Skare va så skare annars vill ja' inte hare...
Eh. Ja. Blogg.se är då inte riktigt på min sida just nu, så mitt tema ser... eeh... ja. Det ser ut som det gör. Försökte välja ett av gruntemana bara för att göra den lite roligare att kolla på men det var lille blogg.se inte riktigt med på. Men jag jobbar på det, lovar.
Vem är det högsta hönset som just har bestämt att man måste vara 20 för att få servera vin på kaféer?
Vem är denne/a. Idioten McBitterpants som bara inte kunde hålla sig från att förstöra för alla inom den här redan helvetiska branchen. För nu går jag utan sommarjobb. Det var ju himla trevligt att ha den biffen kirrad men näe.
This would not stand for Mr/Mrs McBitterpants (eller båda?). Så nu är jag sommarjobbslös och mil efter alla andra som började söka i typ december.
This would not stand for Mr/Mrs McBitterpants (eller båda?). Så nu är jag sommarjobbslös och mil efter alla andra som började söka i typ december.
Men här är vi inte bittra. Här är vi svinglada. Typ lika glada som Ohly när SD röstades med i riskdagen.
... Och de där förbannade lattemammorna.
Lattemammor i all ära på ett kafé. De svänger alltid förbi med en unge i famnen och sitter i flera timmar över en, två, tre Lattemuggar och pratar blöjor och whatnot med sina gelikar. Så absolut, lattemammor i all ära. Tills de ska gå. För ungarna kladdar ned och ungarna smular ned och ungarna har ned en massa saker på golvet. Så när lattemammorna går är det himla bekvämt att bara sopa ned ungens skit på golvet och lyfta på baken.
Jag tackar så hjärtligt så, sincerely jag sopar upp din skit varje dag.
Visst, jag får pengar för det och pengar är pengar, men det är otroligt irriterande. Hur svårt är det egentligen att torka av sörjan med en av de där fina våtservetterna som de har liggandes i drivor i handväskan. Och hur svårt är det att säga "Ursäkta" innan man går? Egentligen?
Lite bitter blir man. Likaså när man ska in och skura golvet på toaletten och inser att majoriteten av all toagästerna har ignorerat papperskorgen. Som om den är där i egenskap av snygg inredning. Vi snackar om en ful jävla plåtburk i hörnet. Med en plastpåse i. Det är inte precis Armani Casa möbler.
Men men. Kunder är kunder. Kunder genererar pengar i kafékassan som i sin tur genererar lön i slutet på månaden. Man borde ju liksom inte klaga. Men man undrar ju hur svårt det är att pricka papperskorgen rätt när man står rakt ovanför den, eller om alla liksom ställer sig i ena hörnet på toan och försöker skruva in skiten á la handbollspelare.
Jag tackar så hjärtligt så, sincerely jag sopar upp din skit varje dag.
Visst, jag får pengar för det och pengar är pengar, men det är otroligt irriterande. Hur svårt är det egentligen att torka av sörjan med en av de där fina våtservetterna som de har liggandes i drivor i handväskan. Och hur svårt är det att säga "Ursäkta" innan man går? Egentligen?
Lite bitter blir man. Likaså när man ska in och skura golvet på toaletten och inser att majoriteten av all toagästerna har ignorerat papperskorgen. Som om den är där i egenskap av snygg inredning. Vi snackar om en ful jävla plåtburk i hörnet. Med en plastpåse i. Det är inte precis Armani Casa möbler.
Men men. Kunder är kunder. Kunder genererar pengar i kafékassan som i sin tur genererar lön i slutet på månaden. Man borde ju liksom inte klaga. Men man undrar ju hur svårt det är att pricka papperskorgen rätt när man står rakt ovanför den, eller om alla liksom ställer sig i ena hörnet på toan och försöker skruva in skiten á la handbollspelare.
Lite bittra tankar sådär spontant.
/Butter.
Fangirling på gott och ont.
För ja. Så är det verkligen. "The fangirl mentality" som det så fint heter, är verkligen både extremt positiv och extremt negativ. Tänk vänsterextremist och högerextremist i en och samma person. Det går inte. Det blir för mycket att tycka och tänka. För mycket känslor. Det svämmar över.
Fantastiskt är det, egentligen. Att veta att en av killarna i bandet jag älskar mår bra får mig att må bra. Att höra deras låtar kan få mig att glömma en skitdag. Helt ärligt nu, det tar inte mer än tre sekunder, och sen är allt glömt. För allt kretsar just då kring smöriga låttexter och härliga röster. Och åtta killar som jag bara inte kan få nog av. Åtta. Tre I Jonas Brothers, fem i One Direction. Det där med ett till band om halsen var ju varken planerat eller egentligen välkommet från början (ni får ursäkta att jag låter som om jag pratar om mitt bastard här...). Jag försökte faktiskt ignorera det, tro mig. Men när man har lyssnat på en och samma låt dag ut och dag in i två veckor börjar det bli lite svårt att ignorera. Så jag blev lite kär, lite galen och helt plötsligt sjukt pervers. Humornivån sänktes betydligt och jag satt där på min stol och log som en tok när fyra killar från england och en från Irland bara smög sig in i mig och mer eller mindre snodde mitt hjärta. Ja. Lite cheesy sådär, men har inget vidare val. Hela världen började kretsa kring dem nu när Jonas Brothers inte gjorde ett skit.
Fantastiskt är det, egentligen. Att veta att en av killarna i bandet jag älskar mår bra får mig att må bra. Att höra deras låtar kan få mig att glömma en skitdag. Helt ärligt nu, det tar inte mer än tre sekunder, och sen är allt glömt. För allt kretsar just då kring smöriga låttexter och härliga röster. Och åtta killar som jag bara inte kan få nog av. Åtta. Tre I Jonas Brothers, fem i One Direction. Det där med ett till band om halsen var ju varken planerat eller egentligen välkommet från början (ni får ursäkta att jag låter som om jag pratar om mitt bastard här...). Jag försökte faktiskt ignorera det, tro mig. Men när man har lyssnat på en och samma låt dag ut och dag in i två veckor börjar det bli lite svårt att ignorera. Så jag blev lite kär, lite galen och helt plötsligt sjukt pervers. Humornivån sänktes betydligt och jag satt där på min stol och log som en tok när fyra killar från england och en från Irland bara smög sig in i mig och mer eller mindre snodde mitt hjärta. Ja. Lite cheesy sådär, men har inget vidare val. Hela världen började kretsa kring dem nu när Jonas Brothers inte gjorde ett skit.
Men det är just det. Hela världen börjar verkligen kretsa kring dem. Veckorna kommer och går och man förhåller sig till biljettsläpp, intervjuer, signeringar, galor. Allt som de ska göra åker med i den mentala kalenderna varesig man vill det eller inte. Och deras favoritmat, deras favoritfärger och deras favoritlåtar åker in i hjärnan på dig trots att du nånstans egentligen inte alls är ett dugg intresserad av respektives ringsignal. Helt plötsligt är hjärnan full av information som du inte visste ens när du memorerade eller hur du memorerade den och du hoppar till och ler sådär idiotiskt när du ser helt vardagliga ting. Och man blir så jävla trött.
Man känner mycket. Man känner ingenting. Man känner hela fucking världen. Och man måste träffa dem. Man måste säga tack. Tack för att ni finns, tack för att era föräldrar hade det kul i sänghalmen. Tack för att jag älskar er. Och man måste vara med om allt. Alla har någon form av hets att se allt, vara med om allt och man är vaken om natten och väntar på att en dum Ustream kan ladda så att man kan somna med ett leende på läpparna sen. Och man gör verkligen det. Den betyder så mycket, den där gemenskapen. Men tyvärr är den där gemenskapen inte så härlig alla gånger.
Det är en massa hat. En massa, massa hat och en massa skit och varför gillar du inte deras flickvänner, varför SKA jag gilla deras flickvänner. Hat åt höger, hat åt vänster och så fastnar man framför tumblr eller twitter och argumenterar för och emot. Tills man knappt kan se framför sig för man är så irriterad och så trött på alla idioter som sitter framför datorskärmarna med sina skruvade åsikter och bara beter sig som ett gäng ruttna ägg. Det är snack om dåligt rykte för fanbasen man tillhör och man anklagar folk hit och dit för att vara skälet. När man väl går och lägger sig är man så FÄRDIG att man aldrigaldrigaaaldrig ska logga in igen. Och så går man igenom precis samma sak nästa dag. Gladeligen. För det finns så himla mycket härliga människor i alla fall. Och så himla många internskämt att skratta åt. Så himla många fanfics att läsa. Så himla mycket fint. Så det är ju värt det. Och det är där vi har den; fangirl mentalityn. "Det kan inte bli värre, så jag kan stanna och vänta på att det blir bättre".
Det är precis det som gör att folk stannar, gråtandes och skrikandes framför scener, bakom turnébussar, efter event. För att om det redan är skit, så kan man lika gärna vänta och se om det blir bättre. Saker som trauma spelar ingen roll. För om man skulle få ett "hej" av sin favoritartist, spelar det faktiskt ingen roll. Det är en glädje man lever riktigt länge på. Och man blir som sagt så himla trött.
Det är en massa hat. En massa, massa hat och en massa skit och varför gillar du inte deras flickvänner, varför SKA jag gilla deras flickvänner. Hat åt höger, hat åt vänster och så fastnar man framför tumblr eller twitter och argumenterar för och emot. Tills man knappt kan se framför sig för man är så irriterad och så trött på alla idioter som sitter framför datorskärmarna med sina skruvade åsikter och bara beter sig som ett gäng ruttna ägg. Det är snack om dåligt rykte för fanbasen man tillhör och man anklagar folk hit och dit för att vara skälet. När man väl går och lägger sig är man så FÄRDIG att man aldrigaldrigaaaldrig ska logga in igen. Och så går man igenom precis samma sak nästa dag. Gladeligen. För det finns så himla mycket härliga människor i alla fall. Och så himla många internskämt att skratta åt. Så himla många fanfics att läsa. Så himla mycket fint. Så det är ju värt det. Och det är där vi har den; fangirl mentalityn. "Det kan inte bli värre, så jag kan stanna och vänta på att det blir bättre".
Det är precis det som gör att folk stannar, gråtandes och skrikandes framför scener, bakom turnébussar, efter event. För att om det redan är skit, så kan man lika gärna vänta och se om det blir bättre. Saker som trauma spelar ingen roll. För om man skulle få ett "hej" av sin favoritartist, spelar det faktiskt ingen roll. Det är en glädje man lever riktigt länge på. Och man blir som sagt så himla trött.
Jag är snart arton. Jag ska bli vuxen. Jag har varit såhär sen jag var tolv. Och jag bryr mig inte. För det mesta mår jag så himla bra när jag fangirlar, så varför förändra det? Visst är det lätt irriterande att jag känner att jag måste vänta minst 12 timmar för att säga hej till fem snubbar i ett band, men det får det väl vara så länge det blir bra i slutändan.
Men trött, det blir man. Och självklart finns det dagar när man liksom bara... ger upp.
Den där jävla domäncirkusen...
Då var jag där igen. Ny blogg, nytt domännamn, ny start, ny variation på frukosten, nytt överallt. I typ en vecka. Händer varje år. Någonstans långt bak i hjärnan ställer jag frågan varför jag inte bara kan använda min första blogg. Men oj, usch, fy där har vi hela högstadiet med olika faser och dålig svenska och hela paketet. Så näe. Absoluuuuuut inte. Och radera kan jag ju inte heller. Nostalgi är nostalgi, liksom.
Men vad fan, "Jojoboo". Känns som om jag har fastnat i någon falsk middle schooler's dagbok. Eller blivit totalfjortis (inte mycket skillnad, kanske men hey). Hur som haver är detta nu mitt nya namn. Som jag kom på sådär tio i tolv efter att inte kunna sova och efter att ha spenderat en timmes hopplöst skrollande hos Kenza. Och en himla massa mental notes om att köpa den outfiten och den outfiten och den outfiten och d- eller näe. Ingen idé. Har inte riktigt hennes figur, we've been over this. Det blir alltid en himla massa högt tänkande och interna konversationer med mig själv när jag sitter där.
Men ja. Bloggandet dårå. Nya erfarenheter, nya komplikationer, sabbatsår, pojkbandskärlekar och en himla massa ironi. Lite det som fick mig att börja med det här igen. För tumblr i all ära (se: tumblr är min absoluta kärlek och mer eller mindre mitt liv), men det är svårt att skriva om tumblr på tumblr utan att hamna i en massa bråk. Och den energin har man inte alltid (se igen: alltid när man skriver inlägget, aldrig när de spydiga kommentarerna rullar in). Så nu kör vi igen. Svensk blogg på blogg.se för att wordpress har jag inte riktigt hjärna för. Och jag orkar verkligen inte lära mig design till det också. Det räcker gott och väl med mina kunskaper om tumblr och blogg.se.
Så jag kör på. Designen bör väl rulla in snart. När jag har tid eller en massa annat jag borde göra som typ plocka upp strumpor från golvet och bemöda mig med att slänga dem i tvättkorgen. Eller para ihop rena strumpor. Kan konstatera att livet var väldigt mycket enklare när min strumpor hoppade in i mina lådor mysteriskt ihopparade och prydligt inlagda. Det var tider det, vänner. Det var tider, det.
