse hållit ihop och kämpat, kämpat, älskat, älskat detta band som stod framför oss. Josse sträckte sig fram och kommenterade på att vår vänskap liksom lett upp till det här. Hur det liksom inte riktigt var helt rätt att se One Direction utan sin bästa vän och det stämde, det stämde så jävla mycket. Jag har spenderat så många timmar och tusenlappar på våra telefonsamtal de senaste åren, timmar av tumblrscroll och gemensam kärlek till det här svinkorkade bandet och där stod vi mitt i smeten, längst fram bland femtio tusen vars skrik studsade tillbaka till oss. Jag höll så hårt i hennes hand att jag fick kramp.

 

Jag har duschat i Harry Styles spott-vatten två gånger, haft ögonkontakt och lett och sjungit och varit levande mitt framför mixerbordet och hört Friends vara levande med mig. Jag kan hålla med om att Friends ljud är värdelöst, men när det sitter 50 000 högljudda jävlar och skriker ut låttexter låter Friends bättre än någon annan arena jag någonsin varit i. Det ljudet studsar och man hör, bättre, högre än Croke Park för att det är närmre. Det märktes inte att det var 30 000 mindre där. Skriken var närmre, högre, intensivare och mitt band älskar Stockholm, älskar oss och jag tröttnar inte på att höra det. Någonsin. Jag kan skrika ut "jag älskar köttbullar" så jävla många gånger om de ler som de gjorde då. Jag kan vråla tills halsen går sönder och trilla av för att det där bandet ska vara som det var igår. För första gången i hela mitt liv var jag så närvarande med mina känslor att det sprack. Jag grät hejdlöst, skamlöst, uppenbart med Josses hand i min under Best Song Ever, hoppade, skrek, kände, kände, kände och jag var så medveten om att jag inte var ensam.

 

Nu är det slut på första raden för i år, kanske för alltid för vad vet jag om framtiden? Ikväll går jag på min sista One Direction konsert tills nästa turné släpps. Jag vill gråta. Det får inte ta slut. Jag har levt pojkbandsdrömmen och jag vill fortsätta leva pojkbandsdrömmen och jag vill fortsätta leva som jag gör. Jag älskar smärtan jag känner överallt, behåller blåmärken som souvenirer och ångrar inte ett skit. Jag är tolv år i sinnet och någon gång är det väl dags att växa upp.

 

Men jag vill liksom inte sluta älska det här bandet som jag gör. Jag har sett trettioåringar med New Kids On the Block tröjor utanför Sheraton och jag lovar, jag ska inte leta pojkband på stan, det är jag färdig med. Men alltså. Om One Direction finns kvar om tio år kan ni ge er fan på att jag ska stå där längst fram och vara tolv igen.

 

Med en jävla Crazy Mofos jacka om jag måste.