Det finns så många sidor av London och så många sidor jag vill se. Jag har sett vandrarhemslivet med mattor man helst inte sitter på pga okänd historia och kök som städas var tredje timme och som fortfarande är stökiga varje gång man kommer dit. Jag har sett mögliga duschar i hotell och byggnader som en gång varit någons hem, jag har sett översvämmande kök och kunnat lämna koppar i varenda rum jag gått in i, diskat i främmande men välkomnande hus och hittat olika vägar att gå till ett hus jag skulle kunna kalla mitt eget.

Jag har en gång varit Den Dumma Turisten som inte fattar att det är lika bra att gå hela Oxford Street istället för att spendera 2 pund under peak time  för att åka från en station till den som ligger närmast åt väster eller vice versa. Jag har varit den som tvingats genom Oxford Street med bussen, som bråkat i huvudet med taxichaufförer och kringvandrande folk som Är I London pga KOLLA OXFORD STREET!!!!!!!!!11!! Jag har lärt mig hata Oxford Street med en passion sällan skådad, har förvandlats till den där stackarn som drabbas av akut huvudvärk när kvinnan i högtalarna talar om att nästa station är Oxford Circus, den som funderar på att inte "mind the gap" ifall en trillar och kanske blir utburen ur kaoset som regerar

Jag har lärt känna en liten procent av Londons vardagsliv, det har gått över två år sedan jag åkte hit och trots att jag lämnade min restaurang för sista gången klockan halv två på natten den 27 april 2013, kan jag fortfarande få jobb här om jag bara byter adress. Framförallt är livet inte lika fint och vackert filtrerat i mina ögons fotoalbum när jag bor i Sverige. Det är ett liv där jobbet har en tendens att suga ibland, där livet har svängrum nog att kännas förjävligt ibland och livet endast har guldkant när solen färgar Stockholm i sepia och jag har över 500 SEK på kontot. Livet suger inte i Stockholm, inte alls. Inte på riktigt. Skillnaden är att när livet borde ha sugit, när jag knappt hade pengar till mat och grät över människor som behandlade mig fruktansvärt, sög livet fortfarande inte i London.

Jag kan gå in i mitt gamla Starbucks och folk vill veta hur jag mår, vad jag gör nu och när jag kommer tillbaka. Jag går till mitt Nando's och blir dränkt av kärlek och kramar och "SERIÖST, NÄR KOMMER DU HEM????" Och när jag går därifrån vill de som efterträtt mig och mina gamla kollegor också veta när jag kommer hem. 

När jag leker pussel med livet i Sverige finns det alltid något som saknas, men jag behöver inte ens leka pussel med London för på bordet ligger det redan en tavla. 

Jag minns inte vad jag gör i Sverige, men det visar sig snart, hoppas jag.