Helt plötsligt ser jag stadion, efter minuter av tunnel och passage från kravallstaketet som höll oss i schack. Jag skriker rakt ut att det här är det sjukaste jag har varit med om, och precis då ser jag en öppning. Jag tar tag i en av dem som jag bara känt under vår korta period som köare, jag springer mot hålet. Jag hör vrålet bakom mig av alla som ska precis dit jag ska, springer som om livet står på spel.

Jag smäller in i det svarta staketet och köper direkt att det kommer bli ett blåmärke. Det gör inget. Jag ser scenen tre meter ifrån mig, känner den friska och fria luften som bara finns när man står längst fram och hela raden brister ut i lyckovrål. Vi har så bra platser och ändå står vi i den bakre zonen.

Igår upplevde jag mitt band på nära håll, mitt band när de gör vad de gör bäst. Idag var jag en del av stadion. Jag stod på bristningsgränsen hela kvällen, trodde jag skulle spricka av olika variationer av kärlek till denna fantastiska idiot som är Harry Styles. Jag som aldrig fått se honom ordentligt, fick se honom stå där och dansa som en tönt, le som en tok och alltså det måste typ vara allmänt känt av alla människor som läser den här bloggen att jag fucking älskar Harry Styles men fy fan vad jag älskade honom idag.

Men det är lite tråkigt för även om Harry gjorde mitt år och konserten med gårdagen inräknad är den mest fantastiska jag har varit på, försvann de andra killarna lite bakom Harry. Och kanske är det för att de nästan aldrig var på min sida, men jag såg liksom inte de andra så mycket. Och det hade jag velat. Men om alla hade varit så som Harry var idag, då hade jag börjat gråta på riktigt.

Det var i You & I som allting sprack. När Arenan sjöng och jag sjöng och bandet sjöng och vi var ett och jag hörde allt. Såg hela Hogan Stand stå upp och sjunga, hörde vrålet av låttexten som jag aldrig kommer kunna tänka bort när jag lyssnar, hörde och kände hela Croke Park känna med mig.

Jag torrsnyftade och regnet hällde över mig och jag mådde så jävla bra.

Jag har skrikit som jag velat skrika; med hela kroppen. Skrikit för att alla skrek så det var ingen som hörde. Skrattat och dansar och fått kramp i armen och sjungit så fult att öronen borde ha trillat av. Jag känner i skrivande stund hur rösten är påväg att försvinna, hur uttorkningen gör ont i armarna.

Jag är utmattad och halvt dränkt i smärta och jag är så jävla levande.

Det enda som är så fruktansvärt hemskt med den här dagen är att den aldrig någonsin kommer tillbaka.