Såhär;

 

Det tar tio minuter och väldigt mycket viljestyrka upp för djävulens backe att komma hem till mig. En pärla nära vattnet med minimal förvaring i mitt minimala kök. Men det är mitt. Allt är mitt. Mitt namn har inte dykt upp på brevlådan än, men jag har alla trehundrafemtioelva nycklarna till min byggnad, det är mina möbler som står i mitt enda rum, min, mitt, min, mitt.

 

När det är aftonrådnad blir hela lägenheten rosa, jag ser solnedgången genom träden på gården och när jag sitter i mitt brutalt stora fönster lyser alla stjärnor klart och så otroligt nära. Jag har Karlavagnen cirkus rakt framför mig. Jag bor här. I denna lilla etta i denna lilla förort som jag har  h a t a t  sedan halva Samskolan viskade om mig i korridorerna. Det är världens finaste yttre med världens fulaste ungdomshistoria men det har gått fem år sedan jag lämnade högstadiet och nu ser jag äntligen Saltis för vad det är; cirka livets vackraste ställe. 

 

Egentligen är det så otroligt sjukt att det gick så långt att jag drömde mig bort till en helt annan kontinent för att livet i Europa, i Sverige, i Saltis var så bedrövligt att det inte gick att komma långt bort nog. Att en hel radda osäkra ungdomar kunde förstöra så mycket, riva sönder ett ställe som egentligen är så fruktansvärt vackert.

 

Det gör väl detsamma nu, när jag trivs i ett hem, men jag hoppas att någon där ute ser det här och börjar jobba sig blå att motverka mobbning. Jag trivs, efter år av slit och hat, men det finns tusentals ungdomar som inte ens orkar leva, som inte kan se någon utväg.

 

Hjälp dem, snälla, så att de kan få trivas som jag.