Min säng står 144 mil från mitt hem.
Det finns så många sidor av London och så många sidor jag vill se. Jag har sett vandrarhemslivet med mattor man helst inte sitter på pga okänd historia och kök som städas var tredje timme och som fortfarande är stökiga varje gång man kommer dit. Jag har sett mögliga duschar i hotell och byggnader som en gång varit någons hem, jag har sett översvämmande kök och kunnat lämna koppar i varenda rum jag gått in i, diskat i främmande men välkomnande hus och hittat olika vägar att gå till ett hus jag skulle kunna kalla mitt eget.
Jag har en gång varit Den Dumma Turisten som inte fattar att det är lika bra att gå hela Oxford Street istället för att spendera 2 pund under peak time för att åka från en station till den som ligger närmast åt väster eller vice versa. Jag har varit den som tvingats genom Oxford Street med bussen, som bråkat i huvudet med taxichaufförer och kringvandrande folk som Är I London pga KOLLA OXFORD STREET!!!!!!!!!11!! Jag har lärt mig hata Oxford Street med en passion sällan skådad, har förvandlats till den där stackarn som drabbas av akut huvudvärk när kvinnan i högtalarna talar om att nästa station är Oxford Circus, den som funderar på att inte "mind the gap" ifall en trillar och kanske blir utburen ur kaoset som regerar
Jag har lärt känna en liten procent av Londons vardagsliv, det har gått över två år sedan jag åkte hit och trots att jag lämnade min restaurang för sista gången klockan halv två på natten den 27 april 2013, kan jag fortfarande få jobb här om jag bara byter adress. Framförallt är livet inte lika fint och vackert filtrerat i mina ögons fotoalbum när jag bor i Sverige. Det är ett liv där jobbet har en tendens att suga ibland, där livet har svängrum nog att kännas förjävligt ibland och livet endast har guldkant när solen färgar Stockholm i sepia och jag har över 500 SEK på kontot. Livet suger inte i Stockholm, inte alls. Inte på riktigt. Skillnaden är att när livet borde ha sugit, när jag knappt hade pengar till mat och grät över människor som behandlade mig fruktansvärt, sög livet fortfarande inte i London.
Jag kan gå in i mitt gamla Starbucks och folk vill veta hur jag mår, vad jag gör nu och när jag kommer tillbaka. Jag går till mitt Nando's och blir dränkt av kärlek och kramar och "SERIÖST, NÄR KOMMER DU HEM????" Och när jag går därifrån vill de som efterträtt mig och mina gamla kollegor också veta när jag kommer hem.
När jag leker pussel med livet i Sverige finns det alltid något som saknas, men jag behöver inte ens leka pussel med London för på bordet ligger det redan en tavla.
Jag minns inte vad jag gör i Sverige, men det visar sig snart, hoppas jag.
~ om resan i mobilbilder ~
// 1. Bodde hemma hos Amanda med hennes fairylights... // 2. ... Och Scott och Lukas, de bor också där. // 3. Lyckades med mycket smart shopping. // 4. Spenderade en kväll med Oreos, Harry Potter och typ en liter laktosfri mjölk. // 5. Scott ville vara med i min "superhipsteriga selfie" // 6. Åkte hiss och hittade fler speglar för självbejakning. // 7. Hittade en fin vägg på promenad mellan Maida Vale och Bayswater. // 8. Åt på Nando's flera gånger och doppade extrema mängder Peri Chips den starkaste såsen till mitt förfogande. // 9. Tog frivilligt tuben till Oxford Circus för att dricka cappuccino från mitt Starbucks och gå ned Mortimer/Wigmore/Seymore Street, ned Edgeware Road och genom Hyde Park till vandrarhemmet. // 10. Tog bilder på min gamla station för att det luktar hemma och det aldrig är någon där vid den tidpunkten. // 11. Sjöng egenskrivet material för Tales, kramades, pussades, myste med Tales, Danny och Gringo. // 12. Lärde känna ca all ny personal på restaurangen men bara Gringo och Johnny fastnade på bild. //
Ed Sheeran, The O2 Dublin 5/10-2014
Såhär;
Jag vet att jag älskar Ed Sheeran. Jag vet att känslorna kom som pistolskott i magen första gången jag lyssnade på första låten jag hörde, lyssnade på Kiss Me i rummet och kände kärleken komma. Blixtsnabbt. Jag vet att jag lät skivan spelas sönder den hösten, alla höstar, vintrar, vårar, somrar som följde, såg låtarna klättra upp på mina 25 mest spelade och berättade för folk till höger och vänster om Ed Sheeran och hans jävla fantastiska lyrik.
Den våren som kom fick jag se honom live, ensam i ett rum på trettio personer, en meet and geeet som han själv bjudit in oss till för att vi väntat så länge utanför hotellet. Jag fick se honom ensam på scen när jag stod längst fram och han fyllde Strand med världens stämning och jag mådde, alla mådde så vra när han frog igång sen långa versionen av You Need Me I Don't Need You.
Jag minns en roadtrip några månader senare när vi under en resa påynka trettiotimmar pendlade upp till Sundsvalloch Rix Fm Festival. Jag minns mitten av scenen och kravallstaketet mot magen som om det var igår, minns hans ansiktsuttryck när han gick ut; så mycket glädje och skriker alla för mig? Är det mig de vill ha? Jag minns hur värt det var med 48 timmar utan sömn och nackspärr för tre låtar jag kan sjunga i sömnen.
Jag minns gångerna jag träffade honom, snabba ögonblick av adrenalin och nervositet och skakningar som fick världen at vibrera och jag har mina två fullkomligt bedrövliga bilder som inte ett enda Instagram filter kan rädda.
Jag mindes allt detta, visste allt detta när jag och Claudia tagit oss fram till kravallstaletet idag. Jag visste med mig alla gånger jag svurit på att Ed Sheeran fanimig är bäst i världen live men ändå går det liksom inte att förstå sig på ikväll. Den där mannen var ensam på scen i en arena som rymmer 13,000 kroppar och han spelade som om han var fem. Han använde gitarr, röst och publik och jag vet allt det här, jag vet vad han gör, hur han gör det, men jag kan likt förbannat inte beskriva känslan när baskaggen han skapat med gitarren bankade i bröstet och han sjöng tills rösten sprack på ett sådant där sätt som får mig att vilja leva tills jag är tusen år gammal, bara den finns där.
Det går inte att orda detta att jag stod och skrek ut texter som gick så snabbt att jag fick kramp i käken, hur rösten sprack och jag nästan fick kväljningar för att jag inte kunde sluta skriksjunga livets album på livets konsert och den där ofattbara lyckan när han spelade en låt jag aldrig trodde jag skulle få höra förut, alltså det går inte. Det går inte.
Jag vet inte vad jag ska göra med mig sjäv. Vad gör man ens nu? Jag har ingen röst kvar och hjärtat värker och vad fan ska jag göra med livet nu egentligen?
Jag vet att jag älskar Ed Sheeran, men jag har aldrig älskat honom såhär.
Lefkas 2014, dag 3.
Det är dag tre på Lefkas och dag tre av Jojo äter för mycket och har ingen förutom sig själv att skylla på. De goda nyheterna är att jag kommer känna mig som en kung när jag kommer hem och inte är en ballong. Tills dess tänker jag fanimig njuta av att det är semester och hinka i mig iste, Breezer och färsk frukt. Men eh. Om jag kunde få bukt med den där vanan jag har att liksom... conveniently glömma bort min laktosintollerans så vore det ganska trevligt.
Vi åkte in till Katsiki Beach idag, also known as det jag minns bäst av Lefkas sist jag var här. Det var verkligen precis som jag mindes det - bara det att vi åkte innan högsäsong förra gången. Det kryllade verkligen av folk där idag, ett tag trodde vi att vi inte skulle få någon parkering. Men vi spenderade hela dagen bland stenarna och havet och jag trodde jag skulle dö i eftermiddagssolen. Det var gassande sol och svetten rann. Trots det har jag bara bränt mig lite grann på öron (från första dagen) och en bit på axlarna. Och fått en ganska rejäl solbränna för Jojo dag tre i Grekland. Jag fortsätta min sträckläsning av Sagan om Ringen och gå och lägga mig. Det blir en lång dag i morgon också.
// 1. Vi åt melon med sked och spelade kortspel på mitt och Beccys hotellrumsgolv. // 2. En vykortsstrand //
Lefkas 2014, dag 2.
Jag genomlider världens hemskaste paltkoma i skrivande stund. Det har typ blivit bättre. Typ. Fast alltså. Inte så jättemycket. Vi åt en fantastisk middag som toppen på en fin dag vid både hav och hotellpoolen. Jag fick ned en gigantisk tallrik Gyros med pommes, tzatziki, sallad och superfint Pitabröd och en flaska Mythos och sedan var det kört. Jag fick inte ned en bit till. Självklart kom kyparen med gratis desserter till oss och jag fick i mig en halv pannacotta med söt-syrligt täcke (bärsylt??? Kanske??? Probably???) och alltså klockan är ett på natten och jag har fortfarande ont i min arma, stackars, uppblåsta och laktosmisshandlade mage.
Jag borde verkligen ta ett par dagar där jag äter helt laktosfritt. Den här ballongen som har placerat sig mellan ben och bröst är inte supernajs alla gånger om jag ska vara ärlig.
I morgon bär det av med bil mot en av de finare stränderna här på Lefkas, och jag längtar verkligen. Ska faktiskt ta tummen ur och fota under bilfärden (eftersom jag suger och knappt har fotat alls av någon anledning??) för det är så fruktansvärt vackert dit vi ska och jag har tänkt på det ganska många gånger sen vi var här sist under 2008. Men ja. Sova. Det är ett under att sömnen inte störs av sveda och klåda från brända delar av kroppen men jag har än så länge bara lyckats bränna mina öron. Jag känner mig för övrigt väldigt brun när jag står själv, framför spegeln. Men jag är så jävla blek att börja med att det inte är konstigt att folk har bättre brännor än jag för säga vad man vill om min bränna, men jag har fantastiska tanlines bara från en dag.
Mantra: Jag ska bli brunbrunbrunbrunbrunbrunbruuuuun
// 1. Den här strandpromenaden är himla vacker, alltså. // 2. Laxsallad till lunch aw yeah. // 3. Årets projekt: Sträckläsning av Sagan om Ringen. //
Lefkas 2014, Dag 1.
Det finns saker som liksom inte brukar hända mig. Som att jag vinner på lotto, att rätt lag vinner när jag kollar på [insert sport here],
eller att det blir regn och rusk veckan jag åker till Grekland.
Enligt SMHI ska det regna hela veckan, enligt Yahoo är det bara idag, och yr.no säger precis likadant.Vi tänker att vi litar på alla utom SMHI och hoppas på mer sol. Men jag måste säga att det kanske inte var det roligaste jag har varit med om när Beccy väckte mig och informerade om att "Jojo, det åskar och ösregnar där ute".
Jag, evig åskhatare och allmän chicken angående allt vad det innebär rullade upp mig till en boll, kramade kudden och bestämde mig för att försöka somna om. In the end fick vi ett par fina soltimmar, jag fick en hyfsat impressive tanline, som säger mer om hur blek jag faktiskt är då jag inte ser särkillt brun ut alls, än hur mycket färg jag har fått. Men vi ignorerar detta. Jag har fått färg, en dag har passerat och jag har inte bränt sönder axlar eller ögonlock.
Borde eventuellt spela på lotto under vår greklandsvistelse för här verkar ingenting vara som det brukar.
// 1. Köpte en ganska fantastisk Snapback. // 2. Utsikten från hamnen. // 3. Johanna, Anders och jag. // 4. Fin himmel från planet. // 5. Se föregående. //
... Och så åkte hon till Dublin
Alltså. Detta med att konstant lyckas glömma något när man reser, det skulle jag vilka bojkotta. Helt och hållet. Jag förstår inte hur jag kan vara resvan och likt förbannat glömma något väsentligt i alla fall. Som adapter. Och handduk. Och, eeh. Hela sminkväskan.
Ojdå.
Jag började alltså typ med att spendera 26 Euro inne på första bästa Boot's och det kanske inte riktigt var precis så jag önskade att det skulle se ut. Men äsch. Det är soligt och fint och jag ska se One Direction live om två dagar, så det får det vara värt.
När vi köpte biljetterna till första bästa konserten för ett år sedan skämtade vi om att Sverige skulle ta över Croke Park, och då är vi väl en grupp på typ femton pers. Jag träffade fem tjejer på Arlanda som också skulle dit, och krockade bokstavligen med två till inne på turistinformationen på flygplatsen i Dublin. Det känns inte längre asorginellt att ha släpat med sig den Svenska flaggan. Men det känns lite mysigt också. När jag hittat till Croke Park för att möta upp mina vänner och sedan gått förbi när de vinkade som galningar genom ett restaurangfönster kändes det liksom lite tryggare. De bor på ett vandrarhem ungefär en minut ifrån mig och det känns ganska familjärt och skönt att ha ett stort gäng människor att göra Dublin med.
Vi har fått reda på att vi antagligen inte får köa någonting utanför stadion under de första dagarna så helt plötsligt befinner jag mig i en halvt främmande stad med mindre pengar än önskat och endast en snart färdigläst bok att sysselsätta mig med. Om vädret tillåter ska jag ta mig ut och fota en del. Jag tog nästan inga bilder när jag var här förra året, trots att det är så himla fint här.
Men första dagen känns ändå okej. Kände mig optimistisk så jag inhandlade Granola, sojamjölk, kycklingbröst och bröd som jag hoppas kan hålla sig kvar i de tre dagar jag behöver dem. Finns de kvar vid slutet av resan kommer jag skänka det till de longterm stayers som bor i min dorm.
Det kan hända att det poppar upp sådana här detaljerade "hej, jag reser" - inlägg under veckan. Det kan också hända att det kommer upp ett inlägg om hur jag FUCKING DÖR över att konserten snart är här. Men just nu har jag mer känslor över att vara i ett soligt Dublin än jag har över det faktum att jag inom mindre än 48 timmar ska tåga in med 83 000 till och se mitt bästa band från bästa möjliga plats.
Vilken jävla resa, egentligen?!?!?
Fredag.
Friday Lunch, alltså. Jag trodde jag saknade dig men det visade sig att så inte var fallet. Jag fick jobba en dag till. Fredagslunchen. Helvetet på jorden. Två timmars stress och press och nej du kommer inte hinna få din lunch på mindre än tio minuter, det är kö genom hela restaurangen, men vi kirrart på en kvart. Man jobbar snabbt, effektivt, dödar mentalt samtliga kunder som vill ringa och beställa även om man samtidigt tycker om dem och dödar brutalare än alla kunder som tycker att a) beställa i separata påsar med folks namn på är helt ok för sju pund lunch per skalle under rushour eller B) tycker att man ska kunna betala en och samma order i sex separata delar utan jämna pengar per skalle och sedan blir förbannade när jag inte kan ändra hur systemet är programmerat.
Vissa grejer går jättebra en fredagslunch. Andra går inte fullt så bra. Men det är okej. Alla älskar Nando's, Nando's älskar alla. Jag har aldrig hamnat i riktig konflikt.
Men lite mör var jag idag. Jag köpte skor på Primark för 15 pund, tillsammans med supersköna vantar. Drack sista Pumpkin Spice Latten för höstsäsongen. Drack första Orange Mocha för vintersäsongen. Flytande Marabou Premium Orange med kaffesmak. Jag stannar kvar till januari. Jag vägrar skiljas från denna kaffedryck. Vi ses, ha det bra, puss och kram
Typ.
Nä, men jag ska snart duscha tror jag. I morgon ska jag gå runt i London med Sabina. Tänkte ta tag i fotandet då.
Until then, dear friends. Mitt kaffe svalnar.
// 1. GOD JUL! // 2. Lite shopping, osv. //
London calls me a stranger, a traveller.
När jag bokade min resa till London för tre månader sedan brast jag i gråt. En hundraprocentig, axelskakande gråt som var allt ifrån glädje till sorg och nervositet.
Jag var så fruktansvärt rädd för att komma tillbaka.
Såhär: Jag flyttade till London med ångest upp till öronsnibbarna, en depression i hälarna och låga förväntningar på hjärnan. Jag förväntade mig att kunna stå ut i max två veckor, lön på fem pund i timmen och outhärdligt arbete för en skitvardag.
Jag fick 6,19, sedan 6,50 pund i timmen, ett jobb jag inte ville lämna och konstant, orubblig lycka. Jag fick långa, fantastiska morgon och nattpromenader till och från jobbet, fantastiska människor omkring mig och en obeskrivlig kärlek för den staden som representerade allt detta. Jag var så jävla kär i livet under mina åtta månader här att jag kan räkna gångerna jag inte somnade med ett stort leende på läpparna.
Och när jag kom tillbaka till Sverige kom min ångest tillbaka med besked, jag trivdes inte med ett jobb som inte var Nando's och jag slutade le mig själv till sömns. Jag saknade London, jag saknade min extrema lycka, och jag hatade starkt och mycket. I tre månader gick jag till sömns med en mage som ömmade och bråkade av längtan till en stad jag inte längre fick bo i. Skit doesn't even begin to describe it, really.
Men när skolan började, då fanns det en mening. En vardag jag trivdes i, en vardag där jag orkade plugga efter flera år av totalstopp i hjärnan. Det var kul. Allt var kul. Allt är kul. Men alltså, London. När en dag far åt fanders, då vill jag bara springa. Snabbt, lätt och iväg till denna stad som läkte när alla trodde att den skulle vara destruktiv.
Så jag bestämde mig. På höstlovet skulle jag springa. Jag sov mig genom nästan hela flygturen, med Story of My Life i öronen som förutspått. Och när planet nådde mark, då började jag le. Och jag slutade inte le. Har inte slutat le. Det är min stad, för fan. Staden där folk är mysiga och välkomnande och där det enda jag orkar hata är att behöva åka buss längs Oxford Street (jag hatar det visserligen med en passion sällan skådad men hey).
Så nu sitter jag här. På mitt Starbucks. Mitt hangout mellan passen på Nando's. Baristorna sken upp när jag kom in. "Are you back with us for another year again, Jojo?", "Come visit every day, do you hear me, darling?". Jag drunknade i kramar och kindpussar och bet mig i kinden för att inte börja gråta. Beställde en Venti Pumpkin Spice Latte och sprang ut på Mortimer Street. Gick, gick. I fem minuter. Tills jag såg skylten. Nando's skylten.
Jag stod länge och tittade på den, typ som om den skulle försvinna. Och så började jag gå. Och utanför satt Serge med sin iPad som alltid. I grillen stod Gringo och förberedde dagens lunchpass och Justyna serverade mat, och jag var 600 procent hemma. En vanlig dag. Börja klockan tolv, ned för trappan, bråka med alla om vem som ska byta om först. Banka på toadörren för att få komma in, mötas av en lång harang spanska svordomar. Knacka på i kontoret och säga hej.
Men jag jobbar inte där längre. Det är okej. Jag fick så många kramar, och så många kindpussar och så mycket kärlek och min handikappade familj finns kvar där jag vill ha den och den älskar mig som jag älskar dem och hej vad jag är sentimental idag.
Så det är bra. Det är bra. Jag är så jävla lycklig just nu. Sprang tillbaka till Starbucks för att ladda mobilen. Om en halvtimme ska jag tillbaka till restaurangen och äta lunch.
Min stad lever kvar och glädjen lever kvar och livet är så bra att jag kommer börja grina cirka snart. Ikväll ska jag till Amanda för matlagning och för att prata en himla massa svenska som hennes rumskompisar absolut inte kommer förstå. Denna tisdagen är fantastisk.
// 1. Den dyraste frukosten jag någonsin ätit. 109 kr. Tack Arlanda, osv. // 2. EXAKT HUR VACKER VAR HIMLEN I MORSE?! //
Menton.
Jag är i Menton, med väldigt, väldigt , VÄLDIGT begränsad internet uppkoppling. Uppdateringarna lär förbli kassa fram tills att jag kommer hem i början på Augusti. Men fret not, för jag har det himla bra här borta.
Dagens internet brought to me by Kattis. Jag stack och hälsade på henne i Cannes. Hoppas ni har det bra där borta.
Sista bilderna från Grekland (Inte alls försenade eller så)
Har inte satt mig ned och redigerat bilderna från när jag var på The Script och Allsång På Skansen (obs: kramade Måns Zelmerlöw och trettonåriga jag dog). Men här kommer några av bilderna från Grekland som internet inte riktigt ville låta mig lägga upp.
En resa till Grekland: Dag sex och sju.
Det går inte så bra med min dagliga uppdatering. Jag gör inte så mycket av intresse, tar inte så många bilder och har heller inte tillräckligt med wifi för att lägga upp bilderna.
(Det kom en massa människor och det lille wifit har lite problem)
Men jag ligger här, under sol eller vita parasoll och har blivit typ en halv hudton mörkare. Ikväll ska vi ut och äta på en fin restaurang för att fira (sörja?) att det är sista kvällen.
Imorgon går planet tillbaka till Skåne sent och på torsag åker jag tillbaka till Stockholm.
En resa till Grekland: Dag fem
Sådär ja. Nu har jag bränt mig. Rejält. På baken, av alla ställen. Vi stack till en sandstrand (eller nja, mer fin sten än sand) jag solade baksidan i en och en halv timme och sen var det kört. Vände mig om och solade på rygg, lyssnade på musik och läste en massa.
Ärligt talat, det händer inte så mycket här. Jag ligger på mitt as, blir inte särskillt brun, badar, äter och överanvänder Instagram. Och så dricker jag en massa iskaffe.
//1. Påväg till Lichnos // 2. GLAAAAAAAAASS!!!!! //
En resa till Grekland: Dag fyra.
Det blev ingen utfykt idag. Alla var supertrötta och flera av oss hade brände sig rätt rejält igår så vi stannade på hotellet hela dagen och badade i poolen. Det är trettiosju grader i skuggan idag. Lätt fyrtio grader i solen. Jag låg under ett parasoll och läste Harry Potter mest hela tiden.
Jag är fläckvis jättebränd. Randen på axeln har börjat lägga sig, men ryggen är jätteröd, en halv decimeter på låren och den där jädra rutan jag har mitt på magen också. Jag hade solskyddsfaktor trettio och var nästan inte i solen så jag hoppas att det lägger sig till i morgon. Vill helst kunna njuta av stranden i morgon.
Vi ska sticka iväg och äta om ett tag, och efter det är det tänkt att vi ska går runt i hamnen och kolla i affärer.
Hoppas ni har det bra där hemma.
// 1. Poolmusik. // 2. Vi dök i poolen. // 3. Mat, osv. // 4. Oklar bränna på vänster fot. //
... Hon klantar sig.
Det fastnade en kärna från min apelsinjuice i sugröret. Tänkte blåsa ut den. Blåste för nära ytan. Det bubblade. Jag fick juice i ögat.
Jag bjuder på den.
En resa till Grekland: Dag tre.
Vi stack till stranden idag. Den fina, med mindre sten och finare utsikt, nära hamnen. Jag sträckläste Harry Potter ett i solen, och sprang ett par gånger fram och tillbaka till vattnet. Lyssnade på Little Mix album och lyckades med konststycket kvadratisk, knallröd bränna på magen.
(Jag är vit på baksidan, förresten. Det går en fin, röd linje någonstans mitt i midjan. Ska nog sola mer på rygg i morgon)
Till lunch blev det Club Sandwich och färsk apselsinjuice och cirkus en halv liter vatten. Termometern stod på trettiofem grader idag. Det var helt omöjligt att gå på stranden utan att bränna sig och poolvattnet var alldeles för varmt. Efter lunch stack jag tillbaka till hotellet och låg vid (eh, i?) poolen tills det var dags att gå upp. Satte mig vid baren och gjorde färdigt så mycket design jag kunde, och sen var det fördrink hos Monni och Martin, Josse och Julia.
Och maten idag? Alltså maten idag. Vi åt på en superfin restaurang med jättetrevlig personal. Jag åt kött i pepparsås med potatis, grillad tomat och aubergine, och till efterätt blev det choklad soufflé. Och cappuccino. När vi gick därifrån hade jag så mycket håll att jag gick helt snett.
Nu sitter jag, Monni, Beccy och Johanna vid baren och drar nytta av wifit. I morgon ska vi ta en taxibåt till en sandstrand och vara där större delen av dagen.
[Det blev inga bilder med systemkameran idag för jag råkade glömma minneskortet i datorn, så ni får nöja er med bilder från Instagram]
// 1. Det seglade in en fin båt. // 2. Strand. // 3. Har blivit utmanad att läsa en Harry Potter bok om dagen. // 4. Poolen, obviously. // 5. Min varmrätt. // 6. Ooooch min efterrätt. //
En resa till Grekland: Dag ett och två.
Note: Klockan är halv ett på natten första officiella dagen i Grekland när jag skriver detta. In case you wanted to know, liksom. Rubriken indikerar långt inlägg, by the way. Typ. Jättelångt. Fair warning. Also: ber om ursäkt för mängden bilder jag valt ut. Men eh. De kändes nödvändiga. Och jag tyckte jag var fantastisk som valde ut under tjugo stycken från mina två hundra bilder.
Dag ett.
Ja alltså, åka till Grekland då. Eventuellt mitt absoluta favoritland bland medelhavsländerna, för grekiska byar, grekisk mat, grekiskt landskap, greker, grekiskt. Och för att ingen kan stoppa mig från att käka tzatziki tills jag kräks. Och i år är det alltså dags igen, för femte gången (Grekland, Grekland, Grekland, Greeeeeeeeeeklaaaaaaand, jag älskar Greeeklaaaaand).
Vid fyra-tiden på eftermiddagen igår hoppade hela bunten på tåget från Hyllie och tog oss under Öresundsbron till Kastrup i Köpenhamn (”Är vi i Danmark eller i Sverige nu?” frågade Julia någonstans innan vi åkte ned under vattnet. ”Jag vet faktiskt inte”, svarade jag och tittade ut genom fönstret tills vattnet blev en tunnel). Efter incheckning och toabesök delade vi på oss och jag, Beccy, Johanna och Josse gick runt och kollade i affärer tills vi stannade vid Starbucks.
Helt ärligt nu, jag gick nästan under av nostalgi. Josse drog i min arm, klappade mig på ryggen och sade ”Lugn nu”, när jag såg loggan. Jag köpte en Grande Mocha Frappuccino och lät ögonen rulla bakåt i huvudet i blandning av god kaffeshake och så, så mycket London känslor.
(Vi gick på toa igen, och en gång till efter det, och jag var så uppblåst av laktosen men det var okej ändå. Det var det)
Planresan gick i förhållande till mina senaste resor rätt snabbt. Jag spelade kort med Johanna och Beccy, åt ostbågar, drack en cider, och åt så mycket mat. Och för flygplansmat, var den ändå helt okej. Och någon (Annika, antagligen) hade kryssat i att jag är laktosintolerant så när alla fick kyckling i konstig sås fick jag ett helt, saftigt kycklingbröst. (Fick dock inte den goda desserten, utan fruktsallad, inget bröd, utan riskakor och kikärtor istället för sallad med bulgur. Kikärtor, seriöst, kikärtor. Av alla alternativ.) När jag var färdig var jag så mätt att jag lutade huvudet bakåt och försökte att förtränga huvudvärken som kom med paltkoman.
När vi väl kom till flygplatsen väntade en varm buss och resa på en timme och en kvart. Jag läste Harry Potter och lyssnade på musik och när vi väl var framme var jag så groggy att jag trodde att jag skulle halka av bussen.
Och hotellet? Hotellet är fint. Det finns en stor pool, en fin bar med Wifi och trevlig barägare. AC i rummet och fin inredning. Vilket, typ, inte händer. Inte med charter. Jag tackar för det.
Det blev en natt med alldeles för lite sömn och alldeles för kall luft. Och när morgonen kom blev det dags att köpa frukost.
(Dag 2)
Till frukost blev det två hårdkokta ägg, juice, te, flingor och – eh – vitt bröd med Nutella. Oops. Vi var vid poolen halv elva och redan halv tolv hade vi fått färg.
Och, alltså. Vänster arm är ljusare än höger. På höger axel hade jag smort in mig slarvigt så innan jag smetade på Aloe Vera hade jag en stor röd rektangel på överarmen. Men det är dag ett i solen. Jag har ingen panik än.
Till lunch kunde vi konstatera att Grekerna äter som djur. Jag beställde in Grekisk sallad och tzatziki och det hade varit en bra lunch att dela på två personer. Men fan, vad gott det var. (Och gud vad mätt jag var). När vi fortsatte mot stranden var det trettiofyra grader varmt, strålande sol och alla nio var så mätta att vi var snurriga.
Stranden är inte den bästa jag har sett. Det är sjukt vackert, med bergen i bakgrunden och klipporna som formade en halvmåne. Men det var stenstrand som gjorde svinont att gå på, och vattnet var grumligt.
Vi snorklade ändå lite, jag och pappa. Vi simmade ut till spetsen på halvmånen och flöt rakt ovanför stim med randiga fiskar, och en miljard sjöborrar. Höjdpunkten var när vi hittade ett hål i en del av berget, som man säkert hade kunnat simma igenom om det inte var för smörgåsbordet av sjöborrar som ramade in det.
Vi stannade i en timma innan vi drog oss tillbaka, och efter promenaden trillade jag i poolen och just då kändes det som om jag aldrig har välkomnat en pool mer än jag gjorde då.
(Det var typ precis då jag upptäckte brännan på armen och bestämde mig för att sticka ifrån solen. Jag tog en dusch och satte mig i baren för att leka runt med bloggdesignen, och sedan var det helt plötsligt dags att äta middag).
När vi gick ned till hamnen, och såg den andra stranden, då trodde jag att jag skulle dö, så fin var den. Solen låg på alldeles perfekt, vattnet gungade lite och några båtar låg förtöjda ute i vattnet. Jag gick lös med kameran och fotade och fotade tills vi rundade hörnan och – då trodde jag att jag skulle dö igen.
Den här byn, Párga, är typ den finaste byn jag någonsin har sett. Vi sprang fram och tillbaka och tog bild efter bild efter bild, hungrade efter bra resultat och om jag kunde ta ett mentalt screenshot skulle jag göra det för det går inte att fånga den här platsen på bild.
Jag åt grillad Saganaki, Pork Souvlaki och grekisk yoghurt med körsbär till middag och stirrade på de färgglada husen hela tiden.
Vi avrundade allt först med kaffe och glass på ett café framför stranden innan vi gick upp och satte oss i hotellbaren. Jag drack en Cola Light och gjorde mer bloggdesign, och sen var det dags att gå upp igen.
Och om jag fick välja ett ställe att flytta till varje sommar, då skulle det vara den här byn. Med överstora portioner och vacker hamn och berg runtomkring, och en lagom turistmängd.
Det blir nog en rätt bra semester det här.
// 1. Solnedgång från planet // 2. Grekisk sallad // 3. Tzatziki // 4. Fin blomma påväg mot stranden. // 5. Fin skylt osv. // 6. Stenstranden // 7. Klipporna vid the aforementioned stenstrand. // 8. Vattnet från sten/sandstranden vid hamnen. 9. // Fin sand/stenstrand vid hamnen. // 10. HUSEN! HUSEN I MITT HJÄRTA, HERREGUD!! // 11. Mer hus. // 12. HUUUUUUUUUUUUUS. // 13. Grillad Saganaki (funkar förövrigt att steka hemma på spisen. Blir superfrasigt, och super gott. Try it!) // 14. Båtarna vid hamnen. //
Dublin, Dag 1.
Och så var man i Dublin.
När jag vaknade i morse var jag rätt trött. Fem timmars sömn och alldeles för mycket adrenalin. Jag fick i mig en halv Pret's Porridge och lite kaffe. Tog en promenad fram och tillbaka längs Bayswater Road och lyssnade igenom setlisten för konserten i morgon. Det är mindre än tjugofyra timmar nu och jag känner varken hunger eller törst, bara en lät svärm av fjärilar i magen som liksom vaknar till liv varje gång Kattis tar upp pojkarna. Men ja. Bayswater Road. London.
Att ta sig till London City Airport är typ bland den bekvämaste och framförallt njutbara grejen jag har gjort resväg, så jag rekommenderar absolut den flygplatsen. Det är den absolut minsta flygplatsen jag någonsin varit på (Skavsta och Bromma inräknade) men det gick snabbt att checka in och jag hade en himla massa tid på mig att äta och ladda mobilen.
Jag åt ingenting, dock, för jag både är och var alldeles för nervös för det, men jag hade en trevlig konversation med Vicky på Skype istället so there's that. Flygturen var helt ärligt rätt fantastisk. Jag drack en kopp te, lyssnade på Paramore för att det är så långt ifrån One Direction som möjligt och jag bara kan inte tänka på det just nu, åt tre complimentary kex och njöt av vädret hela vägen tills vi kom till Irland.
Det var sol och så, så vackert hela vägen fram till Irland, där allt helt plötsligt blev grått och turbulensen steg till en helt ny grad. Och så var jag nästan helt säker på att vi skulle landa i en fotbollsplan. Men vi nådde marken utan minsta problem och jag hittade väskan inom trettio sekunder, så Heja Irland, typ.
Konsumerade världens svagaste och blaskigaste latte medan jag Skypade med Hillevi, pappa och mamma. Kattis plan landade tio över sex så jag hade två timmar för mig själv innan hon kom. Jag åt Crepes och hon drack en smoothie innan vi hoppade på bussen från flygplatsen. Mot Dublin och vårt Bed and Breakfast.
Det första vi kunde tänka på är att Dublin är en sjukt vacker stad, en liten stad, men en sjukt vacker stad. Vi åkte rakt igenom centrum, och alldeles för långt innan både vi och busschauffören insåg att busshållplatsen de rekommenderar på B&B's hemsida är fel. Vi fick oss en promenad som kändes alldeles för lång halv åtta på kvällen i en stad vi aldrig varit i, men vi hann lokalisera en närliggande pubblänga och ett gäng vackra byggnader på vägen till stället vi ska bo på, så no harm done, egentligen. Vi bor fyrstjärnigt med bra internet och gratis frukost och alltså jag bor på ett vandrarhem i centrala London så jag har inget att klaga på.
Middag blev det på en pubb med den oklaraste musikblandingen jag någonsin har hört. Jag är helt säker på att de spelade Roxette innan de bytte till Taio Cruz, för att sen spela något som lät som Irlands svar på Sarek innan de bytte till Selena Gomez låt "I Love You Like a Lovesong". Då kände vi att det verkligen var dags att gå.
Men soppan vi åt var supergod, Kattis fick i sig Guinness och jag fick i mig Bulmers så första pub besöket i Irland kändes ändå helt okej. En nackdel var dock att den enda som jobbade där hade så grötig irländska att vi verkligen inte förstod honom hälften av tiden. Men värre saker har hänt.
Vi ska försöka planera ihop oss lite angående vad vi ska och inte ska göra under de närmaste tre dagarna innan vi går och lägger oss. Och sen är det dags att sova.
Men jag vet inte hur det kommer att bli med det för jag kan verkligen inte komma över faktumet att jag ska se mitt favoritband om mindre än tjugofyra timmar.
