Jag har så mycket ångest att det känns som om något sväljer mig hel. Som om domedagen kommer och jag kan se den, men jag sitter fast, förankrad i marken, fastgjuten i cement och jag kan inte röra mig.

 

Jag vet att om några dagar är det över, när den här värsta perioden har festat klart på mina gladaste minnen, förvrängt allt som är fint och jag är utmattad; då reser jag mig. Det gör jag alltid, det är inte problemet. Problemet är att jag inte känner mig trygg ens i min egen säng och det finns ingenstans att ta vägen för jag bor här i min egna etta och varken rum hos föräldrar eller vänner kommer ta udden av det här; min rädla sitter i kroppen, i huvudet, för vart jag än går tar jag tigrarna med mig. De är efter mig konstant, och om några dagar, när vi vant oss vid varandra kommer jag slappna av. Jag kommer närma mig dem med försiktighet och omsorg, men jag kommer närma mig dem och jag kommer lösa det här.

 

Det är det enda jag kan hålla mig fast vid; att jag löser det här. Jag löser det alltid. 

 

Jag hatar de här perioderna; när exakt allt går fel och jag står med facit och inser att jag inte kan hantera det här. När jag bokar in extra kuratortider och konsulttid med läkare om huruvida jag ska höja min antidepp igen. När jag blir så elakt påmind om varför jag inte vågar eller vill ta mig ann en högre utbildning; för att den tryggheten jag har på mitt lilla gymnasium inte finns där, och jag behöver den. Den är min livlina. 

 

Sådana här perioder längtar jag till i sommar, när jag går över till heltidstjänst och får jobba med något som konstant ger mig bekräftelse; jag älskar mitt jobb och det älskar mig. Jag har kommit till jobbet och gråtit hela vägen upp från Saltsjöbanan, över Södermalmstorg och Götgatsbacken. När jag har sovit fyra ynka timmar på grund av hjärtekross eller ångest eller båda och jag har gått ned och bytt om, kommit upp och blivit Johanna, Barista på Espresso House. Johanna, Barista på Espresso House har inte samma problem som jag. Vi är en person, men den jag är på jobbet, även om jag alltid är ärlig och säger som det är om hur jag mår, sitter ihop bra mycket bättre än vad jag gör innan uniformen åker på. 

 

När jag jobbar bryr jag mig om clean as you go, gäster, service och mina fina kollegor. Jag bryr mig om skratt, om prepp, om disk, månar om min shop och älskar mitt jobb, även när vi är underbemannade och det värker ända in i skelettet för att jag jobbar för två extra personer. Jag tar inte med mig min sorg, min sjukdom eller mina sömntimmar dit, för att det är komponenter som inte behövs i mitt jobb; de finns inte ens. Inte när det är kö till dörren och jag är svettig fast jag har stått och krängt kaffe i två timmar utan paus. 

 

Jag längtar till i sommar när jag kan ta semester från mitt huvud när det är såhär, när jag får långa tidsperioder av ledigt. De perioderna hjälper mig, de är livsviktiga för mig. Jag kan gå till skolan och det kan vara kul, det kan vara givande, eller så kan det vara ett helvete som tvingar mig in på toaletter med industriklinkers och lampor som slocknar när jag har skakat på golvet för länge. Jag älskar min skola, jag älskar skolan. Jag älskar att jag får betalt av staten för att lära mig intressanta saker, skapa kontakter och umgås med vänner. Min ångest förstör det ibland, och det är förjävligt, och det finns inget annat jag kan göra än att ta en kvart att andas, gå tillbaka och börja om. Nollställa, starta om, prata med lärare, förklara. 

 

Det enda som får mig att ta mig igenom de här perioderna, är vetskapen att alla mina lärare förstår och hjälper till. Att jag har två av de finaste mentorerna i världen som stöttar mig och säger åt mig att ta hand om mig själv när jag ringer och berättar att jag käkar 6 mg antibiotika per dag och tyvärr inte kommer kunna ta mig till skolan den här veckan. Jag har två fina föräldrar och en bonusmamma som hör av sig och ser till att jag blir bra, som handlar åt mig när jag inte kan och som bjuder på middag så fort jag frågar, eller berättar att jag ska jobba mycket en helg. 

 

Jag har fantastiska vänner som svarar mitt i natten när jag ringer och berättar att jag orkar faktiskt inte med den här ångest längre jagvetintevadjagskagörasnällahjälp. Jag har vänner som kommer och baka pizza med mig när jag har legat förlamad av ångest och rivit sår och svullnader på mina bara armar. 

 

Jag har så jag klarar mig, det har jag. Jag har kontakt med vården, en fantastisk säkerhet i vardag och skillnaden mellan 2010 och nu är att jag på de sex åren har byggt upp en princip om att alltid, alltid be om hjälp. Det finns inget skäl för mig att tillintetgöra eller förminska min sjukdom, för den finns där, och inget gott kommer av att låtsas som något annat. Jag vet, för jag gjorde det, och det var så nära att bli min död. Det är något som aldrig kommer hända igen, för att jag ber. om. hjälp.

 

Jag bär min ångest som om jag har tatuerat den i pannan för att det egentligen är mitt enda problem. Ett problem som skapar ett världsträd av problem för mig och det tar att tag att komma till huvudproblemet för jag har sjuttioelva problem att lösa innan jag är där. 

 

Men när sommaren kommer finns det tid, då finns det mindre problem, mindre grenar, mindre trä att bränna upp. Jag försöker att inte längta dit för mycket, för att jag måste lösa problemen i nuet. Men det är svårt just nu, när nuet är läskigt och jobbigt och ger mig halsbränna klockan 02:21 på en natt när jag sovit fyra timmar. 

 

Jag har så mycket ångest att det känns som om något sväljer mig hel, och det kanske det gör. Men då får jag väl sticka hål på magen på'n.

 

---

"After all, by now we all know the immense transformative power of a boy band to turn a butter-wouldn't-melt teenage girl into a rabid knicker-wetting banshee who will tear off her own ears in hysterical frevour when presented with the objects of her fascinations"

 

 

Det finns en grej som gör mig helt jävla kungligt lack, och det är världens syn på unga tjejer. Närmare bestämt världens syn på unga tjejer med pojkbandskärlek. Let me break it down to you.

 

Jag var tretton år gammal när jag började lyssna på Jonas Brothers. Och ja, jag var så jävla, kukigt kär i Nick Jonas, det skulle jag aldrig neka. Jag skulle gifta mig, han var perfekt, solen lös ur röven på honom, osv, osv. Kanske var det därför mina föräldrar svepte bort det med en axelryckning och gav min kärlek till det bandet max ett halvår. Tre år senare grinade jag över att samma band ställde in ännu en konsert i Sverige innan de ens hade angett en arena. Under den perioden, dessa tre vesäntliga år av tonåren, frågade folk konstant varför jag tyckte om det bandet så mycket. Jag svarade, helt ärligt, att det bandet gav mig liv, att det bandet tog mig genom vardagen, att det bandet gjorde mig lycklig. Det vanligaste svaret jag fick var "men de är ju bögar hela högen".

 

För det första sitter jag här nästan ett decennium senare och undrar vad det har med saken att göra, för det andra tycker jag det är jävligt tråkigt att "bög" ses som någon form av skällsord. Att "han är bög, ju" ses som det absolut starkaste argumentet för att få en ung tjej att inse att ett band eller en artist inte är så jävla bra som hon tycker grundar sig i slutsatsen att tjejer lyssnar på musik med vaginan. Att vi skulle vara så obeskrivligt kåta på unga, vackra pojkar att vi köper tidningsomslag, skivor och konsertbiljetter för att få uppleva någon form av extrasensuell orgasm. Det finns en hel kultur som grundar sig i vuxna mäns investering i sport, evengemang där folk blir så våldsamma att andra människor kommer till skada, svordomar och knytnävar över ett lags triumf över ett annat, en hel kultur grundat kring en glorifierad boll som sparkas över en gräsplan. Trots det är det mer accepterat, mer okej att vara en entusiastisk supporter™ än att bli lycklig över ett band. 

 

Det är så jävla skadligt, inte bara för unga tjejer som blir utsatta för sådan sexism vid tidig ålder, men även för exakt alla unga killar som tar sig in i branchen och blir flickidoler. Jag tänker på Oscar Zia som i en podcast kom ut som homosexuell och berättade att bland annat avstått från att berätta sanningen för "att han inte visste om han kunde vara flickidol och homosexuell". Den synen som världen har på unga tjejers banddyrkan är den synen som rika män bakom stora band bygger upp sina akters image på, vilket direkt ger stoff till den sexism som hela den industrin bygger på, och leder, inte bara till unga tjejers orättvisa sexualisering, men också till förtrycket av allt som inte passar in i heteronormen. I flera år har Oscar Zia besvarat frågor kring kvinnor med inövade svar för att bemöta en efterfrågan som inte finns, känt sig inskränkt och tvingad att dölja något så naturligt för att världen har bestämt att unga tjejer endast lyssnar på musik för att onanera och drömma om giftermål. 

 

Jag tappar det. 

 

Citatet i överst på sidan kommer från ett uppslag med One Direction från år 2013, och det är kanske den vidrigaste, mest sexistiska läsningen jag någonsin har utsatt mig själv för. Kanske för att det är en text som direkt riktar sig till min just nu starkaste livlina, kanske för att den är skriven om, och refererar till en konsert som jag själv stått och skrikigt på. Eller så är det för att bredvid mig stod en fyra-årig tjej och skrek högre än jag, och hon blev lika sexualiserad som jag i den artikeln. Hon hade inte ens börjat skolan än, jag skulle fylla nitton, men vi föll båda under kategorin "trosdroppande kvinnligt dödsomen" den kvällen. Jag kan inte vara den enda som tycker att detta är vedervärdigt. 

 

Jag säger inte att den pojkbandskultur jag dagligen tar del av är problemfri. Det finns unga flickor såväl som vuxna kvinnor som förföljer band vart de än går, kampar utanför deras hus och går och köper mjölk pojkbandsidoler som beklagar sig över att han inte har mjölk till teet i kylen. Jag säger inte att unga tjejer inte tar skada vid konserter av den kalibern som One Direction spelar, för jag har sett fler tjejer än jag kan räkna svimma och kräkas redan innan konsertens start, har själv fått både ärr och blåmärken av de åtta gånger jag vågat mig in i en sådan arena. Jag säger däremot att den stämpeln världen har satt på unga tjejers musiksmak är fel, säger att mina och alla andras topp 25 mest spelade inte har någon som helst jävla anknytning till antalet orgasmer jag får per år.

 

Faktum är att om jag vill uppnå orgasm kan jag lösa det på egen hand eller dra ut på klubben en fredagskväll och blinka förföriskt med mina ögon - det krävs mindre för att killar och män ska börja ta på mig där och då. De här konserterna, de stunderna när jag ligger och gråter med mitt bands musik i mina öron är inte reserverade för någon sorts glorifierad musikerorgasm, de är mellan mig, min lycka, min ångest och min räddning och jag vägrar låta en trettiofyra-årig törstig reporter göra det till något det inte är. Jag tänker inte låta en vuxen vit man bestämma exakt vad min sexualitet är till för, tänker inte sittat tyst medan industrin hävdar att mina och unga kvinnors sexualitet endast finns till för att vackra unga män ska tjäna snuskigt mycket pengar, för det är så mycket mer än så. 

 

Att kalla en ung man för bög i ett försök att misskreditera en ung aspirerande musiker är så himla fel på så himla många plan. Nästa gång du tänker använda dig av en sexuell läggning som ett skällsord får du jättegärna stoppa upp en gurka i käften. 

 

 

 Det finns de som tycker att jag inte kämpar, att jag ställer mig bakom en fasad och låter min ångest ta över. Att jag inte visar tillräckligt mycket önskan att må bättre, att bli frisk. De som säger att jag måste lära mig att tänka positivt, ta alla eldbollar som flyger emot mig med en klackspark. Leva lite mer, inte vara så orolig hela tiden.

 

Jag undrar om de vet hur det är att vakna med hela kroppen i smärtor. Hur känns att vakna efter fem, sex, sju timmars semester från medvetandet, och känna det som om någon har förstenat mig. När det brinner i bröstet, trycker, gör ont, när huvudet snurrar och jag är oförmögen att gå upp.

 

Jag undrar vad de tänker när jag går upp ändå. Trots att hela kroppen gör ont, och det känns som om jag lever under vatten. Jag undrar om de förstår hur svårt det är att ta sig till skolan, när varenda fiber av den jag är ställer sig emot mig. När jag tvingar i mig frukost för att jag vet att jag måste trots att jag inte har någon aptit, för att jag är illamående, för att just den här dagen mår jag dåligt och allt är svårt. Jag undrar vad de tänker när jag kommer till skolan och är lite nere™ och när jag är ovanligt tyst på lektionerna. Jag undrar om de vet att jag hatar mig själv i de stunderna. Inte för att jag är dålig, inte för att jag har gjort något dumt. För att just denna dag har mitt huvud förvandlats till min värsta fiende, och allt går genom ett filter, silas och förfinas, tills det ser ut som om alla hatar mig.

 

 

 

 

 

 

 

Ibland när jag tänker på fangirling kan jag inte sluta le. För att det har lett till så mycket bra, till så många vänner. Till så jävla mycket lycka. Men alltså, vilken jävla drag det är, alltså.

 

Fangirling är inte att stå längst fram på en konsert och skrika halsen av sig, det är inte att rusa till första bästa affär för att köpa ett album på releasedagen och det är inte att kyssa sina posters godnatt innan man går och lägger sig.

 

Fangirling är att vakna på morgonen och kolla tumblr för att se vad ditt band har gjort medan du sov. Fangirling är twitternotiser när bandet twittrar och taggar på tumblr som bara andra fans förstår. Fangirling är att ligga groggy i sängen för att på en milisekund vara mer vaken än man har varit på en vecka för att man läste något och fick all the feels. Fangirling är allt annat än ljummet och lugnt, det är eld och hjärtklappning, halsbränna och adrenalin och det är det värsta och det bästa som har hänt mig.

 

Fangirling är att spendera en vecka på Svartengatan i hopp om att möta mitt band. Fangirling är när Louis och Zayn stod och pratade med mig och jag inte kunde förstå situationen. Fangirling är tre timmar senare när Liam tog min telefon och gick runt på gatan medan han pratade nonsens med en nyvaken Josse, när Louis snackade med en grötig parodi på en irländsk dialekt och varken jag eller Carly som han pratade med förstod vad han sade. Fangirling är att sitta ett gäng tjejer som jag inte träffat tidigare med en födelsedagstårta och ljus som de köpt och fira min födelsedag klockan fyra på natten i ett blåsigt båthus vid Grand Hotel, fangirling är att se bandet lämna Sverige på Arlanda efter en vecka av tre timmar sömn på natt, uttorkning och så, så mycket lycka. Fangirling är året efter utanför Grand Hotel i alldeles för kalla kläder och alldeles, alldeles för trötta ögon för ingenting, för vi stod vid fel hotell. Fangirling är att campa i en vecka för biljetter och hulkenskrika med biljetten i högsta hugg i globenområdet. Fangirling är att ligga och kramas med främlingar i ett tält vid Themesen för att köpa biljetter till en konsert en månad senare. Fangirling är att inte kunna få nog. Fangirling är att göra dumma, knäppa saker med andra människor, skapa minnen och skratta, träffa vänner och glädjas åt ett jävla band. Man är så dumt, jag har gjort så mycket dumt och fjantigt men det är det bästa jag har gjort för jag har aldrig varit själv.

 

Fangirling är när jag stod och kramade främlingen på andra konserten i Croke Park förra året, när vi grät i varandras armar när killarna hyllade Niall. När alla åttio jävla tusen grät tillsammans med honom, när himlen hade öppnat sig och jag var dyngsur för andra dagen i rad. Att stå i en folkmassa och höra allihopa sjunga med. Att stå i en folkmassa och veta att alla mår precis lika bra. Fangirling är den bästa gemenskapen jag någonsin har varit med om. 

 

Fangirling är att vara vaken till fem på morgonen för någon jävla livestream i USA. Fangirling är att kolla på varenda sketna intervju som ditt band sitter igenom, den sommaren när de intervjuades hela. jävla. tiden. Fangirling är en vän när jag lider av insomni och inte har sovit mer än tre timmar på en hel sommar för att jag egentligen är så jävla deprimerad att jag inte fungerar för fem öre. Fangirling är det som har tagit mig genom ett helt liv, det som jag hoppas jag kan titta tillbaka åt och aldrig, aldrig ångra.

 

Jag skulle aldrig säga att One Direction räddade mig, för det var jag som räddade mig själv. Men jag har sagt det tidigare och jag säger det igen; jag hade inte funnits här idag om det inte var för dem. De hjälpte mig hitta meningen med livet och jag kan tacka dem med tatueringar och albumsales men jag kommer aldrig kunna sätta mig ned och säga "Not to be fake deep but you lot saved my ass". Och ibland gör det ont. På riktigt. Jag har dagar, som igår när jag låg till klockan tre på natten och lyssnade på deras nya album och det bara värkte för de gör mig så glad att jag tar mig igenom livet när jag inte ens orkar sätta på tekokaren och de kommer aldrig få veta det. Det kanske är bäst så, för jag vet inte hur jag skulle hantera det om någon tackade mig för att ha räddat hens liv. Vad säger man ens? "Åh, varsågod. Det var så lite så". Det finns inga men på denna jord som jag skulle kunna använda för att beskriva vad jag är skyldig det här bandet i gengälld för det går inte att beskriva. Jag kan inte ens beskriva vad det är jag känner. Det är bara jävligt starkt och det tar mig genom vardagen. Det gör mig gladare än något eller någon någonsin har gjort mig. Det är det som gör att jag är tjugoett år gammal och inte håller käften om huruvida bandet har hamnat på förstaplatsen. Det är därför jag har spenderat mer pengar på dem än jag har på någon annan för det finns ingen annan som hjälper mig som de gör. Och jag kan inte tacka dem på något annat sätt än att köpa deras plattor och sprida det vidare för det är den enda typen av kommunikationen jag har. 

 

Jag är fullt medveten om att det finns så många människor som säkert tycker jag är knäpp, nördig, löjlig, pinsam etc, etc, men jag har liksom inte råd att bry mig. Jag har inte lyckats bli glad igen bara för att någon annan ska få skita på det.

 

Så jag kommer aldrig sluta vara heders P-tolva, inte hålla käften om det här jävla bandet.

 

Det kallas att överleva, och det vet jag nog bäst hur jag gör själv.

Det här med konsten att stressa ned, att carpa diem och let bygones be bygones och allt det där är jag lite kass på med min sjukdom och så. Men alltså, ibland blir jag utsatt för situationer där jag inte riktigt kan göra annat än att inte bry mig och dricka mitt te i lugn och ro.

 

Som när jag fick hjärnskakning. Som när jag fick stresshuvudvärk. Som när jag vaknade i morse och ba... något är fel. Något är väldigt fel. Exhibit a) det var ljust ute. Jag går upp 06:00 onsdag-fredag. Det är inte ljust ens när jag går till tåget. Exhibit b) Jag hade vaknat av mig själv. Så jag kollade på klockan. 12:00. Min skoltorsdag slutar 12:10. Vad gör man?

 

Jag tog en lugn morgon, satt med värmekudden framför Sherlock, svor över min mensvärk, gav min frukost extra kärlek och bäddade sängen. Sedan gick jag till skolan och gjorde upp en plan över hur mina rester ska betas av, köpte en varm choklad, tog en runda i lärarrumet för att be om ursäkt, och sedan satte jag mig i lungan och pluggade. Vad gör man annars? Det är liksom för sent att sjukanmäla sig, jag har inget skäl till att jag helt ovetandes systematiskt skolkade mig genom hela dagen. Men jag sov i tretton timmar och jag behövde väl det.

Engelskaläraren skrattade åt mig, "Gud, vad skönt" tyckte hon. Och ja. Det var det. För en gångs skulle sov jag utan att vakna och veta exakt vad jag har missat. Det var rätt skönt. Jag var utstressad, jag var lugn. Jag vaknade inte i min egen mardrömssvett idag. Jag sov mig genom hela dagen och missade tre lektioner, men jag mår jävligt mycket bättre än vad jag hade gjort om jag hade befunnit mig i skolan idag.

 

Och ibland är det fanimig viktigare än närvaro. Nu ska jag beta av en rest och dricka min choklad. Och sedan ska jag sova lika gott imorrn. Men ikväll ställer jag nog mer än en veckarklocka för säkerhets skull. 

Jag ser på mitt liv som om den är en cykel. Flera cyklar. En cykel avlöser en annan. Jag måste det, när allt blir svårt. I nio fall av tio jämför jag mitt liv med min mens, vilket på senare tid verkar stämma överrens väldigt bra.

 

Om det är någon som har problem med mens kan jag även meddela att jag numera är så van vid att rapa, prutta och kissa ohämmat och utan dörr, vilket gör att när vänner är här eller bara när jag sitter i skolan kan jag liksom. Rapa. Prutta. Innan jag kommer på att det inte är saker vi gör i dagens samhälle. Whatever, det finns alltid en osynlig hund att skylla på. 

 

Så. Jag har skrämt iväg varenda kotte som är rädd för folk som inte är rumsrena. Tillbaka till mitt liv och min mens och min cykel.

 

När jag var sjutton förlorade jag allt. Egentligen var jag nog sexton, kanske femton, allt är väldigt luddigt och diffust. Någonstans där förlorade jag allt. Inte för att familjen stack, vännerna försvann och pengarna rann ut ur hålen i mina trasiga fickor, men för att jag hade så mycket ångest och var så deprimerad att det liksom inte fanns någonting. Det var en period när ingenting smakade någonting, jag var helt apatisk om jag inte var livrädd och mitt huvud hade övertalat mig om att ingen brydde sig. Ska jag vara helt, hundraprocentigt, obekvämt ärlig är det fortfarande ett mysterium för mig att jag lever, för jag kan inte komma på en enda grej jag hade att leva för, inte när jag var en robot, utan känslor, utan ambition och med en borttappad dröm. Jag tror att jag levde för att det är det man gör. Man ska gå upp på morgnarna och man ska gå till skolan och man ska äta lunch och middag och sedan ska man gå och lägga sig. Det är en grej. Jag gjorde det för att alla andra gjorde det. Sådant gör man ju för att det är så man orkar leva, man sover sig pigg, äter sig mätt, lever sig lycklig och frodas. Men så vitt jag visste var jag liksom inte levande. Så jag gjorde. Autopilot. Jag vet inte längre hur länge det höll på. Jag kan lista ut vissa delar av mitt liv som antagligen utlöste vissa faktorer, men det pågick så länge, var så inflätat i mitt liv att jag inte riktigt märkte övergången. 

 

Och sedan ba... gjorde jag det. Den dagen jag hittade One Direction var dagen jag förstod att jag var sjuk. På riktigt sjuk. Jag minns att jag tryckte det åt sidan, men det låg där i något hörn av mitt huvud och viskade. Att jag inte mådde bra, att jag inte hade pluggat på över tre år. Att jag behövde hjälp. Jag vet inte när jag allvarligt började tro på att folk brydde sig igen, kanske var det någon gång i december när jag officiellt var på sabbatsår och inte hade någon övrig stress än den som had plågat mig så länge, tryckt ned mig så att jag inte kunde gå. Men jag vet att i november släppte One Direction sitt första album och jag vet att vid den perioden hade jag fortfarande inget att leva för. Förutom One Direction.

 

Det är livets största klyscha, men den klyschan har räddat mig så många gånger om. Jag levde i en vardag som bestod av att sova upp till arton timmar om dagen för att jag var så jävla trött och hade inget jävla ting att göra och ingen jävla människa som brydde sig om mig. I mitt huvud. Men mitt i allt det där, när jag liksom inte hade en enda sak att gå upp ur sängen för, kunde jag sitta i timmar på tumblr för att få reda på saker om One Direction, för att få vara med om något. För att få känna mig glad. För det var det de gjorde, de gjorde mig glad. Under den vintern klarade jag knappt att gå upp ur sängen för att gå på toa och fick panikattacker när mamma  bad mig tömma diskmaskinen, men jag kunde gladeligen gå två timmar i snöstorm för att lyssna på det där bandet. Och det gjorde jag faktiskt. Jag minns känslan när jag kom hem, det vill säga tomrummet av känslan i mina ben för att det var hur många minusgrader som helst och jag var en enda stor isklump som stampade mig in genom mammas altandörr. Men under de stunderna, när det var jag, min iPhone och mitt band i öronen, då mådde jag bra. Jag hade dagar när jag inte ville gå och lägga mig för att jag inte ville sluta lyssna på One Direction, för att jag inte ville sluta vara lycklig.

 

Det räddade mig. Mer än något annat. Att jag åkte till London är en biprodukt av One Direction; det hade aldrig hänt utan dem. Jag hade inte sökt jobb på Nando's utan One Direction för jag hade inte haft någon aning om vad Nando's var. Men nu visste jag det, och det blev som det blev och jag läkte i London. Jag blev utsatt för grov vikthets och tappade fler kilogram än jag borde ha gjort, men jag kom ut hel, och jag var lycklig varenda. jävla dag. Under de månaderna behövde jag inte One Direction för att leva, för jag ville leva så jävla mycket ändå, och jag levde på det, även när det var svårt, hela vägen till förra hösten när det började bli riktigt illa igen. Men den här gången fick jag hjälp. Jag gick till doktorn, jag tog tag i det. Förra terminen var en helvetisk termin, hela det här året har varit en otroligt jobbig uppförsbacke, men jag har tagit tag i mig själv varenda. jävla. gång.

 

Just nu är livet jävligt bra och jävligt dåligt på samma gång. Jag bor i en lägenhet som jag älskar, jag har ett jobb jag älskar och jag älskar min skola. Men den här terminen är den hemskaste, mest olycksdrabbade termin någonsin och det är så svårt att hänga med. Förra veckan betade jag av flera rester, blev av med flera F-varningar och jag jobbar på det. Jag fick C i svenska, B i engelska och brydde mig inte vidare mycket för att jag vet att om jag har orken finns det tid att komplettera, allt ordnar sig, jag behöver inte gå sönder. Dessutom blev jag påmind om hur jag så stressfritt som möjligt ska få A om jag orkar - så jag jobbade i ettan, det enda året på rytmus som inte har varit ångestfyllt alls. Och det är så jävla viktigt. Ett C i svenska och ett B i engelska är inget dåligt. Ct i svenskan förstår jag helt, och vet precis vad jag gjorde för fel. Det är inte svårt att korrigera och kommer inte vara stressamt heller. Jag kan ta det på Nationella. Allt löser sig, jag behöver inte ens ta ut extra tid. Bt i engelska var för att jag tappade hela A-kriteriet för att jag pratade för mycket i en muntlig presentation. Jag är kungligt dålig på att hålla käften, men om det svåraste jag har att göra i engelska är att göra just det, känns det inte som hela världen har gått sönder.

 

Poängen är, att förra året hade jag så mycket ångest så fort jag fick under ett A, och i år är det en utvecklingsmöjlighet. Livet suger, men det är bra ändå. Allt löser sig, och jag är en jävla kämpe. Jag kan ändå inte blunda för att den här sjukdomen tär på mig. Den begränsar mig, den förstör saker och jag måste hitta omvägar. Jag har hatat den hela hösten, varit arg, frustrerad, tom för att den alltid ska ställa till det.  Jag har haft spänningshuvudvärk och stresshunger och jag kan liksom aldrig få ett break och jag är så trött. Jag har känt att jag behöver en morot igen, som får mig att tagga till. Jag är inte där jag är för fyra år sedan, men jag har kvällar när jag är som trött som den där vintern när jag inte hade något att leva för, och de är det läskigaste jag vet. Jag vill aldrig mer bli förlamad på det sättet, aldrig, aldrig mer igen.

 

Så vid tolvtiden inatt, när jag skulle sova, och One Directions nya album läckts ut, då trodde jag att jag skulle dö av lycka. Jag fick ett infall efter att ha kollat på Jurassic Park, gick in på tumblr för att lugna ned mig (hallå hur jävla stressad blir man av den filmen???) och hela dashboarden var fyllt med inlägg om The Annual One Direction Album Leak.

 

Jag fulgrinade, hyperventilerade och skrek till under hela albumet för att det är så perfekt, det var som när jag var 17 år gammal och hittade meningen med livet. Klockan är fem, och för första gången på säkert tre år är jag inte vaken såhär sent på grund av insomni - jag är vaken för att jag har ingen lust att gå och lägga mig för det här albumet är så jävla, rövigt, kukigt bra. Och för att jag inte visste hur mycket jag behövde det förrns det hände.

 

Det var det där med cyklar, om mensen, om livet. När jag har jobbiga ångestperioder går jag igenom livets pms; ångesten leder alltid upp till en låg period, en jobbigt period, och jag vet det och jag vidtar alltid åtgärder. Packar extra tamponger i väskan, bokar in konserter och spontanflyger till London. För om det skulle vara så att jag tappar livslusten måste jag ha något att leva för. Jag är geten i Sanningen Om Rödluvan som har ett par horn för varje situation. Jag har lärt mig hur jag ska hantera mina depressiva perioder, min mens, min livsmens. 

 

Mensen är här nu, det är inte långt kvar innan det bara går uppåt. Jag kan på riktigt se hur det kommer gå uppåt, bli ljusare (ha, aa joo, det blir ba mörkare och mörkare för varje dag som går), och jag vet att det inte är långt nog innan den här perioden är över och löst. Och tills dess får One Direction agera alvedon för mig, tills jag mår bra igen och kan gå utan dem.

 

Den här livscykeln, den är ett helvete, och jag är så färdig med att kämpa och vara rädd. Men jag skulle ljuga om jag sade att jag inte längre älskar livet.

 

Och egentligen är det det som räknas.

Jag har perioder när ingenting går och det känns som om jag faller.

 

Det är perioderna före perioderna när jag går i idé och alla mina dagar är den mörkaste dagen på året. Det är de viktigaste perioderna i mitt liv. Inte för att det är kul eller nyttigt, mitt ångestsyndrom, inte alls. Jag skulle aldrig drömma om att försköna min situation, för den är allt annat än vacker men jag kan liksom inte blunda för hur livet ser ut.

 

Jag har GAD, det har jag. Ett generaliserat jävla ångestsyndrom, en diagnos som betyder ångest överallt, jag har dagar när jag inte kommer upp ur sängen och jag har nätter när jag lyssnar på One Direction och minns varenda konsert jag har varit på för att vänta in halsbrännan som betyder att ångesten släpper och allt kan börja igen. Jag har morgnar, som hela föra veckan, när jag vaknar i min egen svett efter en natt kantad av mardröm efter mardröm efter mardröm.

 

Det är inte kul, det kommer aldrig vara kul, men det försvinner inte bara för att det inte är roligt. Så jag måste hitta sätt hantera det. I somras, när jag skulle packa ned mitt liv i lådor, kliva in i vuxenlivet på riktigt och samtidigt jobbade mer än fyrtio timmar i veckan var det så jävla jobbigt att det enda jag gjorde var att gråta när jag var ensam. Jag tänkte på det min kurator sade för två år sedan, att gråta är det bästa jag kan göra för att det är ett tecken på att jag kämpar. Jag gör det. Jag kämpar varenda dag. Och när jag satt där hos henne och berättade om denna kungligt jobbiga period med min kungligt jobbiga ångest berättade hon för mig att jag har kommit så jävla långt, och ibland är det bra att bara leva i ångesten, grotta in sig i några veckor så man har någonstans att hoppa upp i från. En trampolin.

 

Mitt liv är en studsmatta, och nu tar jag sats. Som alltid. Som hela tiden. Jag bryr mig inte vidare mycket om jag är deprimerad eller inte. Jag känner av när jag slutar fungera och jag känner av när jag mår bra. Jag behöver inte längre ett papper, ett prick i registret. Jag heter Jojo, jag har GAD, och när min ångest blir för mycket blir jag deprimerad för att det är så kroppen fungerar. När jag bryter benet kan jag inte gå. När jag bryter benet behöver jag gips. Jag och min mentala sjukdom trampar på, jag äter Atarax när jag inte kan sova och jag tar antidepp för att hantera det här. Och det är så jävla okej.

 

Jag har tre veckor framför mig när jag ska försöka jobba upp det jag tappade under terminen som gud glömde. Om jag inte lyckas med det är det också okej. Jag ska jobba så bra jag kan för att kompromissa där det behövs och jag ska falla tillbaka och be om hjälp av varenda fantastiska lärare på min magiska jävla skola för jag skulle inte klara något utan dem. Framförallt ska jag se till att jag ger de här uppgifterna kärlek - att det inte blir en checklista. Det är en checklista, men det är en checklista fullproppad med lärdom och jag vill bli bättre på allt, vill suga in all den där lärdomen. Vill bli irriterande jävla bra på quizkampen. Jag älskar kunskap, jag gillar egentligen det här. Det är bara det att jag sitter fast i ett moment 22 med spänningshuvudvärk och ångest och stress och det är en soptipp till situation, men det går alltid och jag har lärt mig att tro på mig själv.

 

Jag har tagit mig igenom två stora depressioner, hanterat ett ångestsyndrom i halva mitt liv, lämnat landet bakom mig och flyttat till London. Jag har bytt från ett litet Espresso House till ett stort Espresso House och gått från att vara den som fick panik av sju pers i kö till den som köttar kaffe i fem timmar utan stopp med konstant kö till dörren. Jag är den som blev sjuk innan gig och uppspel för att ångesten blev för stor, jag är den som sket fullständigt i det och började gå upp på scen i alla fall. Jag är den som skriver låtar under alla tider på dygnet och den som tar tag i drömmen och förvandlar låtarna till EPs.

 

Jag lever ilandslivet som gud glömde, jag lever med ångestsyndrom och stödjer mig med käpp.

 

Men den som säger att jag inte kan dansa kan dö. 

Min musik. Detta är jävligt party.

Jag har två distinkta minnen från min barndom som är kopplade till konceptet att bli artist. Det första minns jag inte hur gammal jag var när det skedde, men jag vet att jag satt framför TVn i Lännersta och tänkte jag vill bli såndär. När jag var nio satt jag framför en läskig TV-kamera med en vuxen människa framför mig och viskade att jag vet inte men jag kanske vill bli popstjärna när jag blir stor.

Kanske fanns egentligen aldrig på agendan. Jag vill bli artist. Jag vill kunna försörja mig på att spela egenskriven musik för folk som älskar vad jag håller på med. Går det? Beats me, men jag kommer hata mig själv så otroligt mycket om jag inte försöker.

Så det känns som en fet jävla milstolpe har passerats nu när jag för tio minuter sedan skrev klart en låt och ba... Den här låten. Jag vet hur jag vill att den ska låta. Jag såg hela slutproduktionen framför mig och det tog typ tre minuter så hade jag skapat en musikalisk, grafisk, komplett jävla profil för artisten Jojo och jag fucking tappar det för jag kan göra det här. Jag har en vän som jobbar med mig på musiken, jag har kunskap nog att skapa min profil och jag kan fixa det här.

Kan jag bli känd? Ingen aning. Men det är inte det som spelar någon roll. Det som spelar någon roll är att klockan är halv ett en fredagskväll och jag vet att jag kan försöka jobba för det jag velat göra sen jag typ kom svinarg och skrikandes ut i jacket på mammas mage.

Det är allt.

Det här med hjärnskakning och skola, det var inte min bästa idé. 

 

Det är svårt att gå upp, svårt att hålla sig vaken och svårt att koncentrera sig. Jag pluggade Modernistiska ismer i tre timmar igår och gick och lade mig sju för att jag var så trött.

 

Det fungerar inte riktigt med konceptet GY11, gymnasiet och veckan innan temaveckan.

 

Varje lov kommer med examinationsveckor innan, och eftersom jag lyckades få hjärnskakning mitt under sista veckan vi fick alla våra uppgifter, har det varit lite av ett helvete. Jag har tre uppgifter tills på fredag. Modernitiska meningar som jag får huvudvärk av för att jag måste läsa på allt själv, en talanalys i svenska som jag missat den mesta tiden att skriva på och ett tal som jag ska memorera. När jag liksom... fortfarande har lite problem med minnesförlust.

 

Nästa gång jag får hjärnskakning ska jag få det när jag har slutat skolan. Det här går ju inte.

Okej, det här med självskadebeteende och barnvårdens inkompetens att hantera detta;

 

Jag kan på sin höjd köpa att okunskap leder till svårigheter att ta sig runt detta, att prata om det, även om det är extremt absurt att personal inom psykvård inte har koll på vad kroppen gör när man skär sig, men att ifrågasätta detta på ett nedgraderande sätt, att rakt ut fråga varför individen "söker efter så mycket uppmärksamhet" gör mig mörkrädd.

 

Jag har aldrig utvecklat ett självskadebeteende, och är öppen för kritik/mer fakta kring detta, men alltså, när folk skriker om att de är deprimerade när de visar att de skär sig, beter sig som de gör, är det inte mer befogat av vården att ta det ropet på hjälp på allvar, och istället för att idiotförklara individen, fråga vad det är som är fel? Vem har inte lyssnat, vad är ditt grundläggande problem? Finns det fler? Hur mår du människa?. Inte ifrågasätta. Det är självklart inte en ideal situation att befinna sig i när man gång på gång skriker om hjälp, hotar med det ena och det andra, men å andra sidan är det också rätt kritiskt att man lider av en mental sjukdom, så varför inte fokusera mer på den mentala sjukdomen. Självskadebeteende är inte en diagnos, det är en komplikation, ett destruktivt sätt att hantera en diagnos. 

 

Hur jävla svårt ska det vara att fokusera på diagnosen istället för självskadebeteendet, det är liksom långt ifrån det grundläggande problemet. Det är ett akut problem, men det blir inte bättre för att patienten går hem och känner sig ännu mer värdelös än hen gjorde innan besöket. 

Jag vet inte, det kanske är för att jag har haft en sådan otrolig tur med psykiatrin, som har en sådan fantastisk, bejakande och alert kurator som inte tar min bullshit men som respekterar mig och ser min diagnos som ett problem utan att på något sätt minimera eller sätta käppar i mina drömar. Hon är en sådan otrolig trygghet i min vardag, och har varit det i över två år, men att det finns unga individer som alltså blir tillintetgjorda av deras s.k. säkerhetsnät, det förstår inte jag.

 

Det är säkert sant att psykiatrin behöver en mer adekvat utbildning kring detta, men om man valt ett yrke som går ut på att hjälpa andra borde man vara en fungerande, empatisk person också. 


Skärpning, tack.

Såhär;

 

Det finns många fina perks med att vara barista. En får bonuspoäng på kuriosa när man pratar om ingenting med vänner, en kan väldigt många roliga saker och kan lätt imponera med latte art, plus att konceptet jobba med kaffe blev så himla mycket roligare när jag liksom visste vad jag gjorde. Många fina saker, men alltså ibland saknar jag tiden när jag liksom inte... visste bättre.

 

När jag går in på andra Espresso House, eller kommer på någon av mina kollegor med att lämna nymalet kaffe ute för länge får jag akut huvudvärk, när pappa berättade för mig att han brukar ladda kaffebryggaren med malet kaffe och vatten och vänta en timme eller två under söndagsfrukosten fick jag gå ett varv runt köket och vardagsrummet för att liksom inte börja prata om kaffekvalité och aromer, för det spelar egentligen ingen roll. Inte mitt kaffe, inte mitt problem, men alltså, helt plötsligt har det här med kaffe och the how to's och konsekvenser tagit över varenda jävla morgon.

 

Jag fick en Bodum presskanna av Annika som gör precis en kopp kaffe. Perfekt, tänker alla, gratis är gott, tänker alla, men alltså jag dör. Jag försökte stå ut med mitt älskade Monte Alegre från Espresso House men det blir fanimig inte gott i pressokanna. Det enda jag har hittat som faktiskt smakar okej i pressokanna är ett mörkrostat kaffe jag hittade på Ica, och alltså, mörkrostat kaffe är det absolut sista jag hade tänkt att jag skulle behöva köpa, never mind ens tänka att jag behövde köpa. Mörkrostat kaffe smakar ingenting. "Det smakar starkt, det smakar mycket". Nej bror, det smakar inte starkt och mycket. Det är inte en smak i sig. Det är kaffeekvivalenten av bränt rostbröd. Jag lägger inte in några värderingar i det, smaken är som baken. Men jag vill ha smaker och undertoner i mitt kaffe, inte ett kaffe som smakar som om jag har lagt det för länge i brödrosten. Jag stod ut tills idag, men nu jävlar. Nu jävlar ska jag köpa mig ett handbryggskit och leva kaffelivet på hemmaplan. För att liksom... ha lite kul. Göra något kul av mitt kaffe, få stå där på morgonen och hälla i cirklar med en kopp på vågen och liksom ta hand om skiten. Jag är så trött på kaffe utan underton och så otroligt trött på att det kommer kaffesump cirka överallt, för det får jag tillräckligt på jobbet, thanks very much.

 

Bli baristor, det är svinroligt och mysigt och fab. Bli inte baristor, man bryr sig för mycket, blir pretantiös och skriver ett helt inlägg om hur mörkrostat kaffe smakar som rostat bröd på din värsta måndag.

 

Godnatt. I övermorgon får jag bra kaffe till frukost.

Såhär;

 

Det tar tio minuter och väldigt mycket viljestyrka upp för djävulens backe att komma hem till mig. En pärla nära vattnet med minimal förvaring i mitt minimala kök. Men det är mitt. Allt är mitt. Mitt namn har inte dykt upp på brevlådan än, men jag har alla trehundrafemtioelva nycklarna till min byggnad, det är mina möbler som står i mitt enda rum, min, mitt, min, mitt.

 

När det är aftonrådnad blir hela lägenheten rosa, jag ser solnedgången genom träden på gården och när jag sitter i mitt brutalt stora fönster lyser alla stjärnor klart och så otroligt nära. Jag har Karlavagnen cirkus rakt framför mig. Jag bor här. I denna lilla etta i denna lilla förort som jag har  h a t a t  sedan halva Samskolan viskade om mig i korridorerna. Det är världens finaste yttre med världens fulaste ungdomshistoria men det har gått fem år sedan jag lämnade högstadiet och nu ser jag äntligen Saltis för vad det är; cirka livets vackraste ställe. 

 

Egentligen är det så otroligt sjukt att det gick så långt att jag drömde mig bort till en helt annan kontinent för att livet i Europa, i Sverige, i Saltis var så bedrövligt att det inte gick att komma långt bort nog. Att en hel radda osäkra ungdomar kunde förstöra så mycket, riva sönder ett ställe som egentligen är så fruktansvärt vackert.

 

Det gör väl detsamma nu, när jag trivs i ett hem, men jag hoppas att någon där ute ser det här och börjar jobba sig blå att motverka mobbning. Jag trivs, efter år av slit och hat, men det finns tusentals ungdomar som inte ens orkar leva, som inte kan se någon utväg.

 

Hjälp dem, snälla, så att de kan få trivas som jag.

En gång i månaden förvandlas jag till en våldnad. 

 

En period på två dagar när, om jag ska gå till tekokaren och mamma står ivägen, så måste jag skrika, få ut frustrationen. En period när jag inte kan ta någon form av bullshit, när alla barriärer för att klara av allt som en vettig jävla person ska klara av liksom faller, som alla murar i alla krigsfilmer. Kaos, damm och krigssår. Jag äter allt jag ser, kan inte få nog. Helst av allt vill jag bara ha en jävla Big Mac. Det är en period när alla de sämsta egenskaperna jag får som en sur bonus av min mentala ohälsa är skrivna på underarmen och min tröja är uppkavlad. Jag hatar den personen.

 

Någonstans läste jag att när alla med vagina har mens, handlar det mest om att de, under en vecka eller två bara inte tar den bullshit de vanligtvis sväljer som hostmedicin, och det stämmer. Hela grejen med att vi är obalanserade och galna under mensen kan dö, med partriarkatet, med all orimlig sexism som kastas till höger och vänster, och framförallt med den sjukdom jag har som gör att jag beter mig just så orimligt som allt det där ovan.

 

Mensen tar fram alla mina värsta sidor, mensen är dagarna innan mensen när jag äter tills jag storknar och forttfarande är hungrig efter fem minuter, oavsett om jag ätit riktigt mättande och näringsrik mat. Mensen är dagarna innan mensen när min mamma får utstå all skit som jag inte kan hantera, som när jag var så deprimerad att jag skrek mig hes på henne utan anledning. Mensen gör mig till ett monster som jag inte ens vet vad det är. På en vetenskaplig nivå vet jag att den hormoncirkus som startar inom mig, kombinerat med redan låga serotonin nivåer, höga korstisol och adrenalinnivåer och den överjävliga smärta som på tre sekunder bara kan infinna sig mitt i vardagen är det som skapar monstret. Jag är precis som alla andra - jag tar inte den bullshit som jag normalt sväljer. Det är bara det att jag har en jävla majbrasa till bullshit i mig och vid varje mens är det som om någon tänder eld och jag skriker.

 

Det är inte en ursäkt och jag säger det igen - jag hatar den personen. Mest av allt vill jag sätta mig själv i karantän och vänta ut de två dagarna när allt är svårt. När jag skriker och blir irriterad och förstör en oskyldig mammas dag för att jag hatar det så mycket, och det tar inte mer än två sekunder innan hatet sätter igång. Och inte hjälper det, heller. Det är som en mardröm på två dagar som sätter igång och jag vet att morgonen efter kommer jag vakna på japans flagga, kommer jag leva på alvedon med värmekuddar som min enda livlina och jag kommer inte orka någonting, och det är ett helvete. 

 

Och det värsta är att jag vill inte ta bort det. Smärtan och hormonerna vore fantastiskt att leva utan, men utan P-piller eller P-stav fungerar mitt helvete åtminstone som ett facit för mitt välmående. Jag kan ignorera ångestnivåer, jag kan skylla en nästan alla symptom på depression på något annat - jag vet för att jag har gjort det i år under den jävligaste period mitt liv har sett, och år senare efter jag svurit på att aldrig låta det hända igen. Men när min cykel började te sig som rysk rolett, den som man kunde ha ställt en klocka efter förut, då kan jag inte ljuga längre, då är kroppen sjuk. Det var det facit jag använde i januari när jag gick till doktorn. Inte för att jag levde i så mycket självhat att jag drunknade, inte för att jag bröt ihop, inte för att jag inte kunde förmå mig själv att sitta med på lektionerna. 

 

För att mensen kom två gånger per månad och that ain't right.

 

Och mycket riktigt, efter två cyklar av riktad KBT och antidepressiva kunde jag ställa klockan efter mensen igen. Det är en trygghet jag inte vill förlora, för att jag inte litar på mitt eget huvud. Och hur jävla fucked up är inte det? Att jag lever i så mycket rädsla för mitt huvud att jag är beredd att gå igenom det här.

 

Hej, klockan är kvart över ett och jag får inte gå och lägga mig förrns en av mina mediarester är klar. Jag har ångest upp till struphuvudet och det känns som om någon vrider om knivar i min rygg. Idag tar jag ingen bullshit, och inte imorgon heller, när Japans flagga pryder mitt vita lakan trots alla säkerhetsåtgärder. 

 

Och btw ni som tycker att mensen bör vara tabu får jättegärna återkomma när ni vrider er i smärtor och måste ta ledigt från jobbet/skolan för att ni är helt utslagna. Döda idén om att mens är tabu. Den händer halva befolkningen och det är inte ett dugg jävla synd om er för att vi blir lite nedstämda NÄR DET RINNER UT BLOD OCH ANNAT OMYSIGT UR VÅRA VAGINOR.

 

Bara så ni vet var jag står i den frågan. Godnatt.

Alltså, det där med prestationsångest och så, aka det sämsta, dummaste, mest idiotiska som finns - 

 

- eller ja. Alltså. Lite prestationsångst är bra, eld i baken and all that, men det var i söndags kväll (natt??) som jag återigen vaknade upp och insåg att mängden press jag lägger på mig själv är ungefär lika befogad som Jimmie Åkessons generella existens. 

 

I'll break it down to you; min kropp har klistrat fast påknappen på det sympatiska nervsystemet, eller på svenska, jag lever konstant i kamp-och-flykt-programmet. Det händer varenda stackars individ som måste dras med GAD. Det innebär att jag rent förenklat* har en typ dubbelt så stor chans att drabbas av depression eftersom min kropp redan har kopplat på det sympatiska nervsystemet. De där nervsystemen kopplas på för att kroppen inte kan se skillnad från fysiskt och psykiskt hot. Min hjärna har således ingen vidare koll på om det är en tiger eller ett läxförhör den försöker skydda mig från - jag blir stressad, jag blir rädd, jag får ångest, adrenalinpåslag, skakningar et cetera et cetera. Kroppen är en fantastisk grej, framförallt har den en himla massa säkerhetsåtgärder, och efter kamp-och-flykt-programmet, kommer spela-död-programmet. Kroppen gör då en bedömning att situationen en befinner sig i inte har någon utväg, så den stänger av. Projekt Zombie, typ. Ska man spela död kan man lika gärna vara övertygande. Problemet ligger i att när jag har sjutton saker att göra har jag ingen jävla lust att börja mindblocka allt jag gör. Jag har ingen lust att vara oförmögen att ta mig upp ur sängen, varken tid eller några former av önskemål om att mer eller mindre sluta fungera, men nej, nej. Jag svävar i livsfara, kroppen fix, kroppen got you och helt plötsligt säger det boom. Depression.

 

Jag har snittat på A, jag säger det igen snittat på A, i samtliga 8 ämnen jag läser i år. Det här betygssystemet ser ut som det gör för att det ska vara svårare att få A. Det ser ut som det gör för att man satte sig ned och höjde gränsen för ett godkänt betyg, för att man ska vara mer än nöjd med ett E och här har jag lekt fröken perfekt i snart ett läsår. Hela året har jag tänkt "nämen jag klarar det" och "Jag är starkare nu" bara det att november kom och jag kom knappt upp ur sängen, jag tappade intresset, jag fick sådana höga ångestnivåer att jag var rädd för min egen skugga. När januari kom var jag tröttare än jag varit på väldigt länge, när januari kom insåg jag att om jag inte gjorde något snabbt skulle jag hamna exakt där jag var för fyra år sedan. Så jag gick till doktorn, och yes indeed;

 

Boom. Depression.

 

Jag har klarat det här året galant. Om man... eh... bortser från att jag tar antidepressiva preparat. Om man bortser från att jag har kompromissat min hälsa för bra betyg som jag inte ens behöver eftersom jag redan har bestämt att jag inte ska läsa vidare eftersom jag tror att det kommer ha för stor inverkan på min mentala hälsa.

 

Och jag menar, isn't that just the way? Jag har sedan ett år tillbaka planerat ett liv som av säkerhetskäl inte kommer innebära universitet eller högskola, i alla fall ingen riktig examen, men jag hade inte vett nog i skallen att inse att jag likt förbannat jobbade mig själv halvt till döds, absolut no pun intended. 

 

Jag har spenderat ett helt år och slitit med idrott och naturkunskap som jag aldrig kommer att använda, försökt jobba fram betyg som jag inte behöver och jag är så arg på mig själv för det är bara jag som lägger den här pressen på mig själv. Det är väl fantastiskt att gå ut gymnasiet och säga att man hade A i allt men vem applåderar när jag bryter mig själv halvt på vägen? Jag är så jävla stolt över mig själv för att jag lärt mig själv att plugga, för att jag har visat mig själv att jag kan, men jag är verkligen inte stolt över hur jag har behandlat mig själv.

 

Prestationsångest och så, det är säkert jättebra i ett parallellt universum där mentala sjukdomar inte är en grej men när jag går ut med C eller lägre i naturkunskap tänker jag köpa mig själv en tårta för att jag slutat piska mig själv ned i graven.

 

*Jag är alltså inte en legtimierad läkare och baserar denna ganska generaliserander information på fakta från diverse läkarsidor bl.a. vårdguiden.

Ibland när jag vaknar så går det inte.

 

Solen kryper genom persienner och rullgardiner, målar upp ett ljusmönster mot turkosa väggar och jag kan inte ta mig upp ur sängen. Benen blir fastkedjade längs madrassen, det spänner i bröstet, bränner i bröstet, upp mot halsen och jag håller krampaktigt i täcket. Jag listar alla femhundrasjuttio anledningar jag har att gå till skolan, faller ihop, låter den mörkaste delen av mitt huvud sätta på en skräckfilm som är så verklig att det känns på riktigt. Jag ger upp, tar upp telefonen, skickar iväg en sjukanmälan. Jag vänder mig om utan att ställa klockan. Nästa gång jag vaknar är jag utvilad och varm av solens strålar och har ont överallt. Jag har lika mycket kramper och träningsvärk som om jag verkligen gjort det min kropp tror att jag har gjort, som om jag inte legat i en säng i tre extra timmar. Jag tar mig upp och gör frukost, systematiskt, humoristiska fraser ringer i mitt huvud medan jag försöker förringa min situation. Har du försökt starta om Windows. Jag är windows. Jag är omstartad, rebootad, omhändertagen. Jag hackar på med dålig fläkt och virussmittade system och jag väntar på nästa gång jag måste startas om. 

 

Det är ett lejon. Eller en varg, eller en drake. Någonstans mellan 10 och 15 års ålder programmerade min hjärna om sig. Kroppen ser inte skillnad på fysiskt och psykiskt hot och min kropp har förvandlat de vardagligaste sakerna till lejon och sabeltandade tigrar. Jag är rädd för allt, och jag är rädd för inget. Jag sitter på toaletten och skriver för att min kropp fick för sig att det var vargar utanför fönstret. Det rev bakom bröstkorgen, benen kliade och jag kunde inte vara kvar i mitt kök. Jag har rester och prov att göra tills nästa vecka och jag gör dem, jag gör dem, men min kropp tror de är tigrar och jag vet inte hur jag ska säga till. Säga åt dem. Jag kan andas in fyra, ut åtta tio gånger om och om igen, jag kan ta Atarax tills jag däckar och röka ett helt paket cigg men nästa gång jag ska göra uppgiften så blir det såhär igen.

 

Och jag måste fortsätta, för om jag inte gör det, då blir det värre, som förut.

 

Om någon undrade hur det är att leva med kronisk ångest så känns det såhär. Man kämpar tills man är blå i ansiktet, tar hjälp av nikotin, av mat, av receptbelagd medicin som får en att bli snurrig. Man bygger upp försvar, har kommit på femton nyanserade argument mot alla dem som blir obekväma innan någon tvekande stammar fram att jag är för ung för att gå på medicin för sådana här saker. 

 

Jag är snart tjugoett år gammal, jag har levt med de här problemen i ungefär halva mitt liv. Sedan jag var tio har jag bråkat med mig själv, med skolan, med omvärlden. Hittat säkerhetsnät och blivit nedtryckt för att jag hittat dem, kämpat och växt mig så jävla stark att folk började skjuta på mig. Jag bejakade så mycket att jag tappade förmågan att göra det. Jag föll in i jordskorpan, förlamades, spenderade tre år i så mycket självhat att jag knappt kände någonting, var så hatad av mig själv, skadad av mig själv, så bruten som det bara går att bli. 

 

Jag tog mig ut. Spottade, skrek, bröt halva kroppen men jag kom ut relativt levande på andra sidan. Men det är ingen engångsgrej jag har, det är en kemisk obalans med djupare rötter än jag själv kan följa. Jag har varit ordentligt sjuk i sex år, stapplat runt på ett brutet ben och låtsas som om det var helt.

 

Jag har fallit ihop, jag har gått till akuten och jag har ett stort metaforiskt gips om hela högerbenet, jag har kryckor som hjälper mig att gå. Mitt gips heter Sertralin, ett SSRI-preparat som inte är beroendeframkallande, mina kryckor heter Atarax och jag somnar på tre sekunder när jag tar dem. Men de hjälper mig gå, de hjälper mig gå till kuratorn och gräva i mitt förflutna, för att hitta en lösning, för att fixa det här.

 

Om ni har unga nära som tar sådana preparat, ifrågasätt inte det. Vården skriver inte ut sådant här om de inte vill, och man äter själv inte gärna tabletter som reglerar ens välmående. Vi som tar dessa, tar dem för att vi behöver hjälp att vilja leva. Vi vet att det är tragiskt, vi vet hur hemskt det ser ut och låter.

 

När jag tog beslutet om antidepressiva hade jag levt i två veckor med konstant självhat, jag åt inte, jag pluggade inte och jag hade inte sovit ordentligt på en månad. När jag tog beslutet låg jag i sängen med musik i öronen och det brände i ansiktet av tårar. Jag insåg att jag hade ett val mellan det här livet, eller att inte ha något liv alls. Dagen efter ringde jag min husläkare och beställde en utredning för jag ville inte dö, inte alls. Men jag orkade inte, så jag bad om hjälp.

 

Jag valde att reglera mitt välmående med piller för att sluta känna mig så värdelös att jag ville dö. För två år sedan lovade jag mig själv att ta hand om mig själv, att se till att det som hände när jag gick på YBC aldrig mer fick upprepas. Det var det jag gjorde när jag tog beslutet om antidepressiva, jag räddade mig själv och jag har en läkare och en kurator som stöttar mig till hundra procent.

 

Det finns en hel del människor därute som inte tycker om att jag hanterar det såhär och trots att de vill mitt allra bästa, så angår det inte dem hur jag väljer att hantera ett huvud som mobbar mig. Det här kriget med mig själv kanske varar livet ut, och då vill jag kunna lita på mig själv, mitt omdöme kring min mentala sjukdom. 

 

Jag har Generaliserat Ångestsyndrom och är vidare diagnosticerad med måttlig depression. Ingen med vett i skallen skulle någonsin be mig gå på ett ben som är brutet från smalben till lår så varför det finns folk därute som i över huvud taget ifrågasätter varför jag tar till godkända läkemedel för att kunna leva mitt liv är faktiskt helt beyond me.