Jag och pappa har som traditon att åka upp till Funäsdalen och åka i områdena där över sportlovet. Det är där jag lärde mig åka skidor, där vi firade jul mellan fyra och elva års ålder. Där jag gått i skidskola, fått en ankarlift på käften en dimmig dag på ett påsklov, där jag vill vara. Hemma. Jag, skidåkning, Gulaschsoppa och varm choklad i toppstugan i Funäs eller köttbullar med potatismos på Solbrännet i Ramundberget. Men det blev inte av i år.

 

Istället bestämde jag och pappa igår att vi ska åka till Romme på fredag, så under tiden min och mammas tvätt hängde i torkskåpet sprang jag till pappa och provade och lokaliserade kläder. Och alltså. Det gick bra. Tills jag drog på mig skidbrallorna. Jag har vetat ganska länge att jackan är för stor. Men den funkade, liksom. Ibland när jag är ute i faktiskt syfte att powerwalka har jag haft på mig den. Men byxorna då. Vi kammade Stockholm efter vita byxor som inte kostade allt för mycket, och hittade efter mycket om och men ett par på en outlet och jag minns lyckan, asså. Men eh. Det sket sig. Det sket sig totalt. Jag var nämligen femton kilogram tyngre för två år sedan, och storlek large är lite stort på någon som numera är storlek small.

Det ba funkar inte. Alls. Så i morgon ska jag till Stadium och leta skidkläder, och jag funderar genuint på att köpa från barnavdelningen. Dels för att det är mycket roligare färger, dels för att jag är lycklig att min korthet för en gångs skull är på min sida. För att barnkläderna är flera hudnralappar billigare. Men det beror på hur mycket av sortimentet som är utplockat. I nuläget verkar det dock bli de här alternativen.

 

Detta alltså. Klockan är halv fyra en onsdagnatt (öh.. morgon???) och jag har spenderat säkert fem timmar med P3 Dokumentär: Folkmordet i Rwanda. Fy fan vilken fruktansvärd historia. Inte för att jag förväntade mig att hitta regnbågar och enhörningar i en dokumentär om ett folkmord men för att aktörerna med i spelet var så fruktansvärt vidriga i hanterandet av inbördeskriget.

 

Folkmordet handlade om att en stor del människor av hutuetnicitet våldtog, torterade och massmördade opposerande Hutus men framförallt individer av Tutsietnicitet, detta på grund av en lång historia av förtryck som dels berodde på Tutsierna, dels på Belgiens inställning till de två folkgrupperna sedan de fått makten efter Tyskland under Berlinkonferensen. Och liksom, det är illa nog att det blev ett folkmord.

 

Vad som är ännu värre är att FN såväl som media hade full vetskap om vad som skedde innan folkmordet, utan att göra någonting. Under folkmordet vägrade FN rakt ut säg att det som pågick i Rwanda var ett folkmord, utan kallade det endast för inbördeskrig. Det jag upplever som värst, dock, är nog att länder inom FN var rädda att riskera sina soldaters liv vilket ledde till att man, när man gick in i Rwanda inte hade rätt att bruka våld, och således heller ingen vidare utbildning kring detta, eller för den delen adekvata vapen för det som faktiskt kunde ske. På det hade man en på tok för liten styrka. Det var först efter det att tio Belgiska soldater blivit torterade och mördade som man skickade in trupper - men inte för att stoppa folkmordet. 

 

Den mängd soldater som behövts för att till viss mån stoppa folkmordet anlände till Rwanda men bara för att få ut varenda utlänning i landet. Man var ovillig att sätta sina egna soldaters liv på spel för att rädda Rwandaier, men inte för att rädda den västerländska befolkningen i landet. Jag blev så provocerad och äcklad av det jag fick reda på i dokumentären att det tog fem timmar att ta mig igenom denna hemska historia på en och en halv timme, för jag var tvungen att diskutera med andra människor och bara avreagera mig.

 

Jag skulle dock absolut rekomendera den här dokumentären. Det är inget man myser till precis, men det är himla intressant och det är många som faktiskt inte har koll på att det här hände. Så kör på, ba. Och var himla lyckliga att ni inte gör det i uppsatssyfte för jag har tre A4 mindmaps med väldigt liten text om detta. 

 

Bara typ. Fem källor kvar att granska innan jag har tillräckligt med kött på benen för att börja arbeta med själva uppsatsen. Den kommer nog suga själen ur mig, för övrigt. Våra instruktioner är ett sex sidor långt dokument exklusive framsida. Men eeh. Det går nog bra. Min lärare tror på att jag kan få ett A i kursen och det innebär att han tror att jag kan prestera ett A på det här. Så jag kör på. Jag har arton dagar på mig att spika skiten.

 

Fun fact: Det står tre koppar med olika stadier av drucket te på olika ställen runt min säng, samt en form förut innehållandes kladdkaka som jag ba without preamble tog ut ur kylen och åt med gaffel direkt ur formen. Desperate times call for desperate measures och endorfiner is king.

 

 

Jag somnade nog någonstans mellan elva och tolv igår. Och så vaknade jag halv fyra på natten. Vid sex torrsnyftade jag i desperation och min kropp ba protesterar över att behöva kontinuerligt fungera på fyra timmar sömn per natt. Jag är ofattbart lycklig över att jag får sova till klockan tio i morgon. 

 

I övrigt spenderade jag större delen av dagen med att roa mig. Jag och syster kollade på The Hobbit, båda två för andra gången. För att hon hade gratisbiljetter, och för att jag ville se. Och sedan rundade jag av kvällen med Brit Awards 2014.

 

Såhär; Jag älskar James Corden, som har presenterat Brit Awards de senaste fyra åren. Jag älskar honom som komiker, jag uppskattar hans personlighet men i år var det faktiskt inget att ha. Jag minns att jag jobbade förra året, och Josse ringde mig vid elva svensk tid och skrek först om att Nick Grimshaw och Corden hade hånglat i brittisk TV och sedan att One Direction hade kammat hem Global Success. Jag pep och skrattade in i luren där jag gick runt på Londons gator. Året innan det satt jag hemma och skakade av nervositet för mitt bands skull, med en Ben & Jerry's och Tumblr framför mig, och det året var riktigt jävla bra.

 

Så 2012 öppnade Coldplay och det var riktigt jävla bra, 2013 spelade One Direction och det jag såg i efterhand var också riktigt jävla bra, men i år var atmosfären i arenan bara konstig. Beyoncé var bra as per, Bruno Mars var också bra, Ellie Goulding var så gullig när hon, helt chockad tackade för sin Best Female Artist och Lorde var gladare över sin Brit än sin Grammy men James Corden spenderade en stor del av tiden med att fälla skämt som absolut inte var bra men inte tillräckligt dåliga för att framkalla skratt. Jag spenderade halva ceremonin med att hoppas, hoppas, hoppas på att mitt band kunde ta hem fler awards, och fan, det gick bra. Arctic Monkeys tog deras British Group, Rudimental tog deras British Single men mitt jävla band kammade hem Best Video för Best Song Ever via röstning på Twitter (okej, nästan ingen surprise) och mitt när Harry Styles har sprungit på toa går de och kammar hem Global Success i år igen, och han fick springa upp på scenen mitt i talet och viskade en fråga om vad det var de hade vunnit.

 

Där, right där, var det som gjorde Brits 2014 värt att kolla på. Ärligt talat, jag är nog ganska så jättebesviken på hur det blev. För att det brukar vara så mycket roligare. Men fan, vad gör man. Mitt band vann, Liam gav över micken till Niall efter att ha erkänt att han hade haft lite för mycket alkohol och Harry Styles gjorde en Harry Styles. Så okej, det var väl okej. Jag hade nog en hel del höga förhoppningar.

 

 

 

Detta att det snart är lov, alltså, det är en himla bra grej. Jag sover oroligt efter förra veckan då jag lyckades vända på dygnet så pass att jag somnade runt sex och vaknade två.

 

Jag sov fyra timmar inattoch det gjorde inte under för det jag har kvar av bihåleinflammationerna.

 

Men fret not, liksom. Okej, jag har en hel del arbete att göra i samhällskunskapen i och med att jag inte åstakom någon anmärkningsvärd mängd under dagens lektion, men jag skrev klart uppsatsen - innan deadline, hallå nej ni behöver ju inte applodera - och pluggade Gemu. Eller ja. Jag gjorde en sida och sedan gav jag upp med argumentet "men jag kan ju det här". För en gångs skull är jag ganska säker på min sak. Det förra provet gick bra och det här är i princip ett repetitionsprov. Det går nog bra. 

 

Jag har förlorat min uppsats.

 

Nej. Alltså. Jag måste skriva om min uppsats för att min wordlimit kom senare än idén och det visade sig att jag och svenska skolsystemet fortfarande inte riktigt står på samma plan. Någonstans känns det sjukt ironiskt att jag som aldrig lyckades få ur mig ett ord av en IB-uppsats helt plötsligt sätter mig och skriver en. Men eh. Min ordgräns ligger på 1200 ord. Jag hade behövt mellan tre och fyra tusen för att lyckas med den här uppsatsen. Och okej att jag är helt hundra på att jag hade klarat av den uppsatsen till på torsdsag. Trots att den muntliga presentation av analysen jag gjorde för ett tag sedan utgör typ halva uppsatsen känns den nya uppsatsen oändligt mycket svårare att skriva. För jag hade så jävla mycket roligt att skriva om och nu måste jag tygla mig.

 

Och för att jag kommer känna mig som att jag inte når A när jag skriver för att min uppfattning är helt off. Det är nog där jag har blivit mest skadad av IB. Det känns aldrig bra nog, skolan kan väl inte vara enklare än jag trodde? Det är där jag älskar de estetiska ämnena. För att jag aldrig rörde vid det estetiska i IB. 

 

Ibland önskar jag att det funkade att skriva sådana uppsatser hela tiden. Så att man liksom kunde skriva en overachieving uppsats för att man skrev om någonting som är så fruktansvärt kul och så har läraren tid att läsa den. Det vore jävla kul att vara Hermione på Hogwarts och få skriva tredubbelt med information för att man lärde sig en massa på sin semester. Oh well. Jag skriver klart den första uppsatsen någon annan dag. Gång. Det är synd att slänga den för den var en sådan jävla babe, alltså. Jag var så nöjd.

 

Äsch då. Detta är bra träning. Jag vet. Ska bara göra om och göra rätt. Och så sparar jag krutet på samhällsuppsatsen. Den ska faktiskt se ut som den jag började på. Skönt att veta att jag klarar av en sådan, i alla fall.

 

Denna känsla av att råka öppna Photobooth och sedan se sig själv titta helt oförberedd tillbaka. Sanningens ögonblick, typ. Jag ser så hängig ut att jag var tvungen att ta en bild. Needless to say är jag fortfarande sjuk. Jag har kommit cirka 200 ord till på min uppsat, kontaktat min lärare och fått min deadline framflyttad två dagar.

 

Idag är det i alla fall första gången jag i över huvud taget har kunnat läsa, så jag ser det som ett framsteg. Även om jag är trött och har ont och det nu strålar ned i både ögon och öron så kan jag fortfarande göra någonting åt det.

 

Baby steps, typ. I morgon vill jag till skolan. Vi har ändå bara en lektion. In the meantime bjuder jag på mitt hängiga fejs. Jag ska ta med datorn ned till filmsalongen, ta med mig läsplattan och variera läsning av Sagan om Ringen med uppsatskrivandet. 

 

Hoppas ni har det bra.

 

Jag har bihåleinflammation. Huvudet ömmar, jag mår bitvis illa av denna bisarra sjösjukekänsla och det tar tio gånger längre att göra något i huvud taget. Jobbade tappert med att få ut lite uppsats men absolut ingenting kom ut. Skriva och kolla ned på datorn funkar. Men att använda huvudet visade sig vara lite av ett problem.

 

Jag är på riktigt så nere att jag inte ens har ångest över allt. Det enda jag vill göra är att hitta en ställning där huvudet inte värker och kolla på Doctor Who.

 

Så det ska jag tag mig ann nu. Det och en kopp Yorkshire med honung i.

 

Jag, vänner, är riktigt jeffla miserabel.

 

 

För tre månader sedan skrev jag en låt nere i filmsalongen hos pappa. Hade lyssnat på Digilistan och blivit inspirerad. En vers, plus refräng. Ringde Josse och bad om något form av omdömde. Fick tummen upp. Fortsatte skriva. Kom så långt som Två verser och refräng. Spelade in a cappella i voice memon och lät texten ligga kvar i mina notes. För snart två veckor sedan bad jag Lisa ta ut den på gitarr och så ba... Blev det såhär. Vi skrev till ett stick och satt på handikapptoaletten och sjöng tills jag inte hade röst kvar.

 

Och det blev bra, i think? Jag är aldrig nöjd med min insats, och det är väl något att jobba på. Men jag är nöjd med att jag ställde upp, nöjd med att för första gången någonsin tagit chansen att förmedla text som jag skrivit, låta folk höra en melodi jag hittade på en helg när jag borde gjort något annat.

 

Det var viktigt tror jag. Att göra det. Att liksom visa för mig själv att min stage fright ain't the boss of me.

 

Nu är det en sån där period igen. Innan lovet, med mycket att göra och för lite tid att disponera ut det på. Och det där med att faktiskt ta tag i saker och ting. Det går lite sådär, men det. Det går. Jag hade tre timmars tentamen i Engelska 6 igår, och alltså. Jag jagar upp mig som satan inför dessa tentor. Min lärare poängterade det när jag blev lättad över mitt A för andra gången. "Alltså, Engelska 6 är ju ingen match för dig", sade hon "Gör inte kursen större än den är. Det är onödigt". Självklart. Okej. Inte IB engleska. Inte IB engelska, inte IB engelska. Engelska 6, svenska skolsystemet. I can do it.

 

Så nästa tenta är uppsats med sista utkast på fredag, jag har en fotouppgift att både genomföra och efterbehandla, gemuprov (dock mest repetition, jag har aldrig varit så tacksamt för någonting, någonsin känns det som), Clinics att fota, en mobil som behöver lämnas in, jobb att söka, sömnbrist att övervinna, och alltså lovet ska bli himla härligt.

 

I övrigt är livet dock väldigt gött. Jag umgås i så stor mån jag kan med vänner och oftast väldigt spontant. Den här kvällen spenderades med Kattis och Anna framför Melodifestivalen och Sherlock (Herrey's, jag dog för fan). Men I morgon måste jag absolut plugga. För min egen mentala hälsas skull. Så det blir Research inför uppsatsen som jag ska skriva i Engelskan. Kanske lite gemu om jag vill ta en paus. Men mest hade jag tänkt fokusera på att kurera mig då mina halsmandlar har svullnat upp och det hjälper inte att jag mördar dem varje gång jag nyser. 

 

Men basically; jag är högst levande, under en hel del press just nu och kan tänkas bortprioritera bloggen ganska kraftigt då det finns dagar - och kommer finnas dagar - där det känns lite jobbigt att redigera bilder och skriva om dagen när jag sitter och berättar för kudden hur extremt stressad jag är. Så det kan tänkas att det kan eka extremt tomt här på bloggen i två veckor framåt. Men fan, vem vet?

 

 

 

¨  

                                              

Typ ibland - oftast in person, men ibland via facebook - kan jag få frågor som gäller:

 

1) Min egna ångest/depression

 

2) London (Hur, var, varför? Men framförallt hur bör en själv bära sig åt för att komma dit?)

 

3) Tips kring ångest och stress.

 

 

(Nu har jag väl inte sådär fasligt många läsare per dag så jag tror inte detta blir superlyckat, men har man en fråga är man välkommen att ställa den i ett tag framöver)

 

 

Efter försovning, konversationer via Kik av den panikslagna sorten har jag nu efter typ en och en halv veckas tappra försök tagit en miljard blodprov. Och missat en reptid inför i morgon. Det. Eeh. Det löser sig hoppas vi. Kom hem för ett litet tag sedan och gjorde frukost till extremt tom mage och nu är det dags för en kuratortid. 

 

Som konpensation för bristfällig uppdatering ger jag er återigen lite instagram bilder innan jag lyfter baken.

 

 

Nu är det lite ändring i koderna och jag känner mig faktiskt ganska nöjd. Rutorna i menyn har det tagit månader att hitta en bra tutorial till, men nu blev det som jag ville. Feedback är alltid trevligt (se: feedback önskas).

 

 

Nu är det fanimig dags att sova om jag ska upp till doktorn i morgon.