"Du vet när man så trött att bara ställa sig upp får en att tänka 'Näe, jag måste nog sätta mig ned igen'". Något sådant sade jag till Hanna idag på jobbet efter tio minuters knäböj upp och ned mellan golvet och diskmaskinen. Jag finner tröst i att jag uträttar så mycket fysiskt arbete på jobbet att jag inte behöver tänka på något gymkort.

Men ja. Livet. Tempo. Det går lite för snabbt just nu. Studiotempot springer iväg och jag slits mellan jobb varje helg (!!!!!!!!) och skolarbete. Det känns ungefär som att springa 300 m på en dålig astmadag. Ej hälsosamt, ej fungerbart. Jag går på extrabatterier och min mentala hälsa lider ganska märkbart.

Så från och med november blir det bara jobb varannan helg, och jag har pratat med lärare angående eventuell anpassning av deadlines när mitt psyke lägger av. Det känns så himla tryggt att kunna säga det nu. Att kunna be om hjälp och få det. Jag är typ kroniskt trött men jag är lycklig, lycklig över livet ändå och det beror nog rätt mycket på mitt säkerhetsnät i skolan.

Under eftermiddagen väntar instiderinhgsfrågor som ska vara klara tills på tisdag. Och typ, te. Och någon film att hålla mig sällskap. 

Och vetskapen om att jag om en ynka vecka befinner mig i Dublin för Ed Sheeran känns fan helt stört.

I ungefär ett år har jag skrivit ut "Rytmus dårhus för esteter" när jag lagt upp en bild på instagram tagen i skolan. Egentligen har det inte förändrats så mycket men jag känner att dårskapen mer stammar från folks totala ovilja att gå i tvåan eller hänga med och det känns mer som om vårt dårhus har blivit ett bårhus för vår fritid och motivation.

 

Jag är inte askär i GY11 just nu.

 

Det funkar, dock. Det gör det. När jag planerar mitt arbete och bestämmer mig så fungerar det faktiskt och jag är jättetrött men jag har ingen panik än. Jag tänker att bara jag får igång arbetet på lektionerna är det tillräckligt för att allt ska bli klart i tid. Jag kan liksom inte begära mer än så av mig själv och jag försöker ha det som ett mantra. Ta bort den där hetsen med bokstavsjakt och går in för att lära mig och göra det mesta av min kunskap. Jag kan liksom inte sträcka mig hur långt som helst innan jag brister och jag har liksom inte råd att brista igen. Så jag har bokat kuratortider och skrivit listor och One Direction har släppt en ny låt och, ja, jag tar mig igenom den här terminen också.

 

Sedan jag gick i femte klass och, typ, sket på mig, inför tanken på det årets nationella prov har jag fått höra om de tre värsta åren i skolan; femman, nian och tvåan på gymnasiet. I femman kunde man ungefär få max fem poäng på det nationella provet i matematik, ribban för godkänt sattes två poäng under. Jag fick tre poäng och tänkte på allt det som hade sagts om nian och dåvarande andra ring och kände paniken stiga över att jag knappt klarat mattedelen. "Vad händer nu?", tänkte jag. Vad ska jag göra?

 

När jag gick i nian kunde jag konstatera att, indeed, detta är det jobbigaste jag gått igenom på ett tag men ironiskt nog var det med facit i hand matten som var enklast. Jag slutade nämligen bry mig om mitt mattebetyg dagen jag satte foten på Saltsjöbadens Samskola. Admit defeat, hade jag tänkt och så blev det. Jag flydde gråtandes ut ur klassrummet när jag förlorade mitt MVG i svenska men när jag fått mitt svaga G i grundskolematematik satte jag mig på en ramp med min vän Siri och käkade Lantchips för att fira. 

 

Jag tänkte på det där med femman, nian och tvåan. Tänkte om och om igen och undrade lite privat och diskret om man liksom... klarar av tvåan om nian ändå är så svårt? Är toleransen så pass töjbar? Kan man liksom... höja stressnivån? Vad fan är det man gör som gör att man inte går sönder? Fyra år senare har jag insett att de som röker, röker en, två, tre, fyra, fem, sex, asmånga cigaretter extra för att hänga med, att jag själv stressäter tills jag hittar mig själv med Salt and Vinegar chips och Nutella på köksgolvet, som nyvaken komapatient och tänkandes "vad fan lider jag av, det här är ju inte ens gott?!" Jag har insett att jag duschar i en timme för att jag är halvt paralyserad av stress och det är mycket lättare att lösa problem sittandes i badkaret medan ångan stiger och motivatonen sjunker; jag har kortfattat insett att man liksom inte töjer sin tolerans. Man sätter på sig ett par snabba solglasögon och hanterar det.

 

Nu går jag i tvåan, jag har gått två veckor i tvåan och jag är lite rädd för vad som händer om två veckor till. Jag har insett att jag behöver införskaffa en ferrari av snabba solglasögon om jag fysiskt ska kunna hantera studietempot när allt snörps till. Jag hör av treorna att det här kommer vara det roligaste året på Rytmus men jag minns också alla tvåor som berättade för mig att de inte vill gå tvåan just nu när de tog sig igenom årskursen. På det stora hela verkar det som om man faktiskt ska lyssna på allt skitsnack man hör som liten om kommande årskurser för jag tog det där med tvåan med en nypa salt när jag var tolv.

 

Nu i efterhand hade jag önskat att jag var en såndär tolvåring som trodde blint på exakt allt alla sade för då hade jag åtminstone varit förberedd. Nåja. Jag kan i alla fall käka en triumfpåse lantchips till, luta mig bakåt, blunda och tänka att jag var i alla fall smart nog att välja Gemu före Matte 3. 

 

It's the small things in life, har jag hört.