---

"After all, by now we all know the immense transformative power of a boy band to turn a butter-wouldn't-melt teenage girl into a rabid knicker-wetting banshee who will tear off her own ears in hysterical frevour when presented with the objects of her fascinations"

 

 

Det finns en grej som gör mig helt jävla kungligt lack, och det är världens syn på unga tjejer. Närmare bestämt världens syn på unga tjejer med pojkbandskärlek. Let me break it down to you.

 

Jag var tretton år gammal när jag började lyssna på Jonas Brothers. Och ja, jag var så jävla, kukigt kär i Nick Jonas, det skulle jag aldrig neka. Jag skulle gifta mig, han var perfekt, solen lös ur röven på honom, osv, osv. Kanske var det därför mina föräldrar svepte bort det med en axelryckning och gav min kärlek till det bandet max ett halvår. Tre år senare grinade jag över att samma band ställde in ännu en konsert i Sverige innan de ens hade angett en arena. Under den perioden, dessa tre vesäntliga år av tonåren, frågade folk konstant varför jag tyckte om det bandet så mycket. Jag svarade, helt ärligt, att det bandet gav mig liv, att det bandet tog mig genom vardagen, att det bandet gjorde mig lycklig. Det vanligaste svaret jag fick var "men de är ju bögar hela högen".

 

För det första sitter jag här nästan ett decennium senare och undrar vad det har med saken att göra, för det andra tycker jag det är jävligt tråkigt att "bög" ses som någon form av skällsord. Att "han är bög, ju" ses som det absolut starkaste argumentet för att få en ung tjej att inse att ett band eller en artist inte är så jävla bra som hon tycker grundar sig i slutsatsen att tjejer lyssnar på musik med vaginan. Att vi skulle vara så obeskrivligt kåta på unga, vackra pojkar att vi köper tidningsomslag, skivor och konsertbiljetter för att få uppleva någon form av extrasensuell orgasm. Det finns en hel kultur som grundar sig i vuxna mäns investering i sport, evengemang där folk blir så våldsamma att andra människor kommer till skada, svordomar och knytnävar över ett lags triumf över ett annat, en hel kultur grundat kring en glorifierad boll som sparkas över en gräsplan. Trots det är det mer accepterat, mer okej att vara en entusiastisk supporter™ än att bli lycklig över ett band. 

 

Det är så jävla skadligt, inte bara för unga tjejer som blir utsatta för sådan sexism vid tidig ålder, men även för exakt alla unga killar som tar sig in i branchen och blir flickidoler. Jag tänker på Oscar Zia som i en podcast kom ut som homosexuell och berättade att bland annat avstått från att berätta sanningen för "att han inte visste om han kunde vara flickidol och homosexuell". Den synen som världen har på unga tjejers banddyrkan är den synen som rika män bakom stora band bygger upp sina akters image på, vilket direkt ger stoff till den sexism som hela den industrin bygger på, och leder, inte bara till unga tjejers orättvisa sexualisering, men också till förtrycket av allt som inte passar in i heteronormen. I flera år har Oscar Zia besvarat frågor kring kvinnor med inövade svar för att bemöta en efterfrågan som inte finns, känt sig inskränkt och tvingad att dölja något så naturligt för att världen har bestämt att unga tjejer endast lyssnar på musik för att onanera och drömma om giftermål. 

 

Jag tappar det. 

 

Citatet i överst på sidan kommer från ett uppslag med One Direction från år 2013, och det är kanske den vidrigaste, mest sexistiska läsningen jag någonsin har utsatt mig själv för. Kanske för att det är en text som direkt riktar sig till min just nu starkaste livlina, kanske för att den är skriven om, och refererar till en konsert som jag själv stått och skrikigt på. Eller så är det för att bredvid mig stod en fyra-årig tjej och skrek högre än jag, och hon blev lika sexualiserad som jag i den artikeln. Hon hade inte ens börjat skolan än, jag skulle fylla nitton, men vi föll båda under kategorin "trosdroppande kvinnligt dödsomen" den kvällen. Jag kan inte vara den enda som tycker att detta är vedervärdigt. 

 

Jag säger inte att den pojkbandskultur jag dagligen tar del av är problemfri. Det finns unga flickor såväl som vuxna kvinnor som förföljer band vart de än går, kampar utanför deras hus och går och köper mjölk pojkbandsidoler som beklagar sig över att han inte har mjölk till teet i kylen. Jag säger inte att unga tjejer inte tar skada vid konserter av den kalibern som One Direction spelar, för jag har sett fler tjejer än jag kan räkna svimma och kräkas redan innan konsertens start, har själv fått både ärr och blåmärken av de åtta gånger jag vågat mig in i en sådan arena. Jag säger däremot att den stämpeln världen har satt på unga tjejers musiksmak är fel, säger att mina och alla andras topp 25 mest spelade inte har någon som helst jävla anknytning till antalet orgasmer jag får per år.

 

Faktum är att om jag vill uppnå orgasm kan jag lösa det på egen hand eller dra ut på klubben en fredagskväll och blinka förföriskt med mina ögon - det krävs mindre för att killar och män ska börja ta på mig där och då. De här konserterna, de stunderna när jag ligger och gråter med mitt bands musik i mina öron är inte reserverade för någon sorts glorifierad musikerorgasm, de är mellan mig, min lycka, min ångest och min räddning och jag vägrar låta en trettiofyra-årig törstig reporter göra det till något det inte är. Jag tänker inte låta en vuxen vit man bestämma exakt vad min sexualitet är till för, tänker inte sittat tyst medan industrin hävdar att mina och unga kvinnors sexualitet endast finns till för att vackra unga män ska tjäna snuskigt mycket pengar, för det är så mycket mer än så. 

 

Att kalla en ung man för bög i ett försök att misskreditera en ung aspirerande musiker är så himla fel på så himla många plan. Nästa gång du tänker använda dig av en sexuell läggning som ett skällsord får du jättegärna stoppa upp en gurka i käften. 

 

 

 Det finns de som tycker att jag inte kämpar, att jag ställer mig bakom en fasad och låter min ångest ta över. Att jag inte visar tillräckligt mycket önskan att må bättre, att bli frisk. De som säger att jag måste lära mig att tänka positivt, ta alla eldbollar som flyger emot mig med en klackspark. Leva lite mer, inte vara så orolig hela tiden.

 

Jag undrar om de vet hur det är att vakna med hela kroppen i smärtor. Hur känns att vakna efter fem, sex, sju timmars semester från medvetandet, och känna det som om någon har förstenat mig. När det brinner i bröstet, trycker, gör ont, när huvudet snurrar och jag är oförmögen att gå upp.

 

Jag undrar vad de tänker när jag går upp ändå. Trots att hela kroppen gör ont, och det känns som om jag lever under vatten. Jag undrar om de förstår hur svårt det är att ta sig till skolan, när varenda fiber av den jag är ställer sig emot mig. När jag tvingar i mig frukost för att jag vet att jag måste trots att jag inte har någon aptit, för att jag är illamående, för att just den här dagen mår jag dåligt och allt är svårt. Jag undrar vad de tänker när jag kommer till skolan och är lite nere™ och när jag är ovanligt tyst på lektionerna. Jag undrar om de vet att jag hatar mig själv i de stunderna. Inte för att jag är dålig, inte för att jag har gjort något dumt. För att just denna dag har mitt huvud förvandlats till min värsta fiende, och allt går genom ett filter, silas och förfinas, tills det ser ut som om alla hatar mig.

 

 

 

 

 

 

 

Det här med konsten att stressa ned, att carpa diem och let bygones be bygones och allt det där är jag lite kass på med min sjukdom och så. Men alltså, ibland blir jag utsatt för situationer där jag inte riktigt kan göra annat än att inte bry mig och dricka mitt te i lugn och ro.

 

Som när jag fick hjärnskakning. Som när jag fick stresshuvudvärk. Som när jag vaknade i morse och ba... något är fel. Något är väldigt fel. Exhibit a) det var ljust ute. Jag går upp 06:00 onsdag-fredag. Det är inte ljust ens när jag går till tåget. Exhibit b) Jag hade vaknat av mig själv. Så jag kollade på klockan. 12:00. Min skoltorsdag slutar 12:10. Vad gör man?

 

Jag tog en lugn morgon, satt med värmekudden framför Sherlock, svor över min mensvärk, gav min frukost extra kärlek och bäddade sängen. Sedan gick jag till skolan och gjorde upp en plan över hur mina rester ska betas av, köpte en varm choklad, tog en runda i lärarrumet för att be om ursäkt, och sedan satte jag mig i lungan och pluggade. Vad gör man annars? Det är liksom för sent att sjukanmäla sig, jag har inget skäl till att jag helt ovetandes systematiskt skolkade mig genom hela dagen. Men jag sov i tretton timmar och jag behövde väl det.

Engelskaläraren skrattade åt mig, "Gud, vad skönt" tyckte hon. Och ja. Det var det. För en gångs skulle sov jag utan att vakna och veta exakt vad jag har missat. Det var rätt skönt. Jag var utstressad, jag var lugn. Jag vaknade inte i min egen mardrömssvett idag. Jag sov mig genom hela dagen och missade tre lektioner, men jag mår jävligt mycket bättre än vad jag hade gjort om jag hade befunnit mig i skolan idag.

 

Och ibland är det fanimig viktigare än närvaro. Nu ska jag beta av en rest och dricka min choklad. Och sedan ska jag sova lika gott imorrn. Men ikväll ställer jag nog mer än en veckarklocka för säkerhets skull. 

Det här med hjärnskakning och skola, det var inte min bästa idé. 

 

Det är svårt att gå upp, svårt att hålla sig vaken och svårt att koncentrera sig. Jag pluggade Modernistiska ismer i tre timmar igår och gick och lade mig sju för att jag var så trött.

 

Det fungerar inte riktigt med konceptet GY11, gymnasiet och veckan innan temaveckan.

 

Varje lov kommer med examinationsveckor innan, och eftersom jag lyckades få hjärnskakning mitt under sista veckan vi fick alla våra uppgifter, har det varit lite av ett helvete. Jag har tre uppgifter tills på fredag. Modernitiska meningar som jag får huvudvärk av för att jag måste läsa på allt själv, en talanalys i svenska som jag missat den mesta tiden att skriva på och ett tal som jag ska memorera. När jag liksom... fortfarande har lite problem med minnesförlust.

 

Nästa gång jag får hjärnskakning ska jag få det när jag har slutat skolan. Det här går ju inte.

Okej, det här med självskadebeteende och barnvårdens inkompetens att hantera detta;

 

Jag kan på sin höjd köpa att okunskap leder till svårigheter att ta sig runt detta, att prata om det, även om det är extremt absurt att personal inom psykvård inte har koll på vad kroppen gör när man skär sig, men att ifrågasätta detta på ett nedgraderande sätt, att rakt ut fråga varför individen "söker efter så mycket uppmärksamhet" gör mig mörkrädd.

 

Jag har aldrig utvecklat ett självskadebeteende, och är öppen för kritik/mer fakta kring detta, men alltså, när folk skriker om att de är deprimerade när de visar att de skär sig, beter sig som de gör, är det inte mer befogat av vården att ta det ropet på hjälp på allvar, och istället för att idiotförklara individen, fråga vad det är som är fel? Vem har inte lyssnat, vad är ditt grundläggande problem? Finns det fler? Hur mår du människa?. Inte ifrågasätta. Det är självklart inte en ideal situation att befinna sig i när man gång på gång skriker om hjälp, hotar med det ena och det andra, men å andra sidan är det också rätt kritiskt att man lider av en mental sjukdom, så varför inte fokusera mer på den mentala sjukdomen. Självskadebeteende är inte en diagnos, det är en komplikation, ett destruktivt sätt att hantera en diagnos. 

 

Hur jävla svårt ska det vara att fokusera på diagnosen istället för självskadebeteendet, det är liksom långt ifrån det grundläggande problemet. Det är ett akut problem, men det blir inte bättre för att patienten går hem och känner sig ännu mer värdelös än hen gjorde innan besöket. 

Jag vet inte, det kanske är för att jag har haft en sådan otrolig tur med psykiatrin, som har en sådan fantastisk, bejakande och alert kurator som inte tar min bullshit men som respekterar mig och ser min diagnos som ett problem utan att på något sätt minimera eller sätta käppar i mina drömar. Hon är en sådan otrolig trygghet i min vardag, och har varit det i över två år, men att det finns unga individer som alltså blir tillintetgjorda av deras s.k. säkerhetsnät, det förstår inte jag.

 

Det är säkert sant att psykiatrin behöver en mer adekvat utbildning kring detta, men om man valt ett yrke som går ut på att hjälpa andra borde man vara en fungerande, empatisk person också. 


Skärpning, tack.

Såhär;

 

Det finns många fina perks med att vara barista. En får bonuspoäng på kuriosa när man pratar om ingenting med vänner, en kan väldigt många roliga saker och kan lätt imponera med latte art, plus att konceptet jobba med kaffe blev så himla mycket roligare när jag liksom visste vad jag gjorde. Många fina saker, men alltså ibland saknar jag tiden när jag liksom inte... visste bättre.

 

När jag går in på andra Espresso House, eller kommer på någon av mina kollegor med att lämna nymalet kaffe ute för länge får jag akut huvudvärk, när pappa berättade för mig att han brukar ladda kaffebryggaren med malet kaffe och vatten och vänta en timme eller två under söndagsfrukosten fick jag gå ett varv runt köket och vardagsrummet för att liksom inte börja prata om kaffekvalité och aromer, för det spelar egentligen ingen roll. Inte mitt kaffe, inte mitt problem, men alltså, helt plötsligt har det här med kaffe och the how to's och konsekvenser tagit över varenda jävla morgon.

 

Jag fick en Bodum presskanna av Annika som gör precis en kopp kaffe. Perfekt, tänker alla, gratis är gott, tänker alla, men alltså jag dör. Jag försökte stå ut med mitt älskade Monte Alegre från Espresso House men det blir fanimig inte gott i pressokanna. Det enda jag har hittat som faktiskt smakar okej i pressokanna är ett mörkrostat kaffe jag hittade på Ica, och alltså, mörkrostat kaffe är det absolut sista jag hade tänkt att jag skulle behöva köpa, never mind ens tänka att jag behövde köpa. Mörkrostat kaffe smakar ingenting. "Det smakar starkt, det smakar mycket". Nej bror, det smakar inte starkt och mycket. Det är inte en smak i sig. Det är kaffeekvivalenten av bränt rostbröd. Jag lägger inte in några värderingar i det, smaken är som baken. Men jag vill ha smaker och undertoner i mitt kaffe, inte ett kaffe som smakar som om jag har lagt det för länge i brödrosten. Jag stod ut tills idag, men nu jävlar. Nu jävlar ska jag köpa mig ett handbryggskit och leva kaffelivet på hemmaplan. För att liksom... ha lite kul. Göra något kul av mitt kaffe, få stå där på morgonen och hälla i cirklar med en kopp på vågen och liksom ta hand om skiten. Jag är så trött på kaffe utan underton och så otroligt trött på att det kommer kaffesump cirka överallt, för det får jag tillräckligt på jobbet, thanks very much.

 

Bli baristor, det är svinroligt och mysigt och fab. Bli inte baristor, man bryr sig för mycket, blir pretantiös och skriver ett helt inlägg om hur mörkrostat kaffe smakar som rostat bröd på din värsta måndag.

 

Godnatt. I övermorgon får jag bra kaffe till frukost.

Såhär;

 

Det tar tio minuter och väldigt mycket viljestyrka upp för djävulens backe att komma hem till mig. En pärla nära vattnet med minimal förvaring i mitt minimala kök. Men det är mitt. Allt är mitt. Mitt namn har inte dykt upp på brevlådan än, men jag har alla trehundrafemtioelva nycklarna till min byggnad, det är mina möbler som står i mitt enda rum, min, mitt, min, mitt.

 

När det är aftonrådnad blir hela lägenheten rosa, jag ser solnedgången genom träden på gården och när jag sitter i mitt brutalt stora fönster lyser alla stjärnor klart och så otroligt nära. Jag har Karlavagnen cirkus rakt framför mig. Jag bor här. I denna lilla etta i denna lilla förort som jag har  h a t a t  sedan halva Samskolan viskade om mig i korridorerna. Det är världens finaste yttre med världens fulaste ungdomshistoria men det har gått fem år sedan jag lämnade högstadiet och nu ser jag äntligen Saltis för vad det är; cirka livets vackraste ställe. 

 

Egentligen är det så otroligt sjukt att det gick så långt att jag drömde mig bort till en helt annan kontinent för att livet i Europa, i Sverige, i Saltis var så bedrövligt att det inte gick att komma långt bort nog. Att en hel radda osäkra ungdomar kunde förstöra så mycket, riva sönder ett ställe som egentligen är så fruktansvärt vackert.

 

Det gör väl detsamma nu, när jag trivs i ett hem, men jag hoppas att någon där ute ser det här och börjar jobba sig blå att motverka mobbning. Jag trivs, efter år av slit och hat, men det finns tusentals ungdomar som inte ens orkar leva, som inte kan se någon utväg.

 

Hjälp dem, snälla, så att de kan få trivas som jag.

En gång i månaden förvandlas jag till en våldnad. 

 

En period på två dagar när, om jag ska gå till tekokaren och mamma står ivägen, så måste jag skrika, få ut frustrationen. En period när jag inte kan ta någon form av bullshit, när alla barriärer för att klara av allt som en vettig jävla person ska klara av liksom faller, som alla murar i alla krigsfilmer. Kaos, damm och krigssår. Jag äter allt jag ser, kan inte få nog. Helst av allt vill jag bara ha en jävla Big Mac. Det är en period när alla de sämsta egenskaperna jag får som en sur bonus av min mentala ohälsa är skrivna på underarmen och min tröja är uppkavlad. Jag hatar den personen.

 

Någonstans läste jag att när alla med vagina har mens, handlar det mest om att de, under en vecka eller två bara inte tar den bullshit de vanligtvis sväljer som hostmedicin, och det stämmer. Hela grejen med att vi är obalanserade och galna under mensen kan dö, med partriarkatet, med all orimlig sexism som kastas till höger och vänster, och framförallt med den sjukdom jag har som gör att jag beter mig just så orimligt som allt det där ovan.

 

Mensen tar fram alla mina värsta sidor, mensen är dagarna innan mensen när jag äter tills jag storknar och forttfarande är hungrig efter fem minuter, oavsett om jag ätit riktigt mättande och näringsrik mat. Mensen är dagarna innan mensen när min mamma får utstå all skit som jag inte kan hantera, som när jag var så deprimerad att jag skrek mig hes på henne utan anledning. Mensen gör mig till ett monster som jag inte ens vet vad det är. På en vetenskaplig nivå vet jag att den hormoncirkus som startar inom mig, kombinerat med redan låga serotonin nivåer, höga korstisol och adrenalinnivåer och den överjävliga smärta som på tre sekunder bara kan infinna sig mitt i vardagen är det som skapar monstret. Jag är precis som alla andra - jag tar inte den bullshit som jag normalt sväljer. Det är bara det att jag har en jävla majbrasa till bullshit i mig och vid varje mens är det som om någon tänder eld och jag skriker.

 

Det är inte en ursäkt och jag säger det igen - jag hatar den personen. Mest av allt vill jag sätta mig själv i karantän och vänta ut de två dagarna när allt är svårt. När jag skriker och blir irriterad och förstör en oskyldig mammas dag för att jag hatar det så mycket, och det tar inte mer än två sekunder innan hatet sätter igång. Och inte hjälper det, heller. Det är som en mardröm på två dagar som sätter igång och jag vet att morgonen efter kommer jag vakna på japans flagga, kommer jag leva på alvedon med värmekuddar som min enda livlina och jag kommer inte orka någonting, och det är ett helvete. 

 

Och det värsta är att jag vill inte ta bort det. Smärtan och hormonerna vore fantastiskt att leva utan, men utan P-piller eller P-stav fungerar mitt helvete åtminstone som ett facit för mitt välmående. Jag kan ignorera ångestnivåer, jag kan skylla en nästan alla symptom på depression på något annat - jag vet för att jag har gjort det i år under den jävligaste period mitt liv har sett, och år senare efter jag svurit på att aldrig låta det hända igen. Men när min cykel började te sig som rysk rolett, den som man kunde ha ställt en klocka efter förut, då kan jag inte ljuga längre, då är kroppen sjuk. Det var det facit jag använde i januari när jag gick till doktorn. Inte för att jag levde i så mycket självhat att jag drunknade, inte för att jag bröt ihop, inte för att jag inte kunde förmå mig själv att sitta med på lektionerna. 

 

För att mensen kom två gånger per månad och that ain't right.

 

Och mycket riktigt, efter två cyklar av riktad KBT och antidepressiva kunde jag ställa klockan efter mensen igen. Det är en trygghet jag inte vill förlora, för att jag inte litar på mitt eget huvud. Och hur jävla fucked up är inte det? Att jag lever i så mycket rädsla för mitt huvud att jag är beredd att gå igenom det här.

 

Hej, klockan är kvart över ett och jag får inte gå och lägga mig förrns en av mina mediarester är klar. Jag har ångest upp till struphuvudet och det känns som om någon vrider om knivar i min rygg. Idag tar jag ingen bullshit, och inte imorgon heller, när Japans flagga pryder mitt vita lakan trots alla säkerhetsåtgärder. 

 

Och btw ni som tycker att mensen bör vara tabu får jättegärna återkomma när ni vrider er i smärtor och måste ta ledigt från jobbet/skolan för att ni är helt utslagna. Döda idén om att mens är tabu. Den händer halva befolkningen och det är inte ett dugg jävla synd om er för att vi blir lite nedstämda NÄR DET RINNER UT BLOD OCH ANNAT OMYSIGT UR VÅRA VAGINOR.

 

Bara så ni vet var jag står i den frågan. Godnatt.

"Du vet när man så trött att bara ställa sig upp får en att tänka 'Näe, jag måste nog sätta mig ned igen'". Något sådant sade jag till Hanna idag på jobbet efter tio minuters knäböj upp och ned mellan golvet och diskmaskinen. Jag finner tröst i att jag uträttar så mycket fysiskt arbete på jobbet att jag inte behöver tänka på något gymkort.

Men ja. Livet. Tempo. Det går lite för snabbt just nu. Studiotempot springer iväg och jag slits mellan jobb varje helg (!!!!!!!!) och skolarbete. Det känns ungefär som att springa 300 m på en dålig astmadag. Ej hälsosamt, ej fungerbart. Jag går på extrabatterier och min mentala hälsa lider ganska märkbart.

Så från och med november blir det bara jobb varannan helg, och jag har pratat med lärare angående eventuell anpassning av deadlines när mitt psyke lägger av. Det känns så himla tryggt att kunna säga det nu. Att kunna be om hjälp och få det. Jag är typ kroniskt trött men jag är lycklig, lycklig över livet ändå och det beror nog rätt mycket på mitt säkerhetsnät i skolan.

Under eftermiddagen väntar instiderinhgsfrågor som ska vara klara tills på tisdag. Och typ, te. Och någon film att hålla mig sällskap. 

Och vetskapen om att jag om en ynka vecka befinner mig i Dublin för Ed Sheeran känns fan helt stört.

I ungefär ett år har jag skrivit ut "Rytmus dårhus för esteter" när jag lagt upp en bild på instagram tagen i skolan. Egentligen har det inte förändrats så mycket men jag känner att dårskapen mer stammar från folks totala ovilja att gå i tvåan eller hänga med och det känns mer som om vårt dårhus har blivit ett bårhus för vår fritid och motivation.

 

Jag är inte askär i GY11 just nu.

 

Det funkar, dock. Det gör det. När jag planerar mitt arbete och bestämmer mig så fungerar det faktiskt och jag är jättetrött men jag har ingen panik än. Jag tänker att bara jag får igång arbetet på lektionerna är det tillräckligt för att allt ska bli klart i tid. Jag kan liksom inte begära mer än så av mig själv och jag försöker ha det som ett mantra. Ta bort den där hetsen med bokstavsjakt och går in för att lära mig och göra det mesta av min kunskap. Jag kan liksom inte sträcka mig hur långt som helst innan jag brister och jag har liksom inte råd att brista igen. Så jag har bokat kuratortider och skrivit listor och One Direction har släppt en ny låt och, ja, jag tar mig igenom den här terminen också.

 

Sedan jag gick i femte klass och, typ, sket på mig, inför tanken på det årets nationella prov har jag fått höra om de tre värsta åren i skolan; femman, nian och tvåan på gymnasiet. I femman kunde man ungefär få max fem poäng på det nationella provet i matematik, ribban för godkänt sattes två poäng under. Jag fick tre poäng och tänkte på allt det som hade sagts om nian och dåvarande andra ring och kände paniken stiga över att jag knappt klarat mattedelen. "Vad händer nu?", tänkte jag. Vad ska jag göra?

 

När jag gick i nian kunde jag konstatera att, indeed, detta är det jobbigaste jag gått igenom på ett tag men ironiskt nog var det med facit i hand matten som var enklast. Jag slutade nämligen bry mig om mitt mattebetyg dagen jag satte foten på Saltsjöbadens Samskola. Admit defeat, hade jag tänkt och så blev det. Jag flydde gråtandes ut ur klassrummet när jag förlorade mitt MVG i svenska men när jag fått mitt svaga G i grundskolematematik satte jag mig på en ramp med min vän Siri och käkade Lantchips för att fira. 

 

Jag tänkte på det där med femman, nian och tvåan. Tänkte om och om igen och undrade lite privat och diskret om man liksom... klarar av tvåan om nian ändå är så svårt? Är toleransen så pass töjbar? Kan man liksom... höja stressnivån? Vad fan är det man gör som gör att man inte går sönder? Fyra år senare har jag insett att de som röker, röker en, två, tre, fyra, fem, sex, asmånga cigaretter extra för att hänga med, att jag själv stressäter tills jag hittar mig själv med Salt and Vinegar chips och Nutella på köksgolvet, som nyvaken komapatient och tänkandes "vad fan lider jag av, det här är ju inte ens gott?!" Jag har insett att jag duschar i en timme för att jag är halvt paralyserad av stress och det är mycket lättare att lösa problem sittandes i badkaret medan ångan stiger och motivatonen sjunker; jag har kortfattat insett att man liksom inte töjer sin tolerans. Man sätter på sig ett par snabba solglasögon och hanterar det.

 

Nu går jag i tvåan, jag har gått två veckor i tvåan och jag är lite rädd för vad som händer om två veckor till. Jag har insett att jag behöver införskaffa en ferrari av snabba solglasögon om jag fysiskt ska kunna hantera studietempot när allt snörps till. Jag hör av treorna att det här kommer vara det roligaste året på Rytmus men jag minns också alla tvåor som berättade för mig att de inte vill gå tvåan just nu när de tog sig igenom årskursen. På det stora hela verkar det som om man faktiskt ska lyssna på allt skitsnack man hör som liten om kommande årskurser för jag tog det där med tvåan med en nypa salt när jag var tolv.

 

Nu i efterhand hade jag önskat att jag var en såndär tolvåring som trodde blint på exakt allt alla sade för då hade jag åtminstone varit förberedd. Nåja. Jag kan i alla fall käka en triumfpåse lantchips till, luta mig bakåt, blunda och tänka att jag var i alla fall smart nog att välja Gemu före Matte 3. 

 

It's the small things in life, har jag hört.

 

 

Det finns saker som liksom inte brukar hända mig. Som att jag vinner på lotto, att rätt lag vinner när jag kollar på [insert sport here],

 

eller att det blir regn och rusk veckan jag åker till Grekland.

 

Enligt SMHI ska det regna hela veckan, enligt Yahoo är det bara idag, och yr.no säger precis likadant.Vi tänker att vi litar på alla utom SMHI och hoppas på mer sol. Men jag måste säga att det kanske inte var det roligaste jag har varit med om när Beccy väckte mig och informerade om att "Jojo, det åskar och ösregnar där ute".

 

Jag, evig åskhatare och allmän chicken angående allt vad det innebär rullade upp mig till en boll, kramade kudden och bestämde mig för att försöka somna om. In the end fick vi ett par fina soltimmar, jag fick en hyfsat impressive tanline, som säger mer om hur blek jag faktiskt är då jag inte ser särkillt brun ut alls, än hur mycket färg jag har fått. Men vi ignorerar detta. Jag har fått färg, en dag har passerat och jag har inte bränt sönder axlar eller ögonlock.

 

Borde eventuellt spela på lotto under vår greklandsvistelse för här verkar ingenting vara som det brukar.

 

 

Någonstans för ett tag sedan bestämde sig mamma och presumably den del av släkten som var närvarande idag, att vi skulle viga in vår nya altan för sommaren med hamburgergrill. Idag var den dagen. Mamma bakade ciabatta in lieu of hamburgerbröd, grillade hamburgade och fixade samtliga tillbehör inklusive efterrätt. Jag bidrog med att helt ur det blå baka en batch Chocolate Chip Cookies för att se om det gick att göra med granola (se: det var inte min bästa idé, men de är klart ätbara).

 

Min middag bestod således, denna soliga sjätte juli kantad med sömndis på grund av morgonpass på jobbet, av Hamburgare med ost, guacamole, vitlökssås, hamburgerdressing, tomat, gurka och bacon på. Till efterrätt blev det Oatlys vaniljglass med jordgubb/rabarberkompott och kaka.

 

Vi började äta vid, typ, sju. Klockan är tjugo i tolv och jag har fortfarande ont i magen.

 

 

 

Jag har haft två och en halv helt fantastiska dagar i min fantastiska stad och resan är redan påväg mot sitt slut. Jag blev vän med en tjej från Australien i dormen och hjälpte henne turista med kameran i högsta hugg, andades in den familjära luften och välkomnade till och med smaken av det äckliga kranvattnet. Det har varit så fint alltihop, kramar och pussar och "är du tillbaka nu, när kommer du tillbaka?" både från mitt Starbucks (som jag verkligen bara besöker för alla soya Frappuccinos™) och mitt Nando's. Där det liksom gör ont i magen av kärlek och hemmakänsla när jag går ned för trapporna till kontoret. Ingenting ändras, egentligen. Atmosfären finns där och jag vet att jag har ett hem här borta och jag har mått så fantastiskt bra under de här två dagarna.

 

Det ska, för första gången på ett tag, faktiskt bara bli tråkigt att åka hem. Jag borde gjort som jag sade att jag skulle göra; borde ha jobbat genom hela sommaren. Livskvalitén stiger och jag är typ kroniskt lycklig och alltså jag älskar den här staden så himla mycket. Jag ska ta mig in till Goodge Street och säga hej då till Danny. Få i mig någon matbit (EAT säljer Pulled Pork just nu, jag döööööööööör). Och typ, ta mig från golvet då det just klev in två irländare med gigantiska väskor och vår dorm är inte den största.

 

Det blev ingen frukost i soljus med fågelsång. Det blev frukost vid vitt köksbord och grå himmel utanför. Äsch då. Jag, evigt kär i the act of frukost sedan circa 2012, tog tummen ur och tänkte prova Overnight Oats.

 

Lite såhär; klockan är två, jag borde sova, jag är lite halvhungrig och har typ precis gått ur Zombiestadiet sedan kvällspasset. Varför jag inte redan sov har jag inte riktigt fått klart för mig för det hade nog inte varit några problem alls. Men klockan är mycket, jag borde sova och jag är astaggad på frukost. Det är det sista som går genom huvudet innan jag somnar; vad ska jag äta till frukost? Det är svinbra; man är liksom alltid taggad på att gå upp om man suttit och hypat frukost innan läggdags. Så jag läste lite bloggar, pinnade dagens drömliv på Pinterest (se: Jag skrev just Pinstagram. Har antingen blivit Harry Styles eller så har jag helt tappat fattningen) och kom på att jag skulle prova Overnight Oats.

 

Mitt i natten. Sssccchhheniaaaalt.

Hur som haver gick jag efter det här grundreceptet men jag hade inga chiafrön hemma, så det fick bli lite linfrön istället. Tanken var att gå upp, typ, klockan 9 och springa till Ica för att köpa Granola. Det gick nästan. Jag gick upp tio, men jag fick i alla fall med mig granola hem. Jag och Paulúns frukostprodukter are going steady. Ett mycket vackert förhållande.

 

Resultatet blev en skål med stört goda Overnight Oats toppad med Paulúns Kakao och Hallon Granola och en sked Green Choice Creamy Peanutbutter. Jag är så jävla såld. Det är havregrynsgröt, banan och yoghurt i ett. Allt jag älskar med frukost i en enda skål. Jag dööööööör. Jag måste dock skära ned på måtten lite eftersom hon som skrivit receptet jag gick efter verkar börja dagen med att springa så hennes matintag bör vara lite större än mitt. Vilket förklarar varför jag i skrivande stund lider av extremt matkoma.

 

Men, till min version då. Eftersom jag inte använder mig av vanliga mejeriprodukter;

 

1/3 cup* Havregryn (ish??? klockan var mycket, jag ska omvandla det till deciliter ikväll)

1/3 cup Alpro Soyamjölk

1/3 cup Alpro Mild and Creamy* (Naturell soya-version-av-yoghurt)

En halv, skivad banan

Ca två nypor linfrön

En nypa salt

Någonstans runt en halv matsked kanel

 

Blanda allt ordentligt i en skål, ställ in i kylen över natten. Toppa med vad ni vill, men jag använde som sagt jordnötssmör och Granola. Hon jag hittade receptet hos har jättemycket inspiration, det är bara att gå in och kolla.

~*~

* Ni som älskar yoghurt: köp hem detta. Det är typ det godaste jag någonsin stoppat i mig yoghurtväg.

 

Det var ett ganska bra tag sedan som jag jobbade så intensivt att jag glömde bort tiden.

 

Åtta månader, för att vara exakt.

 

Det var Thursday och Friday lunch på Nando's när jag hoppade in på höstlovet. Min chef på EH kontaktade mig i veckan och frågade om jag kunde hoppa in på ett sju-timmars pass på EH konserthuset. Jag sade ja. Jag jobbade i nio istället, tog kassan och ba... Mådde bra. Fick in världens bästa kassaflöde och rutin och kände att jag kanske jobbade bra. Fick feedback, fick höra att jag de facto gjorde det, gjorde kaffe på en maskin som var mycket lätthanterligare än vår. Gjorde asfina, symmetriska hjärtan, OKEJ?!?!?!?!! Jag har kaffesump på de nytvättade conversen och jag känner passet i hålfot och benhinna men det finns inget bättre än att lämna ett långt pass som flutit på som ett kort.

 

Min bruttolön låg på 999 SEK för dagen och jag var svimfärdig av hunger när jag kom hem. Men så jävla lycklig, you wouldn't believe. Att jobba hårt i customer service, med ett jobb man tycker om, det är nog det bästa som finns. Jag älskar min shop, älskar hur lite vi har att göra, vår lilla, lilla personalstyrka och vårt ännu mindre personalrum och lager. Älskar gemenskapen mellan hotellet och shoppen och alla britter som kommer in och älskar Nando's lika mycket som jag.

 

Men ett pass som känns över hela kroppen, som sätter sig i huvudet och vaggar en till söms, utan att det känns som en större påfrestning, det är typ som att vinna på lotto.

 

Jag ska ställa mig i duschen, tvätta bort kaffelukten och sumpen som letat sig in under naglarna. Sedan ska jag sova så himla gott.

 

Och äta frukost ute med fåglar och sol och en svart kaffe, det ska jag göra i morgon.

 

 

Det är dag tre av skitväder och ledighet på sommarlovet, också känt som dag tre av religiöst Doctor Who maraton. Än så länge är det bara säsong ett som jag lyckats ta mig igenom på en dag, men det har nog mer att göra med att jag faktiskt stack näsen utanför dörren igår och fikade hemma hos farmor med kusin. Och idag, eftersom jag åker till London om en vecka (!!!!!!!!!!!) och har funnit mig i Extremt Behov Av Att Tvätta. 

 

Så jag gick upp klockan tio idag och slängde in allt jag äger i tvättstugan, och alltså. Det säger antingen en del om hur mycket jag skitar ned, eller en del om hur mycket kläder jag utgår i från att jag har för jag tvättade hemma hos pappa senast i torsdags. Typ. Alla underkläder jag har. Vilket är väldigt mycket mindre än jag kan komma på att jag har köpt in. Fråga: hade man alltid problem med att livstycken/underkläder/strumpor försvann när det tvättades för hand, eller har detta tillkommit i samband med tvättmaskinen. Skulle mina strumpor försvinna om allt tvättades på ylletvätt? Har någon djupanalyserat centrifugalkraften någon gång?  Vart fan tar mina strumpor semester?

 
Strumpbesvär aside händer det alltså inte sådär väldigt mycket på mitt sommarlov och jag dör av tristess, men jag fick besök av Lessi för temys och prat medan min tvätt blev ren några meter bort så behagligt är det. Och för att jag faktiskt har fem säsonger kvar av Who, ett kök att städa och en packlista att skriva så egentligen går det ju ingen nöd på mig alls. Men för säkerhets skull var jag även hos doktorn idag.

 

Jag har nu, efter en ganska lång tid, blivit kungligt färdig med mitt värdelösa tarmsystem och har börjat en utredning. För ett och ett halvt år sedan gjorde jag ett test för laktosintollerans där absolut inget dök upp, trots att jag definitivt inte tål mjölksocker, men min läkare tyckte att man kan aldrig testa sig för mycket så idag tog jag blodprov för laktosintollerans, mjölkproteinallergi och gluten. To cover all bases. Håll gärna alla tummar och tår för att jag inte är gluten. Mjölkprotein är okej, men snälla, rara, älskade värld, snälla inte gluten. 

 

Jag, fröken Klarar Inte Sprutor Trots Blodprovsvan, gick alltså från Familjeläkarna lite skakis, ganska hungrig och ganska determined att laga mjölfri lunch för dagen. Sedan att det råkade bli glutenfritt också skadar kanske inte. Shit happens. Jag tänkte att det enda jag liksom inte riktigt har provat göra i amerikansk frukost/svensk onyttig lunch väg är bananvåfflor. Så jag tänkte liksom att.... why not.

 

Here's why and why not: De blev inte frasiga. Alls. Och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas med det än. De blev fluffiga och fina, men smakade inte så mycket. Mina pannkakor smakar klart mer, trots att det är ganska precis exakt lika mycket i dem. Så jag får jobba på detta. Jag kan ju inte påstå att de smakade dåligt, men om jag måste välja mellan våfflorna och pannkakorna tar jag pannkakorna. Jag toppade hur som haver mina tre våfflor (Bonus: Det tar mycket kortare tid att göra dem eftersom det är tre våfflor men typ tio små pannkakor) med blåbär, hallon, kokosflingor och lite maplesyrup. Jag hade inget mjölfritt alternativ till grädde hemma men annars skulle det absolut legat på tallriken. Jag blev inte riktigt helt mätt; skulle kunna tänka mig att öka mängden banan eller mängden ägg. Eller ha grädde, eftersom det mättar bättre. När jag gör pannkakor brukar jag steka lite bacon till också så det kan ju ha med det att göra. Kan tänka mig att keso blir himla gott till också. 

 

Snyft.

 

 

1 XL-ägg

1 hyfsat stor banan

1 rågad tesked bakpulver

Lite salt

1 Jävligt Rågad matsked (soppsked) Green Choice Creamy Peanutbutter*

Matfett

 

Mosa banan i en skål, knäck ägget över, och dunka ned jordnötsmöret. Stavmixa detta slätt, och ned med bakpulver och salt. Blanda. Min smet blev ganska tjock. Pensla våffeljärnet med matfett mellan varje våffla och ät snarast. Toppa med vad som nu känns gott. 

 

*Green Choice Creamy Peanutbutter är ett jordnötsmör som endast innehåller jordnötsolja, havssalt och jordnötter. Finns att köpa på Ica och smakar, in my opinion, så mycket godare än vanligt jordnötssmör. Framförallt är det fasligt mycket nyttigare. 

 

Går att bytas ut mot mandelsmör eller mandelmjöl om man präglas av jordnötsallergi.

 

1) Jag skulle hälla i matfettet direkt i smeten. Jag har ingen aning om hur mycket men jag rekommenderar att kolla igenom några vanliga våffelrecept och försöka lista ut därifrån. 

2) Häll lite bubbelvatten i. Det läste jag att man kan göra för att få riktigt frasiga våfflor. 

3) Har man inga XL ägg hemma brukar jag till mina pannkakor ta en stor banan, två små ägg och hälla lite mandelmjöl i tills den blir tillräckligt tjock. 

4) HA GRÄDDE TILL. Jag ber er, grädde eller något alternativ till grädde. Det är liksom inte en våffla utan grädde. Ni kommer inte ångra er, jag lovar.

 

Det har tagit ett par konserter att inse att när man nått toppen går det inte att urskilja vilken konsert som är bäst, bara vad som var speciellt för just den dagens paradis. Det står mellan andra dagen i Croke Park och gårdagens konsert i Friends, det sjuka att stå vid staketen mitt i ett publikhav av 80 000 man, det sjuka av att göra om det när man trodde att det var kört.

 

Jag var så himla otaggad på Stockholm, allt kändes liksom gjort. Jag kunde inte riktigt se hur det skulle bli mäktigare än Niall gråtandes på Croker, pojkarnas tjat om rekord och ljudnivåer. Jag hade så jävla fel. Jag blev tryckt längst fram under andra låten, den fantastiska, familjära, svala kravallstaketsmetallen, 50% bättre utsikt och andrum, andrum. Jag skrek och sjöng värre än Croker. Jag glömmer ju bort det, men det här är min stad. Mitt land. Där jag och Josse hållit ihop och kämpat, kämpat, älskat, älskat detta band som stod framför oss. Josse sträckte sig fram och kommenterade på att vår vänskap liksom lett upp till det här. Hur det liksom inte riktigt var helt rätt att se One Direction utan sin bästa vän och det stämde, det stämde så jävla mycket. Jag har spenderat så många timmar och tusenlappar på våra telefonsamtal de senaste åren, timmar av tumblrscroll och gemensam kärlek till det här svinkorkade bandet och där stod vi mitt i smeten, längst fram bland femtio tusen vars skrik studsade tillbaka till oss. Jag höll så hårt i hennes hand att jag fick kramp.

 

Jag har duschat i Harry Styles spott-vatten två gånger, haft ögonkontakt och lett och sjungit och varit levande mitt framför mixerbordet och hört Friends vara levande med mig. Jag kan hålla med om att Friends ljud är värdelöst, men när det sitter 50 000 högljudda jävlar och skriker ut låttexter låter Friends bättre än någon annan arena jag någonsin varit i. Det ljudet studsar och man hör, bättre, högre än Croke Park för att det är närmre. Det märktes inte att det var 30 000 mindre där. Skriken var närmre, högre, intensivare och mitt band älskar Stockholm, älskar oss och jag tröttnar inte på att höra det. Någonsin. Jag kan skrika ut "jag älskar köttbullar" så jävla många gånger om de ler som de gjorde då. Jag kan vråla tills halsen går sönder och trilla av för att det där bandet ska vara som det var igår. För första gången i hela mitt liv var jag så närvarande med mina känslor att det sprack. Jag grät hejdlöst, skamlöst, uppenbart med Josses hand i min under Best Song Ever, hoppade, skrek, kände, kände, kände och jag var så medveten om att jag inte var ensam.

 

Nu är det slut på första raden för i år, kanske för alltid för vad vet jag om framtiden? Ikväll går jag på min sista One Direction konsert tills nästa turné släpps. Jag vill gråta. Det får inte ta slut. Jag har levt pojkbandsdrömmen och jag vill fortsätta leva pojkbandsdrömmen och jag vill fortsätta leva som jag gör. Jag älskar smärtan jag känner överallt, behåller blåmärken som souvenirer och ångrar inte ett skit. Jag är tolv år i sinnet och någon gång är det väl dags att växa upp.

 

Men jag vill liksom inte sluta älska det här bandet som jag gör. Jag har sett trettioåringar med New Kids On the Block tröjor utanför Sheraton och jag lovar, jag ska inte leta pojkband på stan, det är jag färdig med. Men alltså. Om One Direction finns kvar om tio år kan ni ge er fan på att jag ska stå där längst fram och vara tolv igen.

 

Med en jävla Crazy Mofos jacka om jag måste.

Det är molnigt och blåsigt och känns mer som svensk midsommar än svensk nationaldag. Känner nada partriotism och är alldeles för hes för att ens skämtsamt skrika ut Du Gamla, Du Fria (till nya: Ja. Detta händer. Alltså varje år. Jag blir Eurovision-level-partriotisk och inbillar mig att jag tycker om Kalles Kaviar men äter det inte för säkerhets skull) och jag började dagen med en Full English.

 

Jag vill bara leva och dö i norden under varm, svensk sommar, när jag åker till Gotland, åker skidor i Härjedalen eller firar vit jul hemma hos pappa med öppen brasa och kakfrukost. Jag får spänningshuvudvärk av att ens tänka på Storbritannien och byrokrati men om jag hittade en adekvat säck pengar skulle jag flytta till Bayswater vid första bästa tillfälle. Det skar lite halvt i bröstet när jag gick in i mitt Sainsbury's för att handla i höstas och till min förfäran insåg att de hade möblerat om. I should've been there.

 

Öh. Din sol, din himmel, dina änger grööööööönaaaaa. (Negativt med London: Sol en gång var tredje månad. Kronisk molnighet. Ingen sol att sjunga om. Jättedåligt bröd, seriously. Oxford Street. Om du står i bussen får du hjärnskakning. Jag har sämst bank, osv, osv)

 

Min dator fungerar i alla fall. (positivt med London: Typ två Apple Store i centrala stan. Sjung hallelujah). Jag kommer visserligen inte åt mina bilder på iPhoto men jag tänker inte få panik riktigt än. Jag har mitt iPhotobibliotek sparat på min hårddisk. Ska försöka lura ut bilderna med Adobe Bridge. Om det inte funkar ska jag prata med skolans IT-tekniker. Sedan kan jag få panik. Compartmentalisation is key. Och jag har typ sommarlov nu. Det ser inte ut som det på vädret eller så, men vad jag vet har jag inte en enda lektion att gå på nästa vecka så det är typ definitivt sommarlov. Jag sov i nästan åtta timmar helt oavbrutet och avslutade kvällen med att spela The Sims 3 (Alltså. Det är stört mycket sommarlov, you wouldn't believe) och jag sitter och bloggar om fuck all eftersom att jag inte har någonting att göra så ja. Det är sommarlov. 

 

Jag jobbar hela helgen så om någon hoppades på ökad mängd inlägg är det bäst att döda den drömmen fram tills nästa vecka. Jag jobbar nämigen två pass på nio timmar och tänkte dödsförklara mig själv på söndagkväll. I tio timmar. 

 

Förhoppningsvis lär det dyka upp lite mer inlägg för jag har verkligen lovat mig själv att fota lite nu när vädret ska bli fint och betyge inte blockerar min kreativitet. Glad, medioker sommar på er då!

 

Så fort jag bestämmer mig för att gå på ett uppspel går jag därifrån med en ansenlig mängd motivation för musiken och livet rent generellt. Jag mår så bra vid sådana tillfällen. När jag liksom absolut måste gå från Sickla till Järla och ta tåget därifrån istället för jag behöver gå ut mina tankar. Behöver drömma utan en vagn med trötta ungdomar och jobbslitna vuxna som blockerar mig.

 

Idag var det dag två av Live Night och det enda jag har att ångra är att jag sparade fotouppgiften till igår kväll; jag hade velat se det då också. Allt. Det var några så fantastiska akter att jag lämnade skolan med humöret på topp och idéer surrandes i huvudet. Så taggad på något som jag har två år kvar att vänta på. Det är det här som är så fint. Med Rytmus, alltså. Och alltså. Förutom det faktum att studiemotivationen är obefintlig känns det nästan tragiskt att det snart är lov.

 

Men fan. Jag ska njuta av den lilla tid jag har kvar innan sommaren. Och göra sådant som idag. Haffa en vän i korridoren (vännen i fråga var Dante) och åka ut på äventyr. (Vi åkte till Nacka Forum och jag fyndade för stor jeanskjorta men jag menar...) Det är fina dagar som denna som jag vill minnas från min tid på Rytmus. Jag ska sova nu. På grund av det faktum att uppskattningsvis en halv miljard konsertbiljetter och filmer från kvällarna i Croke Park sitter fast i min Camera Roll fanns det ingen chans att ta några bra bilder, men ni kan däremot få ta er en titt på mitt tält till jeanskjorta. Om ni vill.