”Har du förändrats något sedan du flyttade till London?”

 

Jag fick den frågan för några dagar sen, och jag svarade aldrig på ordentligt för jag vet inte riktigt själv.

 

Har jag förändrats? Jag är lycklig. Även när jag är stressad är jag lycklig. Även när jag inte har gjort något jag verkligen borde göra är jag lycklig. För livet är bra. Bra livet – Bra Jojo. Och livet var inte så jävla fantastiskt i Sverige för jag kände som tidigare nämnt att jag stod still. Och det är ingen vidare höjdare att känna så.

 

Men jag går fortfarande in i glasväggar som jag vet är där egentligen. Mina converse är fortfarande skitiga. Jag går fortfarande och lägger mig med smink när jag är trött och jag glömmer att göra saker hela tiden. Jag glömmer att toppa upp mitt oyster card vilket resulterar i promenad ända hem. Jag glömmer ta av mig klockan när jag jobbar, trots att jag vet att jag måste (min manager kollar och suckar åt mig varje gång, det börjar bli ett stående skämt nu). Jag säger att jag inte ska dricka Starbucks men gör det i alla fall. Jag glömmer att jag är laktosintolerant. Jag slänger kläderna på golvet och tror att jag har tappat bort min mobil. Jag låser in nyckelkortet i säkerhetslådan. Jag tappar bort nyckelkortet i rummet. Jag ler som en tog när någon nämner nåt fint och skrattar år helt idiotiska saker. Jag är fortfarande helt hopplös med komihåget. Jag är precis som jag var för fyra veckor sen.

 

Jag vet inte om jag förväntade mig något annat eller så, men jag tänkte berätta det i alla fall.

 

Som jag ser det, har jag inte förändrats alls.

 

Men det får Linda och PT avgöra när de kommer hit om ett tag.

Jo alltså, jag ber om ursäkt för den fantastiskt dåliga uppdateringen men jag har verkligen inte haft tid.

 

Jag jobbar trettio timmar i veckan nu. Det är ingen fantastisk siffra direkt, men eftersom restaurangen öppnar vid halv tolv jobbar jag bara eftermiddagar och kvällar. När jag kommer hem till sovsalen är klockan alltid mellan halv tolv och halv två på natten och då ligger alla och sover. Jag förvarar min dator i ett skåp som låter så fort man låser upp det. Jag har ingen lust att komma hem och väcka alla varje kväll.  Det var lite enklare när jag bodde själv, men nu är det nästan alltid fullbokat så jag kan inte göra som jag vill alla gånger. Det är därför det har varit sådan pass dålig uppdatering på sistone.

 

En typisk dag för mig är jobb mellan tolv och tre till halv fyra beroende på hur mycket folk det är. Sedan har jag antingen ett tre timmars hål och börjar jobba mellan sex och tio, eller så har jag ett fyra-timmars hål och då jobbar jag mellan sju och tolv- halv ett. En typisk dag, alltså. I morgon hoppar jag exempelvis in för Karen som har blivit sjuk så jag har drygt tio timmars jobb att se fram emot. Först mellan tolv och fem och sedan mellan sju och tolv (- Jag hoppas på tolv, det brukar vara lugnt på helgerna).  Hoppas, eftersom jag inte blir betalad övertid när jag stänger, så det vore trevligt om jag kunde komma få komma hem i tid.

 

Men men, inget fantastiskt har hänt efter den här lilla pausen heller så det är lugnt. Jag har hittat en kompis att leta boende med men det är ungefär det. Och ja, jag bor kvar på vandrarhemmet. Utan bidraget jag får av mina föräldrar skulle det inte funka. Veckosumman för boende ligger på 145 pund och jag tjänar 150. Skattar mig rätt lycklig över faktumet att det är gångavstånd till jobbet. Det tar ett tag, men det går absolut att gå. Jag går hem nästan varje kväll.

 

Annars  då?

 

Jag hade en fantastiskt dålig dag igår, med en mensvärk som blev så illa att jag började gråta halvvägs genom mitt sena skift. Men jag har världens bästa team runt omkring mig, så det löste sig. Lucy fixade te, Karen jobbade som en galning medan jag väntade på att smärtan skulle avta och Sami frågade om jag mådde bra hela kvällen. Det löste sig. Det gör det alltid. Och jag har som sagt superbra kollegor som alltid ställer upp.

 

Jag jobbade mellan tolv och fem idag och spenderade tre timmar att plugga säkerhet och hälso-policys som en del av min träning medan två av tre managers drack vin bredvid och njöt av fritiden. Det är fantastiskt kul att se en av dem fulla. Av respekt tänker jag inte nämna några namn här men sjukt kul är det. Påminner mig starkt om en tanig liten mus som snackar franska och tror att han är stor och muskulös som en elefant. Jag skrattade väldigt mycket under eftermiddagen och kvällen.

 

Det slutade med att jag tog tummen ur och använde mitt Nando’s presentkort och bjöd Claudia på en måltid i Notting Hill Gate, bara för att deras kycklingbröst är så sjukt saftiga (- Helt ärligt nu, matmässigt, om jag ska rekommendera ett Nando’s är Notting Hill Gate teamet sjukt bra-) och det slutade självklart i en trerätters. För jag får ju inte äta allt på menyn så jag var tvungen att äta allt jag inte får äta i vanliga fall.

 

Typ.

 

Man kan inte prova allt på en gång utan en fantastiskt effektiv matsmältning, men det blev en Red Pepper Dip med pitabröd som jag tänker tvinga på alla som kommer till London vara för att den är så himla god. Sedan en Butterfly Chicken (två kycklingbröst), med Sweet Potato Mash och en Gooey Caramel Cheesecake.

 

Det var fyra timmar sen. Jag har fortfarande ont i magen. Men fan, vad det är värt det.

 

Men jag kan konstatera att jag är arbetskadad. Jag tittade precis överallt efter saker som kunde göras, saker som kan ge avdrag från serviceinspektörer och tänkte hela tiden på servicen. Vet inte om jag ska vara stolt över att vår service är klart bättre än den i Notting Hill Gate eller om jag bara allmänt ska kalla vår Manager för en galning för det är verkligen ingen som bryr sig förutom de som har hand om statistiken. Ingen har problem med att behöva gå till kassan för att beställa någon extra grej eller att behöva fråga var toan är. Folk är bara allmänt glada att de har fått rätt kyckling. As it should be, alltså.

 

Men jag stannar nog kvar på mitt jobb ändå.

 

Jag älskar livet där och kycklingen är god där med.

 

God natt, hörrni. Jag ska sova bort matkoman nu.

Idag är livet mindre bra. 

 

Det där jobbet blev inte av, för vid sex-tiden i morse vaknade jag av att jag mådde illa och sen spenderade jag större delen av morgonen på toaletten. Och vrålhungrig var jag men jag fick inte behålla någonting. Det slutade med en tripp till akuten för att få någon form av diagnos. Jag blev hemskickad med en infektion - antagligen maginfluensa - och ska ligga i sängen i två dagar efter att mina symptom har försvunnit. Vilket de redan har, så om allt går som jag vill så kommer jag vara tillbaka på jobbet på fredag. Jag fick en massa hjälp från Tales och mina rumskompisar så det slutade ganska bra. Ska bara packa ihop mina väskor och flytta ifrån dormen ett tag. Snyft.

 

Aja. Bokningen för det nya rummet samt för tre dagar i den här dormen har båda gått igenom så blir nog bra ändå.

Jag ska fortsätta knapra kex och dricka vatten och tycka synd om mig själv.

Satt och kollade upp lite grejer inför i morgon och min 26-åriga roommate Claudia tittade på mig och sa "She's such a baby, she's only eighteen". Sant. Roomie nummer ett är 36, En annan är lätt över trettio och sen är det Claudia. Och sen jag förstås. The baby.

 

Jobet idag var helt okej. Första skiftet gick super, andra började med tre jobbiga kunder och en hel del missförstånd så mitt självförtroende låg på minus där ett tag. Men jag fick en kram och några uppmundtrande ord från Sami och Mila och så satte jag fart igen. Slutade med att vi tre skilldes åt i tunnelbanan nästan dubbelvikta av skratt. Sjukt rolig kväll, måste jag säga. Jag skrattade så att jag fick tårar i ögonen och folk vände sig efter oss längs gatan.

 

Och angående mina roomies så lämnar jag dem imorrn eftersom min bokning tydligen inte hade gått igenom systemet och rummet har blivit fullbokat. Jag måste alltså byta rum i några dagar. Men det är lugnt, jag lämnar väskorna här. Ingen behöver veta att de är mina, jag tar bara med mig det viktigaste ned. Jag har fantastiska roomies som hjälper mig.

 

Men jag tänker inte fokusera så mycket på det bakslaget för jag har en massa att göra i morgon. Vid halv nio ska jag möta upp med en av mina assistant managers för att promota lite Nando's. Kul skare bli. Men det blir en låååååång dag. Jobbar mellan halv nio och tre och sedan mellan sex och tio. Kommer nog bli skönt att sova imorgon kväll.

 

Men som sagt, kul ska det bli. Tales håller koll på mig och Tales är bäst så det blir skitkul och jag tänkte hälsa på Claudia på jobbet under min rast. Hon jobbar vid Bond Street så jag tänkte hälsa på henne och hennes våfflor. Usch, vad jag ogillar att stapla info på info om min dag i mina inlägg. Men det finns inte så mycket att diskutera egentligen och nu finns det ju ett visst intresse för vad jag gör om dagarna. Jag gillar diskussioner mer. Det mesta som kan diskuteras nu är typ hur ont man faktiskt kan få i rumpan av att spendera en timme på ett golv med en dator i handen (känslan av att ha en platt rumpa infinner sig efter cirka en kvart självklart beroende på hur mycket fett som skiljer mellan golvet och skelettet) och hur mycket kyckling med samma gamla krydda man får äta innan man totaltröttnar. Och om man kan vänja sig vid stark mat och börja tycka om det. Detta eftersom Tales blev fantastiskt besviken på mig när jag bad om att få en Plain 1/4 Chicken ("When you're done with your probation, you're gonna be at least medium, yeah?").

 

Men vi kan diskutera det i morgon när jag inte behöver gå upp sju. Jag förlorar sömntimmar här. 

Himla tur att jag fick dricks så jag har pengar till kaffe i morgon; I'm gonna need it.

 

Godnatt :) xx

 

 

 

Men alltså jag vet inte vad jag ska ta mig til när ni börjar prata om att jag är modig.

 

Jag liksom... ser det inte. Förstår det inte.

 

Är det modigt att göra någonting man vela göra jättelänge? Jag har drömt om att göra något sånt här sen jag var tretton, kanske till och med elva-tolv. Så fort jag insåg att man liksom kan byta land så har jag velat göra det. Jag ser det mer som att jag äntligen har tagit tummen ur och gjort nångonting efter åtta månader av att vara kvar i samma stad och sett alla gå klart ännu ett år i skolan, sett alla lyckas göra något nytt medan jag jobbade och inte kom någonstans. Det är klart att jag lyckades med något, eftersom jag fick tillbaka orken att i över huvud taget göra något som jag måste göra. För det gjorde jag bara inte när jag mådde dåligt. "Måste" slutade ofta i "kommer aldrig hända", och eftersom det var en jävla massa måsten att ta sig igenom den här våren så är det klart att jag kom någonstans. Men det kändes liksom inte som att jag hade utvecklas när sommaren kom. Och jag är så himla van vid att utvecklas. Jag kan liksom inte neka att vid varje skolavslutning kände jag att jag hade lärt mig något nytt. Lyckats. Tagit ett steg framåt. Och det enda jag gjorde när sommaren kom var att jobba mindre än jag gjort under vintern. Typ som att gå baklänges. 

 

Och jag lärde mig nog mer saker om mig själv första dagen i London än jag lärde mig under hela förra terminen. Men jag har verkligen inte varit rädd i London än. Lite kusligt var det första natten jag skulle hem, men det var nog det. Allt löser sig liksom. Om jag hade kommit hit med fantastiskt höga förväntningar skulle det kanske kännas som ett bakslag att bo på ett vandrarhem där det finns odiskade kastruller i skåpen (helt ärligt, alltså), men min version av London var femtio timmars jobb i veckan, skitlön, dåliga förhållanden och stress. Jag jobbar just nu mellan tjugofem och trettio timmar i veckan, har ett fantastiskt bra jobb och känner mig nästan inte alls stressad. Så jag behöver inte vara rädd eller känna mig osäker. Jag är extremt säker just nu. 

 

Så jag förstår inte hur det är modigt att göra någonting som man aldrig varit rädd för, eller tvekat inför. Det mesta jag gjorde var att undra om jag skulle klara mig i nio månader innan jag fick så mycket hemlängtan att jag blev blå.

 

Men jag längtar inte hem. Jag saknar er alla, det vet ni. Klart jag gör. Jag har inga supernära vänner i London. Inga som kommer med Ben & Jerry's när nån kille har behandlat mig illa och ingen farmor som kommer över med nyponsoppa och lagar mat åt mig när jag ligger i 39 graders feber. Inga som jag helt säkert kan springa hem till och muntra upp om de behöver det, inga speciella platser med speciella personer att gå till. Jag saknar er så himla mycket,

 

Men jag är inte rädd, jag är inte osäker.

 

Så hur är jag modig?

Nej men då försöker vi igen då.

 

Jag och blogg.se kommer i vanlig ordning inte sådär fantastiskt bra överens. Kan möjligtvis vara så att det är mitt internet och blogg.se som inte kan hålla sams men either or så är det skälet till att bloggen har gapat tom vad det gäller inlägg.

 

Inte för att jag tror att ni som känner mig är överraskade men jag kände att jag behövde förklara mig i alla fall. Som alltid.

 

Inga jättespännande saker har hänt heller, så ni kan hålla er lugna. Jag har inte tatuerat mig, inte klippt av mig håret eller råbantat under det här uppehållet. Jag har jobbat, mått bra träffat lite fler människor och öppnat ett bankkonto för lön.

 

Men helt ärligt nu – mina lediga dagar känns sjukt ovärda. Kanske inte när jag väl bor i en lägenhet men just den här helgen kändes fantastiskt tråkig och ovärd. Okej, så jag spenderade gårdagen i Hyde Park medan jag letade boende vilket i och för sig känns som viktigt, men det var verkligen inte så att jag uppskattade min ledighet. Överhuvudtaget. Jag ville bara jobba.

 

Faktum är att jobbet är bara jobbigt om det inte finns någonting att göra där och resultatet är tre extremt rena lister, skåp och ytor på grund av att alla skrubbar rent varje dag i brist på kunder. Annars är jobbet fantastiskt kul, trots att det är lite jobbigt att stå i kassan när det är kö ända bort till toaletterna. Men det är max två timmar vi snackar om, och jag jobbar i snitt åtta timmar om dagen så den där jobbiga känslan känns nästan obefintlig. Men nittio procent av tiden älskar jag jobbet. Verkligen. För folk är mysiga och kunderna är tacksamma och allt är bara så jävla bra. Jag kommer hem och jag somnar med ett leende på läpparna, vaknar och känner att jag helt ärligt vill gå till jobbet. En och en halv vecka har jag jobbat där, och jag har ingen ångest alls när jag går dit. Ingen form av nervositet.  Det går liksom bra även när det går dåligt.

 

Men men. I morgon blir det jobb och förhoppningsvis ett samtal angående en lägenhet jag vill titta på. Vi får se hur det går, helt enkelt. Jag börjar helt ärligt bli lite trött på det här stället.

 

Then again, hur jag ska klara mig utan tre minuters gångavstånd till Hyde Park vet jag inte.

Jag bor alltså på ett vandrahem. Det är inte särskillt fint, det är inte särskillt trevligt. Färgerna går inte ihop, köket är ganska äckligt och duschen sprider vatten över hela badrummet. Men sängarna är sköna, folk är trevliga och det ligger bra. Jag trivs här. Det funkar. Men det är dyrt. Jag letar efter boende hela tiden eftersom priset per vecka är mer än vad min lön kommer vara under min training period. Och femtio procent av alla här är i precis samma sits som jag. Det finns flera grupper som tänker dela upp sig och fixa lägenheter tillsammans. Grupper om fem-sex stycken. Jag är verkligen inte ensam och det finns väldigt mycket information. Men än så länge är den här sovsalen mitt hem, och jag är på ett sådant fantastiskt humör att jag ska lägga upp bilder. Hoppas att ni uppskattar skuggorna under bilderna för jävlar vad jag fick kriga för att det skulle funka. Ba så ni vet.

 

 
Uppe: Spegel och handfat. Notera rummets spektakulärt fula färgskala.

 

Det där med ångest inför jobb och sådant kan jag knappt komma ihåg nu. En dag tog det och jag kom med i gänget. Alla jag jobbade med igår kom fram och kramades och pussades och var jätteglada att jag hade fått jobbet. De nya människorna kramades och pussades när jag gick hem fyra timmar senare. Folk är så brutalt mysiga på mitt jobb att jag blir alldeles varm. Och kul har vi. En kille hade fantastiskt roligt åt att jag lite fint skulle slänga ned mat från en skål i soporna och råkade slänga ned hela skålen i farten. En annan hakade på och kramades lite när jag stod och dansade lite till musiken. Och jobbet är kul. Folk är redan så peppade att få käka på Nando's att det är lätt att vara glad i retur. Alla älskar tydligen Nando's. Det är kul, jag är glad, vi har roligt när vi jobbar. Och alla bryr sig om man mår lite dåligt. Alla håller efter varandra. Flera gånger idag kom jag på mig själv med att rakt ut tänka "fan, vad bra jag mår här". För det gör jag. Jag har nog inte mått såhär bra på välidgt länge. Allt är roligt. Det gör typ ingenting att jag inte kommer ha råd med någonting under min Training Period. Det går ingen nöd på mig.

 

Efter jobbet bar det till Hyde Park för att plugga Nando's handboken. Det sket sig när Josse ringde, men jag rullade runt i gräset och pratade med henne och mådde bra i en liten stund till. Sprang till Spar och köpte en Lasagne och lite granola bars och hittade Muriel och en annan namnlös kille på trapporna till vandrarhemmet. Det slutade i middagspicnick i Hyde Park innan Muriel stack iväg för att hämta sina väskor. Jag och den namnlösa kille (ja, alltså han har ett namn, men folk har en tendens att umgås utan att ha koll på namn här på vandrarhemmet) satt kvar och diskuterade film i en dryg halvtimma innan vi gick hem. Beslutet att vara kvar i Hyde Park i shorts var nog inte mitt bästa, eftersom tempraturen sjunker rätt rejält om nätterna men jag har dunderpiller kvar ifall min förkylning tar revange. 

 

I morgon blir det Kew Gardens, inköp av jobbskor och kvällsjobb.

Jag mår bra här borta.

Hej och hå.

 

Tänkte hoppa in och berätta att jag är sjuk. Sånt är kanske kul att veta? Jag vet inte. Jag har helt ärligt ingen uppfattning om vad folk vill eller inte veta. Har heller inga gränser för vad jag bloggar om så detta är läsning på egen risk, vill jag lova.

 

Är helt säker på att jag har bloggat om magsjuka någon gång.

 

Hur som haver så har jag spektakulärt ont i halsen idag och irriterande svårt att andas. Typisk jag efter flygplan. Det går över. Men jag tänkte att lite får jag väl gnälla? Så jag är småförkyld och eländig och ska ge mig ut på jobbjakt alldeles snart. Tänkte också informera samtliga som fått veta att man ska kunna ringa till min mobil att det tyvärr inte funkar. Inte kan man skicka sms till något av mina nummer heller. Ska prata med 3 och Holiday phone så länge. Snart har jag i alla fall fri surf så facebook, twitter och iMessage är säkra kort. Återkommer om det skulle ändra sig.

 

Hoppas ni har det bra där borta.

 

Och ja - designen kommer. Kanske ikväll. Men det är liksom inte prio ett att leka runt med bloggdesign när man är arbetslös och fattig inom två veckor.

 

 

Dagens första observation; engelsmännen har väldigt långa mobilnummer (hej ångest, hur kommer jag ihåg det här?)

 

Jaha. Då var jag alltså i London.  Det känns som… London. Dagen gick förvånansvärt bra, faktiskt. Inga panikattacker, inga tårar, ingen stress. Ingenting. Tja, fram tills att jag hade checkat in på vandrarhemmet och satt och åt Subway på golvet nedanför sängen i en helt övergiven sovsal. Då blev det lite ensamt. Jag kan eventuellt ha skickat iväg ett sms till min irländska (okej, Nord Irland) kompis Carly, om hur ensam jag kände mig just då.

 

Slutsats: jag behöver ett jobb.

 

Alla uppenbara skäl aside behöver jag ett jobb för att jag känner att jag inte kan sitta fast här i sovsalen och kolla på Atlantis varje dag i nio månader. Kanske sticker ut till Milkshake city dag efter dag och dricker litervis med milkshake. Laktospillrerna tar slut på två månader och tarmsystemet checkar ut – hej framtiden.

 

Fast nä. Jag söker nog jobb ändå.

 

Jag känner att just idag hände det väl inga fantastiskt intressanta händelser. Resdagar är inte så kul. Securityn var seg, planet var trångt och jag kommer ha träningsvärk i armarna på grund av den stora tjugofyra kilos- väskan. Har berättat för fem olika främlingar att jag aldrig mer ska flyttat utomlands. Samtliga skrattade och klappade mig lite sympatiskt på axeln. Fick hjälp att bära väskorna av ett gäng Göteborgare. Torkade baken med ett kvitto.

 

Helt ärligt nu - jag torkade baken med ett kvitto. Jag hade bråttom, tåget skulle gå om sex minuter och jag kollade inte när jag trillade in på toaletten. Och nej, inget papper. Folk utanför. Jag fick lösa problemet med ett gammalt Ica kvitto. Jag visste att jag sparade värdelösa kvitton av en anledning.

 

Nej nu tänkte jag sova. – har en fantastisk frukost att se fram emot i morgon.

Vitt rostat bröd, grovt översötad marmelad, Earl Gray och cornflakes med mjölk.

 

God natt x