Okej, det här med självskadebeteende och barnvårdens inkompetens att hantera detta;

 

Jag kan på sin höjd köpa att okunskap leder till svårigheter att ta sig runt detta, att prata om det, även om det är extremt absurt att personal inom psykvård inte har koll på vad kroppen gör när man skär sig, men att ifrågasätta detta på ett nedgraderande sätt, att rakt ut fråga varför individen "söker efter så mycket uppmärksamhet" gör mig mörkrädd.

 

Jag har aldrig utvecklat ett självskadebeteende, och är öppen för kritik/mer fakta kring detta, men alltså, när folk skriker om att de är deprimerade när de visar att de skär sig, beter sig som de gör, är det inte mer befogat av vården att ta det ropet på hjälp på allvar, och istället för att idiotförklara individen, fråga vad det är som är fel? Vem har inte lyssnat, vad är ditt grundläggande problem? Finns det fler? Hur mår du människa?. Inte ifrågasätta. Det är självklart inte en ideal situation att befinna sig i när man gång på gång skriker om hjälp, hotar med det ena och det andra, men å andra sidan är det också rätt kritiskt att man lider av en mental sjukdom, så varför inte fokusera mer på den mentala sjukdomen. Självskadebeteende är inte en diagnos, det är en komplikation, ett destruktivt sätt att hantera en diagnos. 

 

Hur jävla svårt ska det vara att fokusera på diagnosen istället för självskadebeteendet, det är liksom långt ifrån det grundläggande problemet. Det är ett akut problem, men det blir inte bättre för att patienten går hem och känner sig ännu mer värdelös än hen gjorde innan besöket. 

Jag vet inte, det kanske är för att jag har haft en sådan otrolig tur med psykiatrin, som har en sådan fantastisk, bejakande och alert kurator som inte tar min bullshit men som respekterar mig och ser min diagnos som ett problem utan att på något sätt minimera eller sätta käppar i mina drömar. Hon är en sådan otrolig trygghet i min vardag, och har varit det i över två år, men att det finns unga individer som alltså blir tillintetgjorda av deras s.k. säkerhetsnät, det förstår inte jag.

 

Det är säkert sant att psykiatrin behöver en mer adekvat utbildning kring detta, men om man valt ett yrke som går ut på att hjälpa andra borde man vara en fungerande, empatisk person också. 


Skärpning, tack.