Det här med konsten att stressa ned, att carpa diem och let bygones be bygones och allt det där är jag lite kass på med min sjukdom och så. Men alltså, ibland blir jag utsatt för situationer där jag inte riktigt kan göra annat än att inte bry mig och dricka mitt te i lugn och ro.

 

Som när jag fick hjärnskakning. Som när jag fick stresshuvudvärk. Som när jag vaknade i morse och ba... något är fel. Något är väldigt fel. Exhibit a) det var ljust ute. Jag går upp 06:00 onsdag-fredag. Det är inte ljust ens när jag går till tåget. Exhibit b) Jag hade vaknat av mig själv. Så jag kollade på klockan. 12:00. Min skoltorsdag slutar 12:10. Vad gör man?

 

Jag tog en lugn morgon, satt med värmekudden framför Sherlock, svor över min mensvärk, gav min frukost extra kärlek och bäddade sängen. Sedan gick jag till skolan och gjorde upp en plan över hur mina rester ska betas av, köpte en varm choklad, tog en runda i lärarrumet för att be om ursäkt, och sedan satte jag mig i lungan och pluggade. Vad gör man annars? Det är liksom för sent att sjukanmäla sig, jag har inget skäl till att jag helt ovetandes systematiskt skolkade mig genom hela dagen. Men jag sov i tretton timmar och jag behövde väl det.

Engelskaläraren skrattade åt mig, "Gud, vad skönt" tyckte hon. Och ja. Det var det. För en gångs skulle sov jag utan att vakna och veta exakt vad jag har missat. Det var rätt skönt. Jag var utstressad, jag var lugn. Jag vaknade inte i min egen mardrömssvett idag. Jag sov mig genom hela dagen och missade tre lektioner, men jag mår jävligt mycket bättre än vad jag hade gjort om jag hade befunnit mig i skolan idag.

 

Och ibland är det fanimig viktigare än närvaro. Nu ska jag beta av en rest och dricka min choklad. Och sedan ska jag sova lika gott imorrn. Men ikväll ställer jag nog mer än en veckarklocka för säkerhets skull.