Såhär;

 

Det finns många fina perks med att vara barista. En får bonuspoäng på kuriosa när man pratar om ingenting med vänner, en kan väldigt många roliga saker och kan lätt imponera med latte art, plus att konceptet jobba med kaffe blev så himla mycket roligare när jag liksom visste vad jag gjorde. Många fina saker, men alltså ibland saknar jag tiden när jag liksom inte... visste bättre.

 

När jag går in på andra Espresso House, eller kommer på någon av mina kollegor med att lämna nymalet kaffe ute för länge får jag akut huvudvärk, när pappa berättade för mig att han brukar ladda kaffebryggaren med malet kaffe och vatten och vänta en timme eller två under söndagsfrukosten fick jag gå ett varv runt köket och vardagsrummet för att liksom inte börja prata om kaffekvalité och aromer, för det spelar egentligen ingen roll. Inte mitt kaffe, inte mitt problem, men alltså, helt plötsligt har det här med kaffe och the how to's och konsekvenser tagit över varenda jävla morgon.

 

Jag fick en Bodum presskanna av Annika som gör precis en kopp kaffe. Perfekt, tänker alla, gratis är gott, tänker alla, men alltså jag dör. Jag försökte stå ut med mitt älskade Monte Alegre från Espresso House men det blir fanimig inte gott i pressokanna. Det enda jag har hittat som faktiskt smakar okej i pressokanna är ett mörkrostat kaffe jag hittade på Ica, och alltså, mörkrostat kaffe är det absolut sista jag hade tänkt att jag skulle behöva köpa, never mind ens tänka att jag behövde köpa. Mörkrostat kaffe smakar ingenting. "Det smakar starkt, det smakar mycket". Nej bror, det smakar inte starkt och mycket. Det är inte en smak i sig. Det är kaffeekvivalenten av bränt rostbröd. Jag lägger inte in några värderingar i det, smaken är som baken. Men jag vill ha smaker och undertoner i mitt kaffe, inte ett kaffe som smakar som om jag har lagt det för länge i brödrosten. Jag stod ut tills idag, men nu jävlar. Nu jävlar ska jag köpa mig ett handbryggskit och leva kaffelivet på hemmaplan. För att liksom... ha lite kul. Göra något kul av mitt kaffe, få stå där på morgonen och hälla i cirklar med en kopp på vågen och liksom ta hand om skiten. Jag är så trött på kaffe utan underton och så otroligt trött på att det kommer kaffesump cirka överallt, för det får jag tillräckligt på jobbet, thanks very much.

 

Bli baristor, det är svinroligt och mysigt och fab. Bli inte baristor, man bryr sig för mycket, blir pretantiös och skriver ett helt inlägg om hur mörkrostat kaffe smakar som rostat bröd på din värsta måndag.

 

Godnatt. I övermorgon får jag bra kaffe till frukost.

Såhär;

 

Det tar tio minuter och väldigt mycket viljestyrka upp för djävulens backe att komma hem till mig. En pärla nära vattnet med minimal förvaring i mitt minimala kök. Men det är mitt. Allt är mitt. Mitt namn har inte dykt upp på brevlådan än, men jag har alla trehundrafemtioelva nycklarna till min byggnad, det är mina möbler som står i mitt enda rum, min, mitt, min, mitt.

 

När det är aftonrådnad blir hela lägenheten rosa, jag ser solnedgången genom träden på gården och när jag sitter i mitt brutalt stora fönster lyser alla stjärnor klart och så otroligt nära. Jag har Karlavagnen cirkus rakt framför mig. Jag bor här. I denna lilla etta i denna lilla förort som jag har  h a t a t  sedan halva Samskolan viskade om mig i korridorerna. Det är världens finaste yttre med världens fulaste ungdomshistoria men det har gått fem år sedan jag lämnade högstadiet och nu ser jag äntligen Saltis för vad det är; cirka livets vackraste ställe. 

 

Egentligen är det så otroligt sjukt att det gick så långt att jag drömde mig bort till en helt annan kontinent för att livet i Europa, i Sverige, i Saltis var så bedrövligt att det inte gick att komma långt bort nog. Att en hel radda osäkra ungdomar kunde förstöra så mycket, riva sönder ett ställe som egentligen är så fruktansvärt vackert.

 

Det gör väl detsamma nu, när jag trivs i ett hem, men jag hoppas att någon där ute ser det här och börjar jobba sig blå att motverka mobbning. Jag trivs, efter år av slit och hat, men det finns tusentals ungdomar som inte ens orkar leva, som inte kan se någon utväg.

 

Hjälp dem, snälla, så att de kan få trivas som jag.