Bandkärlek - Stadskärlek?
Om det är något som för alltid kommer finnas där är det nog min totala och rätt starka kärlek till One Direction. Inte så att jag ser mig själv med affischer på väggen eller utanför hotell om tio år, men för att de alltid bara... Finns där.
När jag var deprimerad och utmattad, månaderna innan jag började jobba, var jag ute och lyssnade på One Direction och bara gick när jag inte låg i sängen. Och jag ville bara bort. Bort från ett liv där jag hade hoppat av skolan och bara misslyckats med livet, bort från ett ställe där alla dömer andra för att känna sig bättre, bort från alla de som verkligen skulle kunna titta på mig och berätta för mig hur jag bara hade misslyckats.
Jag drömde om en annan plats där ingen kände mig och jag kunde göra om och göra rätt, någonstans som jag kunde kalla mitt. Under högstadiet drömde jag alltid om USA. Ett liv i Los Angeles eller New York, långtifrån Nacka. Men vi hann åka dit redan innan jag kommit ur depressionen, så jag kunde liksom inte tänka på det. Ville inte tänka på det just då. Och One Direction bodde i London - så varför inte London.
Så jag började fantisera om London. Byggde mig en plats i en stad jag aldrig varit i, som var helt orörd av mina känslor och det jag såg som mina misslyckanden. Tillslut önskade jag mig flygbiljetter i 18-års present, bestämde mig för att våga åka dit.
Och jag blev så kär. Det verkliga London var långt ifrån det jag byggt upp i mitt huvud, men det var nära, anonymt och så himla underbart att jag ofta bara stod tyst och log för mig själv.
Tredje dagen in på resan ringde jag mamma och berättade för henne att jag skulle flytta till London. Det enda hon sa var att vi skulle prata om det när jag hade kommit hem.
Allt det där, mitt liv just nu hade inte hänt om inte One Direction funnits där. Värst av allt är att jag inte vet om jag ens funnits här utan dem. När jag började lyssna på dem vadade jag runt i självmordstankar och panikattacker och det bara försvann när jag började lyssna på dem. För allt det där nya - information, musik, vänner och intressen var så himla mycket starkare, lockade fram någon livsglädje, lite säkerhet. Jag mådde långt från bra, men jag hade i alla fall något som jag alltid kunde bära med mig, något som alltid fanns där och värmde varesig jag ville eller inte.
Och den där värmen kom tillbaka idag. Timmarna innan jag skulle till Arlanda gick jag runt i Stockholm och bara kände. Stockholm är liksom min enda direktlänk till det där bandet. Det enda stället där jag träffat dem. De finns överallt i Stockholm. Så jag gick ned mot vattnet mot Stureplan och såg en massa One Direction runt omkring mig, och drabbades av en sådan sjuk nostalgikänsla att jag nästan började gråta.
Sedan gick jag runt där och bara mindes. Min 18-års dag där vi tog skydd för vinden i ett båthus vid Grand Hotell och satt bakom paraplyet framför en iskall tårta från Konsum som samtliga tjejer hade betalat för att "det var min 18-års dag". Och killarnas studio, och deras hotell, eller bara ställen där vi gick omkring de där dagarna, höga på adrenalin.
Jag har aldrig mått så bra och så dåligt på en och samma gång. Uttorkad och sömnlös. Men fan, vad glad jag var.
Och det spelar ingen roll vad jag gör, det sitter liksom kvar där och värmer när jag går runt i Stockholm.
Jag kan inte säga när eller ens om det kommer försvinna, men det kommer nog finnas där ett tag till.
Det är en himla massa liv om ett band, antar jag. Men eh... Ja. Det går vara så. Det har gått rätt bra sen jag började lyssna på dem.
Sverige.
Jag bor i ett julkort. Det var ungefär så jag tänkte när jag skyndade mig till tåget idag. Snön var helt orörd på gräsplätten och längs backen, vägen var fortfarande vit och det snöade så himla fint. Det finns mycket jag älskar med London, men det där kommer jag aldrig se där. Att åka hem över julen var ungefär årets bästa beslut efter flytten.
Jag stack till YBC igår, direkt efter att jag hade landat. Sprang runt och hälsade på och kramade en massa människor, pratade väldigt länge med Sofia och speciellt Jocke som jag satt med i säkert två timmar. Och sen bar det hem för middag med mamma och pappa. Jag fungerade inte helt hundra, om man säger så. När jag gick upp tio i sex igår hade jag endast sovit två oroliga timmar så jag var verkligen inte helt med där. Till slut kom jag i säng och sov till elva i morse.
Hey, vad jag har skrivkramp nu.
Idag blev det Muffinsfabriken med Prottasha och Kewin idag, åt en himla massa muffins och drack en varm choklad. Kewin försvann efter ett tag och jag shoppade en BH innan det bar hem igen.
Jag känner själv att det här inlägget inte kommer någonstans och mest blir punkt för punkt beskrivning av mina dagar. Men eh... ja. Jag ska försöka besegra detta med årets första försök på julklappsrim. Segt lär det gå men bra ska det bli. Jag är rätt trött på att alltid nödrimma timmarna mellan Kalle Anka och att gästerna kommer
Bloglovin
Mitt huvud just nu;
Vokabulär - Majoriteten engelska ord.
Meningsbyggnad - Någonstans mellan engelsk och spansk.
Generell grammatik - En salig blandning av engelsk, svensk och spansk grammatik.
Det vore super trevligt att kunna säga att jag kan prata spanska nu när jag jobbar med spanjorer hela tiden men nej - sådan tur har vi inte här. Istället går jag runt och tänker och pratar med mig själv på precis samma sätt som mina spanska kollegor pratar.
Exempel 1: This train is a shit
Exempel 2: Where is the bag of Mila?
Et cetera, et cetera.
När jag blir trött - som inatt när jag och Geri satt uppe till halv tre och skrattade - kan jag få ur mig meningar som varken är grammatiskt korrekta på svenska eller engelska (hälften av tiden har jag ingen aning om vad som är rätt och fel för jag är så fruktansvärt förvirrad språkmässigt just nu). Det är ungefär det sämsta resultatet jag kunde ha hoppats på men det är vad det är.
Men som sagt, flytande i Spanska vore ju najs.
Fotoinspiration
Jag har bollat idéer med en tjej angående bloggdesign. Jag har använt samma mall i över två år nu och jag vill bara ha en total make over. Hittade en tjej som har en super fin design och helt fantastiska bilder - som dessutom säljer personlig design till ett okej pris. Jag har inte riktigt tid att lära mig allting nu (skulle helst vilja ta en snabb kurs och sparka igång mig själv ordentligt) och min idé är rätt omfattande men förhoppningsvis kan jag ha en ny design om en dryg månad.
Men jag ska ta bilderna själv. Jag har tillräckligt med tid för att lära mig mer om foto och jag mejlade även den här tjejen och frågade om tips. Fick en himla massa bra tips och idéer tillbaka, så jag tänkte sätta mig och leka med kameran i ett par timmar.
Om det blir något av det tittar jag kanske in och lägger upp några bilder.
Om inte kanske jag har tagit tummen ur och packat som jag sa att jag skulle.
Men som alltid bör ni inte hoppas på för mycket.
Insomnia
Alltså nu är det nästan så att jag vill komma iväg till Sverige bara för att slippa alla känslorna kring det för jag har drabbats av sjuka sömnproblem inför den här resan.
Jag har inte somnat vid sex på morgonen sen jag var deprimerad (förutom i somras när jag letade pojkband och musiker och allt vad det var), men jag kunde bara inte sova. I förrgår var det inga problem eftersom jag fick sex timmars sömn, men idag när klockan ringde vid tio var jag så trött att jag snoozade till kvart över elva, fixade i ordning mig på fem minuter och var framme vid jobbet en halvtimme senare. Tack gode gud att jag bara jobbar till halv tio idag. Och tack ännu mer för att jag är ledig i morgon.
Men i morgon ska jag fixa allt inför resan. Skriva ut biljetterna, räkna på all tid och packa ur min egna lilla låda och flytta över allt som inte är värdefullt (överflödiga kläder etc) till den stora resväskan. Hoppas på att det ger mig en hyfsat stressfri natt innan resan så jag för ett par timmars sömn. Eller ja, så stressfri som det går. Jag mår alltid lätt illa dagen innan en resa.
Men just nu sitter jag på Starbucks med en latte med fyra espresso shots i och jobbar på att inte somna. Det har gått okej idag, faktiskt. Speciellt eftersom jag inte ens fick i mig kaffe innan passet. Tror jag gick på adrenalin.
Men ja. Jag ska ta mig här ifrån och välkomna vår nya 1st Assistant Manager. Vår Patrao har blivit omplacerad och vår förra 1st Assistant tåg över restaurangen. Men det ska bli kul.
Hoppas ni har det bra där borta!
Mitt London
Någonstans mellan halv elva och ett drabbades jag av en sådan saknad att jag tror att hela jag gick sönder där ett tag.
Jag vet inte varför, egentligen, det känns lite konstigt att den ska ha hoppat på mig precis nu när jag varit i London i fler månader, men rätt var det var gjorde det lite småont på okända ställen i kroppen och jag ville bara - hem. Jag älskar att vara självständig, älskar att bara ha mig själv att bry mig om, mig själv att ta hänsyn till när jag tar mina beslut om hur min vardag ska gå till, älskar så himla mycket att bestämma över mig själv. Någonstans tror jag att det kommer bli ett helvete när jag kommer tillbaka och ska samsas i samma lägenhet som mamma eller i samma hus som pappa och Annika. Jag är så himla van vid att spontant tänka "äh, fan vi gör det idag" och ändra mina planer om och om igen. Det är så himla enkelt när man inte har någon annan att påverka.
Men det är klart jag saknar Sverige, liksom. Klart jag saknar att bo i ett hus eller en lägenhet med TV, klart jag också vill slippa betala hyra och istället spendera alla mina pengar på onödiga grejer. Klart jag saknar att vara barn. Och lite saknar jag att plugga också. Att gå i skolan och komma tillbaka, att vara ledig på lördag eller den där lyckan som ibland uppstår när man ska skriva en uppsats om någonting som är så jävla intressant att man har kirrat ett MVG på en timma. Men jag älskar London, jag älskar att jobba och jag älskar som sagt att bestämma över mig själv, och framförallt älskar jag att jag har lyckats med London. Att jag faktiskt tog mig hit och skaffade jobb och mår bra. London är mitt nu. Min lilla privata grej som jag kan älska tills det gör ont i mig, som jag aldrig behöver släppa, aldrig behöver glömma bort eller komma över, för det var London som svarade på alla mina frågor, London där jag byggde upp ett liv helt själv. Och det tar över för det mesta.
Men ja, jag saknar alla mina vänner på YBC, saknar mina gamla lärare, saknar hemma, saknar mamma, pappa, Annika, och alla andra som fick ta del av min vardag när jag bodde i Stockholm. Men jag har varit med PT, Linda, Kattis, Annika och Beccy och jag drar med mig Claudia hemifrån så vi kan fira nyår tillsammans. Och av alla de som kunde ha kommit med är nog Claudia bäst för det finns ingen som älskar London lika mycket som Claudia gör. Förutom jag, då, men det är skönt att ha en gelik. Tårarna som föll när vi lämnade London första gången i april gjorde ont, så det ska bli så mysigt att gå runt och visa henne alla grejer som vi inte hann se.
Utanför mitt vandrahem
Queensway
Long Acre (Covent Garden)
Puss på er.
NU JÄVLAR ÄR DET JUL, ALLTSÅ.
Jag tänkte att bara för att SVT (okej, Disney) har fixat punka på julstämningen betyder det inte att jag inte får julpynta min blogg - så nu är det jul på Joboblogg, vill jag lova.
Jag tänkte eventuellt fixa lite mer julstämining men jag måste till jobbet om en kvart. Jag tar det i morgon. Eller på tisdag, då jag är ledig.
Och apropå julstämning är London just nu världens största skämt. Det är nämligen tolv grader och sol här, vilket gör att den extrema julpyntiningen ser rätt malplacerad ut. Jag är dessutom helt säker på att det var kallare när de började sätta upp dekorationerna i oktober.
Jag hade tänkt ge ett lite mer strukturerat och långt inlägg om Disneys beslut att ta bort docksekvensen från Kalle Anka (jag är alltså inte alls så upprörd, egentligen), men sen hände Newtown och - jag tappade lusten. Speciellt eftersom min vän Vicky bor i Connecticut och har vänner som bor i Newtown. Det kanske kommer någon dag när jag har slutat svära åt den sjuka människan som sköt, men just nu tänker jag varken blogga ordentligt om Kalle eller Newtown. Mest för att det senare ämnet gör mig så förbannad och trött på människor att jag inte kommer kunna få ur mig något vettigt.
Idag då?
Jo, jag hade tydligen en hel unresolved business innan jag gick och lade mig igår, för jag låg i sängen i timmar och tänkte, tänkte, tänkte utan att kunna sova. Jag somnade till slut vid fem, så jag var mindre glad när klockan ringde vid tolv. Men jag fick i mig en Wrap från Subway och lite Frozen Yoghurt och satt och kollade på Millenium ett tag.
Det känns faktiskt helt sjukt att jag ska tillbaka till Sverige om bara fyra dagar. Ni förstår inte hur mycket jag längtar efter snö, Stockholm och att laga mat. Det ska bli så himla mysigt att gå runt hemma och bara umgås och äta.
Och angående mitt problem med boendet - någon avbokade över nyår - i mitt rum dessutom, så jag stannar kvar här på vandrarhemmet i ett tag till. Så fårt jag har mitt National Insurance number tänker jag sticka här ifrån, men det är extremt komplicerat (på gränsen till onödigt) att byta adress innan de har skickat det så jag stannar kvar tills det är klart.
Men fyra dagar hörrni. Fyra korta dagar kvar.
Vi ses snart!
"Om man äter för mycket lussebullar luktar det saffran om kisset".
Haha. Ha. Ha.
Typ så tänkte jag när jag läste igenom Lady Dahmers blogg och hittade ett inlägg som sade just precis det - hon hade tydligen varit och kissat efter en lussebulle för mycket och det hade luktat saffran.
Igen - Haha. Ha. Ha.
Cirka fem minuter senare hade jag klämt i mig sju or so små (eventuellt normal sizade, har inget perspektiv) lussebullar och behövde gå på toa. Och när jag gick därifrån doftade det fanimej saffran om hela toan.
Det här är kanske inte precis önskvärd läsning, men jag är så fascinerad av det här att jag inte har kunnat släppa det - så jag tänkte att jag skriver om det.
Aaaaaanyway,
Jag letar lägenhet på heltid här borta. Mest för att jag inte har någon lust att inte ha någonstans och bo under tiden jag är i Sverige (Å andra sidan skulle det innebära nästan 2000 svenska kronor att röra mig med eftersom jag i så fall inte betalar hyra och det är ju inte helt fel) men mest för att det är fullbokat på vandrarhemmet över nyår och - ja det vore najs att ha någonstans att sova då.
Jag är inte särskillt orolig. Om jag inte hittar en lägenhet får jag ställa den stora väskan i dormen jag bor i nu och kan flytta tillbaka till rummet så fort det blir ledigt. Och så tar jag in på ett annat vandrarhem i en dag. Som sagt - jag är inte särskillt orolig. Men det vore ju trevligt att slippa leva ur en resveska under de dagarna så jag letar lägenhet för fulla muggar.
Skälet till att jag fortfarande bor kvar på det här lilla vandrarhemmet är att jag har trettio punds rabatt per vecka nu och det är rätt skönt att bo där jag bor. Jag kan gå till jobbet och därmed få rejäl motion och jag har inga kostnader för mitt Oyster card. Det enda tråkiga är att jag inte kan laga mat, men jag har jobbat så mycket på sistone att jag har fått nästan all min mat från Nando's. Så det enda som egentligen har blivit kvar att äta är frukost och jag äter gratis frukost här. Så på sistone har livet varit ganska prima här borta, och jag kände att jag kan vänta på en lägenhet tills jag hittar en som är riktigt, jävla bra.
Det sket sig onekligen men shit happens, liksom. Livet skulle kunna vara väldigt mycket värre än så. Men jag försöker hitta mig ett fint rum i något hus som jag kan ställa min skit i och spendera dagarna i när jag är ledig. Jag slår vad om att det kommer sluta med att jag varje ledig dag tar tåget in till stan och går runt överallt bara för att jag saknar det men hey.
Och så måste jag hitta på någon form av träning när jag slutar gå till jobbet. Gnäll, gnäll.
Men ja, så är livet just nu. Kattis gav mig ett pepparkakshus att sätta ihop när hon kom hit, men en annan tjejs väska trillade tyvärr ned på den. Det är nu ett pepparkakspussel men jag tröstar mig med att det är väldigt gott.
Oops.
MEN JAG HAR SPARAT KRISTYREN OCH NON STOPEN, I ALLA FALL.
Nej, nu sticker jag. Jag ska upp tidigt i morgon och ha intervjun för mitt engelska personnumet så det är nog dags för en sen dusch nu (fy fan, vad jag kommer sakna den här duschen när jag flyttar, alltså).
Puss på er.
Jag skulle ta "en bild på mig själv på photobooth". Det gick utför.
Jantelagen
Alltså, fy fan för jantelagen.
Hej, föresten. Jag skippar alla inledningar och går rakt på sak - för ja, fy fan för jantelagen.
Jag har liksom aldrig insett att jag är påverkad av Jantelagen, eftersom jag levt mitt i skiten hela livet. Det är inget jag har känt att jag kan ta på riktigt, inget jag kände mig utsatt av, men något jag ofta berättade om när jag pratade med mina utländska kompisar (yes, there is a sense of "don't think you're better than anyone else" going on in my country).
Jag har bott i London i tre månader, och jag har inte stött på någon som ifrågasätter eller rent ut av sätter sig emot min engelska eller min sångröst och det är först idag som jag har insett att - jaha - jantelagen existerar inte här.
I Sverige är det nästan att jag inte vågar erkänna att jag är bra på engelska för jag känner mig som om mitt ego tar upp hela rummet när jag väl gör det. Men jag har inga problem med det här borta för jag vet att ingen jävel kommer sätta sig emot mig bara för att jag råkar prata bättre engelska än dem. Och jag har nästan helt tappat mitt röstkomplex för så fort jag öppnar käften och sjunger försöker folk övertyga mig att söka till X Factor. Och det typ... händer inte bland främlingar i Sverige. Aldrig genuint, i alla fall. Om jag någon gång har hört en främling säga åt mig att söka till idol har det alltid känts som det är krystat eller något som man säger bara för att. Och det är liksom inte så här borta.
Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här men there you go. Jag ska ta mig ur sängen och duscha och tvätta mig och sen ska jag rulla ihop mig till en liten boll under mitt täcke och hoppas på snö.
För det är kallt här borta.
Puss på er.
Kaffe.
Jag är officiellt kaffeberoende.
Jag har liksom alltid varit svag för kaffe sen jag började dricka i sjuan, men aldrig så att jag behöver kaffe för att fungera. Visst, när är var allergisk blir det en hel del kaffe, men det beror mest på att jag blir så trött och virrig av mina mediciner att jag inte har något val.
Även när jag pluggade kunde jag gå en dag utan kaffe utan att märka någon större skillnad. Ofta drack jag bara kaffe för att ha något att konsumera medan jag försökte plugga, men det var inget som påverkade mig under helgerna, aldrig så att jag gick runt med extrem kaffeabstinens.
Det har gått käpprätt åt helvete. Om jag vaknar för sent (se; aktivt väljer att snooza tills jag måste ta tunnelbanan för att hinna till jobbet) käkar jag aldrig frukost. Och det är okej. Under lunchen står jag nästan alltid vid kassan och tar beställningar så jag blir väldigt sällan påverkad av matlukten. Jag koncentrerar mig på att ta beställningar i två och en halv timme och sen är allt över och jag får min mat. Men jag måste ha kaffe, jag fungerar inte längre utan kaffe.
Det spelar ingen roll om jag är sen eller inte, jag springer in på Starbucks eller Pret eller vart fan som helst och köper en kaffe för utan det blir jag helt snurrig och förstör hela passet. Inte särskillt bra, nej, men å andra sidan röker i princip alla på mitt jobb. Om de får ha den lasten får jag ha en annan last och min last är kaffe. I går jobbade jag utan kaffe, och det slutade med att min supervisor gjorde en kaffe till mig och vägrade låta mig gå ut i restaurangen innan jag hade druckit upp den. Min arbetsinsats var komisk; jag hörde plingan som signlarerar mat i luckan men jag tänkte aldrig långt nog att sticka till luckan och hämta maten. Det är en himla tur att mina kollegor har humor så att de kunde skratta åt det. Men men.
När jag väl hade kaffe i mig fick jag ihop nästan hundra pund genom att övertyga ett av borden att spendera en massa pengar på alkohol så det var inte direkt någon som klagade sen när jag gick hem.
Plus att jag av det bordet även fick tio pund i dricks, vilket också var helt okej.
Bra kaffe, bra livet, bra Jojo, helt enkelt.
Puss på er.
