Jag har inga fantastiska nyheter eller så, annat än att jag överlevde powerwalken idag. Typ. Allt gör ont, osv, men i överlag känns det som ett helt okej resultat. (Se: har inte rört mig på fyrtio minuter. Tänker inte röra mig förrns det är absolut toakris. Vägrar röra mig. Någonsin). Men annars har det varit en ganska normal dag. Jag vaknade för sent, gick till jobbet, pratade med ett gäng härliga turister och sållde absurda mängder mackor och kanelbullar för en måndag. 

 

(Visst fan, jag fick löneförhöjning enligt restaurangavtalet. Jag och sista-minuten-löneförhöjningar verkar gå hand i hand)

 

Vid tillfälle hade jag tänkt ställa mig upp och borsta tänderna. Ska bli fantastiskt spännande att se när det blir.

 

På listan över finaste saker jag vet ligger sommarsaltis på kvällen och natten. När allt är lugnt och stilla, solnedgången speglas i blankt och stilla vatten och man slipper snorungar på mopeder som stirrar när man åker förbi. (Vad är grejen föresten? När blev det en del av livet att stirra på folk som går förbi. Can I haz privacy?) Och det är så lugnt och fint och det finns inget bättre att lyssna på bra musik och gå dit fötterna för mig. Utan måsten, om, men eller frågor. Bara jag, musiken, dagdrömmarna och marken under mina fötter.

 

Då mår jag bra.

 

När jag kommer hem, då är jag lugn. Har rensat hjärnan, kan fokusera. Och så är jag trött i benen. Men jag är glad. När jag kommer hem efter en lång promenad är jag glad, och det är typ det som är det bästa. Att det bara är det lilla som krävs. 

 

Idag gick jag baklänges uppför backarna nära mamma. Just because, liksom. För att häromdagen snackade vi om att det ger bättre träning och jag tänkte "Jo tjena. Gång som gång". typ. Men det tog inte mer än tre minuter innan jag började känna av en lätt mjölksyra, och när jag hade gått hela vägen upp till mamma var jag så himla lycklig, för all träning som ger mjöklsyra men inte ansträngninsastma är helt jävla fab träning. Jag har hatat all form av träning förutom dans sedan jag fick ansträngningsastma, just för att det gör så ont i lugnorna hela tiden. Hatar att cykla (speciellt uppför, herregud, djävulen uppfan backarna), hatar att springa, hatar allt som innebär bra kondition om det inte är någonting som jag lever för (se: dans. När jag hade dansuppträdanden låg jag död på marken med sjukt ont i bröstet och älskade det). Jag kan göra sit ups och armhävningar och rygglyft, plankan allt sånt man typ vill dö av. Det är kul. Det är så skönt att vakna dagen efter och ha så ont, men ändå så fruktansvärt jobbigt. Mitt förhållande till träningsvärk är väldigt bipolärt. Men lyckan idag alltså, när jag kom hem och det brände i benen. Satte mig och stretchade och drack vatten och sen var jag typ lycklig i två timmar.

 

Jag är en lat jävel. Jag hatar i regel all träning och tränar bara när jag inte är helt medveten om att jag tränar (typ mina promenader. Jag powerwalkar inte med flit, det liksom händer när jag börjar lyssna på snabb musik), och jag använder mina trängskläder som myskläder när jag ligger och latar mig men fuck om jag inte just hittat den perfekta träningen för mig.

 

Har inte satt mig ned och redigerat bilderna från när jag var på The Script och Allsång På Skansen (obs: kramade Måns Zelmerlöw och trettonåriga jag dog). Men här kommer några av bilderna från Grekland som internet inte riktigt ville låta mig lägga upp.

 

Jag är i vanlig ordning svindålig på att uppdatera vid miljöbyte men det får väl vara okej?

 

Det kan hända att jag sätter mig och rensar och redigerar bilder så ni får se något av det jag haft för mig. Kan också hända att jag tittar på Doctor Who. Man vet aldrig, det beror helt på vilka program som är öppna på datorn.

 

Men idag är det varmt, kvavt, åska i luften och när jag vaknade i morse hade jag verkligen ingen lust att gå upp. Så jag låg kvar i en timme och maratonkollade på Sex and the City innan jag drog mig upp för äggröra och korv. 

 

Och det är typ det jag har gjort idag. Maratonkollat på Sex and the City, också ätit lyckade bananpannkakor och sett till att alla essentials finns i kylen. Jag ska iväg till Amanda och äta middag och vågar egentligen inte tänka på hur sent jag kommer komma hem nu när tågen går cirka aldrig och ersättningsbussarna tar hundra år på sig. I morgon jobbar jag till klockan sent och på Söndag jobbar jag igen, så det är inga stora grejer ni missar, egentligen.