Det finns så många sidor av London och så många sidor jag vill se. Jag har sett vandrarhemslivet med mattor man helst inte sitter på pga okänd historia och kök som städas var tredje timme och som fortfarande är stökiga varje gång man kommer dit. Jag har sett mögliga duschar i hotell och byggnader som en gång varit någons hem, jag har sett översvämmande kök och kunnat lämna koppar i varenda rum jag gått in i, diskat i främmande men välkomnande hus och hittat olika vägar att gå till ett hus jag skulle kunna kalla mitt eget.

Jag har en gång varit Den Dumma Turisten som inte fattar att det är lika bra att gå hela Oxford Street istället för att spendera 2 pund under peak time  för att åka från en station till den som ligger närmast åt väster eller vice versa. Jag har varit den som tvingats genom Oxford Street med bussen, som bråkat i huvudet med taxichaufförer och kringvandrande folk som Är I London pga KOLLA OXFORD STREET!!!!!!!!!11!! Jag har lärt mig hata Oxford Street med en passion sällan skådad, har förvandlats till den där stackarn som drabbas av akut huvudvärk när kvinnan i högtalarna talar om att nästa station är Oxford Circus, den som funderar på att inte "mind the gap" ifall en trillar och kanske blir utburen ur kaoset som regerar

Jag har lärt känna en liten procent av Londons vardagsliv, det har gått över två år sedan jag åkte hit och trots att jag lämnade min restaurang för sista gången klockan halv två på natten den 27 april 2013, kan jag fortfarande få jobb här om jag bara byter adress. Framförallt är livet inte lika fint och vackert filtrerat i mina ögons fotoalbum när jag bor i Sverige. Det är ett liv där jobbet har en tendens att suga ibland, där livet har svängrum nog att kännas förjävligt ibland och livet endast har guldkant när solen färgar Stockholm i sepia och jag har över 500 SEK på kontot. Livet suger inte i Stockholm, inte alls. Inte på riktigt. Skillnaden är att när livet borde ha sugit, när jag knappt hade pengar till mat och grät över människor som behandlade mig fruktansvärt, sög livet fortfarande inte i London.

Jag kan gå in i mitt gamla Starbucks och folk vill veta hur jag mår, vad jag gör nu och när jag kommer tillbaka. Jag går till mitt Nando's och blir dränkt av kärlek och kramar och "SERIÖST, NÄR KOMMER DU HEM????" Och när jag går därifrån vill de som efterträtt mig och mina gamla kollegor också veta när jag kommer hem. 

När jag leker pussel med livet i Sverige finns det alltid något som saknas, men jag behöver inte ens leka pussel med London för på bordet ligger det redan en tavla. 

Jag minns inte vad jag gör i Sverige, men det visar sig snart, hoppas jag.

Alltså. Jag har gjort bananpannkakor i typ över ett år, börjat med stora bananbitar och ett ägg - klart. Hittat stavmixern och erkänt att man kan väl ha i lite mjöl då, blandat i kvarg och kanel och alltså, jag är i regel ganska nöjd med mina bananpannkakor.

 

Men trots min oändliga kärlek till jordnötssmör, min fascination över hur mycket det mättar, lyckan över att det naturliga, sockerfria är nyttigt, samt den religiösa upplevelse jag går igenom vid förtäring slog det mig liksom aldrig att jag kunde använda det i bananpannkakor. 

 

Jag hittade ett recept på Tumblr som egentligen gällde något helt annat, kom till Top With Cinnamon (HON HAR EN SVINLÅNG FRUKOSTBAKVERKSLISTA JAG HAR HITTAT MIN NYA KÄRLEK) och hittade det här receptet.

 

Som tidigare nämnt - holy shit. 

 

Jag använder brunchägg, dvs XL ägg, så jag provade med en mosad ekologisk banan (Det kan alltså gå två ekologiska på varje icke ekologisk banan, genmanupilation är himla skevt), ett brunchägg och blandade ihop med en gaffel. Jag säger en rågad matsked jordnötssmör men det var säkert en och en halv. Det jordnötsmöret jag använder är väldigt kletigt. Sedan hade jag i typ en tesked bakpulver. Rörde om. Mixade ihop allt till en slätsmet med the love of my life; stavmixern. Stekte i smör på sexan i början, sänkte sedan till femman. Det är som att steka amerikanska pannkakor; när pannkakorna rest på sig och börjat bubbla lite är det dags att vända. 

 

Vi hade kvar en massa bär från igår så jag hällde över hela skålen - okej, nej det gjorde jag inte. Jag lade upp vackert och fotovänligt, tog typ 1 GB bilder och tömde sedan skålen upp och ned för att jag är bevågad i området "att vara estet" - och käkade så. Jag blev... typ mätt.

 

Nästa gång ska jag nog pröva med ett ägg till, samt med kvarg. Eller köra i en halv banan till och skiva över restrerande banan tillsammans med extra kvarg. Det finns absolut ingenting som säger att jag inte kan blanda i jordnötsmör i förutmämnda kvarg (förutom folk som ska berätta för mig att jag ska räkna kalorier, men been there done that got the t-shirt to prove it och det var typ som att turista i Stockholm under dåligt väder). Jag ser en fantastisk framtid för mig och det här receptet. 

 

Nu är det vår på bloggen också. Jag var lite trött på alla dessa bilder från jullovet i både headern och menyn så jag kammade mitt iPhoto och hittade första bilden, som Claudia tog från vår första resa till London (i april 2012, alltså vår), sedan en bild jag tog idag, och en bild från någonstans i gamla stan när jag kom hem och hälsade på förra året. Jag har insett att jag måste fota mer under våren iår; jag har nästan inga vårbilder alls.

 

Men idag; Vi hade moster med familj över på brunch och jag har fortfarande ett smärre matkoma som ligger och trycker. Fick i mig lite bacon, lite äggröra, en kopp kaffe, ett glas juice och säkert tio plättstora amerikanska pannkakor. För fem timmar sen.

 

Jag ångrar typ det beslutet. Det var så himla gott, och så och jag har lite mellis till i morgon, men alltså smärtan right now. Det är nästan inte värt det.

 

 

 

Har inte satt mig ned och redigerat bilderna från när jag var på The Script och Allsång På Skansen (obs: kramade Måns Zelmerlöw och trettonåriga jag dog). Men här kommer några av bilderna från Grekland som internet inte riktigt ville låta mig lägga upp.

 

Det går inte så bra med min dagliga uppdatering. Jag gör inte så mycket av intresse, tar inte så många bilder och har heller inte tillräckligt med wifi för att lägga upp bilderna. 

 

(Det kom en massa människor och det lille wifit har lite problem)

 

Men jag ligger här, under sol eller vita parasoll och har blivit typ en halv hudton mörkare. Ikväll ska vi ut och äta på en fin restaurang för att fira (sörja?) att det är sista kvällen.

 

Imorgon går planet tillbaka till Skåne sent och på torsag åker jag tillbaka till Stockholm.

 

Vi stack till stranden idag. Den fina, med mindre sten och finare utsikt, nära hamnen. Jag sträckläste Harry Potter ett i solen, och sprang ett par gånger fram och tillbaka till vattnet. Lyssnade på Little Mix album och lyckades med konststycket kvadratisk, knallröd bränna på magen. 

 

(Jag är vit på baksidan, förresten. Det går en fin, röd linje någonstans mitt i midjan. Ska nog sola mer på rygg i morgon)

 

Till lunch blev det Club Sandwich och färsk apselsinjuice och cirkus en halv liter vatten. Termometern stod på trettiofem grader idag. Det var helt omöjligt att gå på stranden utan att bränna sig och poolvattnet var alldeles för varmt. Efter lunch stack jag tillbaka till hotellet och låg vid (eh, i?) poolen tills det var dags att gå upp. Satte mig vid baren och gjorde färdigt så mycket design jag kunde, och sen var det fördrink hos Monni och Martin, Josse och Julia.

 

Och maten idag? Alltså maten idag. Vi åt på en superfin restaurang med jättetrevlig personal. Jag åt kött i pepparsås med potatis, grillad tomat och aubergine, och till efterätt blev det choklad soufflé. Och cappuccino. När vi gick därifrån hade jag så mycket håll att jag gick helt snett.

 

Nu sitter jag, Monni, Beccy och Johanna vid baren och drar nytta av wifit. I morgon ska vi ta en taxibåt till en sandstrand och vara där större delen av dagen. 

 

Då var det sista natten i en förhållandevis bred säng. Sista natten i Sverige. Lite sorgligt är det, ändå.

 

Men nu känns det att jag ska börja plugga snart. Jag längtar en hel del, planerar de kommande månaderna, min sommar, tänker på hur jag vill göra om mitt rum hos mamma (jag har haft det där rummet i fem sex år nu, det börjar bli dags för en förändring) och försöker komma på om jag ska välja en timmas sång eller en halvtimma sång och att ta upp fiolen igen?

 

Det är ungefär precis lika mycket att planera som innan jag åkte till London. Det där skulle ha blivit en astung och perspektivgivande kommentar men den kändes inte helt hundra när jag väl skrev den.

 

Aaaaaaanyway.

 

Jag har nog lite hemlängtan. Inte till London, utan hem som i bo här. Jobba halvtid/gå i skolan, spela Sims, fika, simma, dansa, sjunga, laga mat hemma här. Jag älskar mitt London, älskar vandrarhemmet och alla där, men det är rätt tröttsamt nu. Det är lite lättare, lite lugnare att bo här borta. Och så är jag som sagt så himla taggad på att börja plugga nu. Se om jag kan, se om jag kan bli bättre. Vill ta körkort och åka skidor och inte behöva planera in tre personer på en dag när jag försöker träffa kompisar för att jag inte ska någonstans. Det ska bli så himla skönt att komma tillbaka till allt det.

 

(Jag har lyssnat på Uno Svenningsons 'Tid att gå Vidare' genom hela det här inlägget och känner att det eventuellt kan ha påverkat mig)

 

Men det är ändå rätt långt kvar tills jag kommer hem igen. Och innan dess ska Hillevi och Pappa/Annika komma över, jag och Kattis ska till Dublin för att se One Direction (jag dör, jag dör, jag dör, vi pratar exakt tre veckor idag), Paramore ska släppa nytt album (ja, detta är en fruktansvärt viktig dag i min kalender) och jag ska jobba en massa.

 

I morgon väntar lite kompishäng, en tripp till M7, lunch med pappa osv, osv. Och så tänkte jag hinna med planet också. Tills dess får ni lite bilder från dagarna som varit (mest på sådant jag inte har nämnt).

 

 

Jag stod mig på den där mackan i fem timmar och det är nothing short of a miracle, ska jag be att få tala om. Jag kan helt ärligt inte komma på en enda gång jag har stått mig på en måltid så länge.

 

Mirakel sker, kamrater.

 

I alla fall, blev det en dag i staden med Claudia. Vi blev blöta, kalla, fattigare och fetare men det blev en massa skoj, foto och mys i alla fall. Och så tog jag med mig kameran för en gångs skull, så här kommer det en hel drös bilder för en gångs skull.