Jag har så mycket ångest att det känns som om något sväljer mig hel. Som om domedagen kommer och jag kan se den, men jag sitter fast, förankrad i marken, fastgjuten i cement och jag kan inte röra mig.

 

Jag vet att om några dagar är det över, när den här värsta perioden har festat klart på mina gladaste minnen, förvrängt allt som är fint och jag är utmattad; då reser jag mig. Det gör jag alltid, det är inte problemet. Problemet är att jag inte känner mig trygg ens i min egen säng och det finns ingenstans att ta vägen för jag bor här i min egna etta och varken rum hos föräldrar eller vänner kommer ta udden av det här; min rädla sitter i kroppen, i huvudet, för vart jag än går tar jag tigrarna med mig. De är efter mig konstant, och om några dagar, när vi vant oss vid varandra kommer jag slappna av. Jag kommer närma mig dem med försiktighet och omsorg, men jag kommer närma mig dem och jag kommer lösa det här.

 

Det är det enda jag kan hålla mig fast vid; att jag löser det här. Jag löser det alltid. 

 

Jag hatar de här perioderna; när exakt allt går fel och jag står med facit och inser att jag inte kan hantera det här. När jag bokar in extra kuratortider och konsulttid med läkare om huruvida jag ska höja min antidepp igen. När jag blir så elakt påmind om varför jag inte vågar eller vill ta mig ann en högre utbildning; för att den tryggheten jag har på mitt lilla gymnasium inte finns där, och jag behöver den. Den är min livlina. 

 

Sådana här perioder längtar jag till i sommar, när jag går över till heltidstjänst och får jobba med något som konstant ger mig bekräftelse; jag älskar mitt jobb och det älskar mig. Jag har kommit till jobbet och gråtit hela vägen upp från Saltsjöbanan, över Södermalmstorg och Götgatsbacken. När jag har sovit fyra ynka timmar på grund av hjärtekross eller ångest eller båda och jag har gått ned och bytt om, kommit upp och blivit Johanna, Barista på Espresso House. Johanna, Barista på Espresso House har inte samma problem som jag. Vi är en person, men den jag är på jobbet, även om jag alltid är ärlig och säger som det är om hur jag mår, sitter ihop bra mycket bättre än vad jag gör innan uniformen åker på. 

 

När jag jobbar bryr jag mig om clean as you go, gäster, service och mina fina kollegor. Jag bryr mig om skratt, om prepp, om disk, månar om min shop och älskar mitt jobb, även när vi är underbemannade och det värker ända in i skelettet för att jag jobbar för två extra personer. Jag tar inte med mig min sorg, min sjukdom eller mina sömntimmar dit, för att det är komponenter som inte behövs i mitt jobb; de finns inte ens. Inte när det är kö till dörren och jag är svettig fast jag har stått och krängt kaffe i två timmar utan paus. 

 

Jag längtar till i sommar när jag kan ta semester från mitt huvud när det är såhär, när jag får långa tidsperioder av ledigt. De perioderna hjälper mig, de är livsviktiga för mig. Jag kan gå till skolan och det kan vara kul, det kan vara givande, eller så kan det vara ett helvete som tvingar mig in på toaletter med industriklinkers och lampor som slocknar när jag har skakat på golvet för länge. Jag älskar min skola, jag älskar skolan. Jag älskar att jag får betalt av staten för att lära mig intressanta saker, skapa kontakter och umgås med vänner. Min ångest förstör det ibland, och det är förjävligt, och det finns inget annat jag kan göra än att ta en kvart att andas, gå tillbaka och börja om. Nollställa, starta om, prata med lärare, förklara. 

 

Det enda som får mig att ta mig igenom de här perioderna, är vetskapen att alla mina lärare förstår och hjälper till. Att jag har två av de finaste mentorerna i världen som stöttar mig och säger åt mig att ta hand om mig själv när jag ringer och berättar att jag käkar 6 mg antibiotika per dag och tyvärr inte kommer kunna ta mig till skolan den här veckan. Jag har två fina föräldrar och en bonusmamma som hör av sig och ser till att jag blir bra, som handlar åt mig när jag inte kan och som bjuder på middag så fort jag frågar, eller berättar att jag ska jobba mycket en helg. 

 

Jag har fantastiska vänner som svarar mitt i natten när jag ringer och berättar att jag orkar faktiskt inte med den här ångest längre jagvetintevadjagskagörasnällahjälp. Jag har vänner som kommer och baka pizza med mig när jag har legat förlamad av ångest och rivit sår och svullnader på mina bara armar. 

 

Jag har så jag klarar mig, det har jag. Jag har kontakt med vården, en fantastisk säkerhet i vardag och skillnaden mellan 2010 och nu är att jag på de sex åren har byggt upp en princip om att alltid, alltid be om hjälp. Det finns inget skäl för mig att tillintetgöra eller förminska min sjukdom, för den finns där, och inget gott kommer av att låtsas som något annat. Jag vet, för jag gjorde det, och det var så nära att bli min död. Det är något som aldrig kommer hända igen, för att jag ber. om. hjälp.

 

Jag bär min ångest som om jag har tatuerat den i pannan för att det egentligen är mitt enda problem. Ett problem som skapar ett världsträd av problem för mig och det tar att tag att komma till huvudproblemet för jag har sjuttioelva problem att lösa innan jag är där. 

 

Men när sommaren kommer finns det tid, då finns det mindre problem, mindre grenar, mindre trä att bränna upp. Jag försöker att inte längta dit för mycket, för att jag måste lösa problemen i nuet. Men det är svårt just nu, när nuet är läskigt och jobbigt och ger mig halsbränna klockan 02:21 på en natt när jag sovit fyra timmar. 

 

Jag har så mycket ångest att det känns som om något sväljer mig hel, och det kanske det gör. Men då får jag väl sticka hål på magen på'n.

Jag ser på mitt liv som om den är en cykel. Flera cyklar. En cykel avlöser en annan. Jag måste det, när allt blir svårt. I nio fall av tio jämför jag mitt liv med min mens, vilket på senare tid verkar stämma överrens väldigt bra.

 

Om det är någon som har problem med mens kan jag även meddela att jag numera är så van vid att rapa, prutta och kissa ohämmat och utan dörr, vilket gör att när vänner är här eller bara när jag sitter i skolan kan jag liksom. Rapa. Prutta. Innan jag kommer på att det inte är saker vi gör i dagens samhälle. Whatever, det finns alltid en osynlig hund att skylla på. 

 

Så. Jag har skrämt iväg varenda kotte som är rädd för folk som inte är rumsrena. Tillbaka till mitt liv och min mens och min cykel.

 

När jag var sjutton förlorade jag allt. Egentligen var jag nog sexton, kanske femton, allt är väldigt luddigt och diffust. Någonstans där förlorade jag allt. Inte för att familjen stack, vännerna försvann och pengarna rann ut ur hålen i mina trasiga fickor, men för att jag hade så mycket ångest och var så deprimerad att det liksom inte fanns någonting. Det var en period när ingenting smakade någonting, jag var helt apatisk om jag inte var livrädd och mitt huvud hade övertalat mig om att ingen brydde sig. Ska jag vara helt, hundraprocentigt, obekvämt ärlig är det fortfarande ett mysterium för mig att jag lever, för jag kan inte komma på en enda grej jag hade att leva för, inte när jag var en robot, utan känslor, utan ambition och med en borttappad dröm. Jag tror att jag levde för att det är det man gör. Man ska gå upp på morgnarna och man ska gå till skolan och man ska äta lunch och middag och sedan ska man gå och lägga sig. Det är en grej. Jag gjorde det för att alla andra gjorde det. Sådant gör man ju för att det är så man orkar leva, man sover sig pigg, äter sig mätt, lever sig lycklig och frodas. Men så vitt jag visste var jag liksom inte levande. Så jag gjorde. Autopilot. Jag vet inte längre hur länge det höll på. Jag kan lista ut vissa delar av mitt liv som antagligen utlöste vissa faktorer, men det pågick så länge, var så inflätat i mitt liv att jag inte riktigt märkte övergången. 

 

Och sedan ba... gjorde jag det. Den dagen jag hittade One Direction var dagen jag förstod att jag var sjuk. På riktigt sjuk. Jag minns att jag tryckte det åt sidan, men det låg där i något hörn av mitt huvud och viskade. Att jag inte mådde bra, att jag inte hade pluggat på över tre år. Att jag behövde hjälp. Jag vet inte när jag allvarligt började tro på att folk brydde sig igen, kanske var det någon gång i december när jag officiellt var på sabbatsår och inte hade någon övrig stress än den som had plågat mig så länge, tryckt ned mig så att jag inte kunde gå. Men jag vet att i november släppte One Direction sitt första album och jag vet att vid den perioden hade jag fortfarande inget att leva för. Förutom One Direction.

 

Det är livets största klyscha, men den klyschan har räddat mig så många gånger om. Jag levde i en vardag som bestod av att sova upp till arton timmar om dagen för att jag var så jävla trött och hade inget jävla ting att göra och ingen jävla människa som brydde sig om mig. I mitt huvud. Men mitt i allt det där, när jag liksom inte hade en enda sak att gå upp ur sängen för, kunde jag sitta i timmar på tumblr för att få reda på saker om One Direction, för att få vara med om något. För att få känna mig glad. För det var det de gjorde, de gjorde mig glad. Under den vintern klarade jag knappt att gå upp ur sängen för att gå på toa och fick panikattacker när mamma  bad mig tömma diskmaskinen, men jag kunde gladeligen gå två timmar i snöstorm för att lyssna på det där bandet. Och det gjorde jag faktiskt. Jag minns känslan när jag kom hem, det vill säga tomrummet av känslan i mina ben för att det var hur många minusgrader som helst och jag var en enda stor isklump som stampade mig in genom mammas altandörr. Men under de stunderna, när det var jag, min iPhone och mitt band i öronen, då mådde jag bra. Jag hade dagar när jag inte ville gå och lägga mig för att jag inte ville sluta lyssna på One Direction, för att jag inte ville sluta vara lycklig.

 

Det räddade mig. Mer än något annat. Att jag åkte till London är en biprodukt av One Direction; det hade aldrig hänt utan dem. Jag hade inte sökt jobb på Nando's utan One Direction för jag hade inte haft någon aning om vad Nando's var. Men nu visste jag det, och det blev som det blev och jag läkte i London. Jag blev utsatt för grov vikthets och tappade fler kilogram än jag borde ha gjort, men jag kom ut hel, och jag var lycklig varenda. jävla dag. Under de månaderna behövde jag inte One Direction för att leva, för jag ville leva så jävla mycket ändå, och jag levde på det, även när det var svårt, hela vägen till förra hösten när det började bli riktigt illa igen. Men den här gången fick jag hjälp. Jag gick till doktorn, jag tog tag i det. Förra terminen var en helvetisk termin, hela det här året har varit en otroligt jobbig uppförsbacke, men jag har tagit tag i mig själv varenda. jävla. gång.

 

Just nu är livet jävligt bra och jävligt dåligt på samma gång. Jag bor i en lägenhet som jag älskar, jag har ett jobb jag älskar och jag älskar min skola. Men den här terminen är den hemskaste, mest olycksdrabbade termin någonsin och det är så svårt att hänga med. Förra veckan betade jag av flera rester, blev av med flera F-varningar och jag jobbar på det. Jag fick C i svenska, B i engelska och brydde mig inte vidare mycket för att jag vet att om jag har orken finns det tid att komplettera, allt ordnar sig, jag behöver inte gå sönder. Dessutom blev jag påmind om hur jag så stressfritt som möjligt ska få A om jag orkar - så jag jobbade i ettan, det enda året på rytmus som inte har varit ångestfyllt alls. Och det är så jävla viktigt. Ett C i svenska och ett B i engelska är inget dåligt. Ct i svenskan förstår jag helt, och vet precis vad jag gjorde för fel. Det är inte svårt att korrigera och kommer inte vara stressamt heller. Jag kan ta det på Nationella. Allt löser sig, jag behöver inte ens ta ut extra tid. Bt i engelska var för att jag tappade hela A-kriteriet för att jag pratade för mycket i en muntlig presentation. Jag är kungligt dålig på att hålla käften, men om det svåraste jag har att göra i engelska är att göra just det, känns det inte som hela världen har gått sönder.

 

Poängen är, att förra året hade jag så mycket ångest så fort jag fick under ett A, och i år är det en utvecklingsmöjlighet. Livet suger, men det är bra ändå. Allt löser sig, och jag är en jävla kämpe. Jag kan ändå inte blunda för att den här sjukdomen tär på mig. Den begränsar mig, den förstör saker och jag måste hitta omvägar. Jag har hatat den hela hösten, varit arg, frustrerad, tom för att den alltid ska ställa till det.  Jag har haft spänningshuvudvärk och stresshunger och jag kan liksom aldrig få ett break och jag är så trött. Jag har känt att jag behöver en morot igen, som får mig att tagga till. Jag är inte där jag är för fyra år sedan, men jag har kvällar när jag är som trött som den där vintern när jag inte hade något att leva för, och de är det läskigaste jag vet. Jag vill aldrig mer bli förlamad på det sättet, aldrig, aldrig mer igen.

 

Så vid tolvtiden inatt, när jag skulle sova, och One Directions nya album läckts ut, då trodde jag att jag skulle dö av lycka. Jag fick ett infall efter att ha kollat på Jurassic Park, gick in på tumblr för att lugna ned mig (hallå hur jävla stressad blir man av den filmen???) och hela dashboarden var fyllt med inlägg om The Annual One Direction Album Leak.

 

Jag fulgrinade, hyperventilerade och skrek till under hela albumet för att det är så perfekt, det var som när jag var 17 år gammal och hittade meningen med livet. Klockan är fem, och för första gången på säkert tre år är jag inte vaken såhär sent på grund av insomni - jag är vaken för att jag har ingen lust att gå och lägga mig för det här albumet är så jävla, rövigt, kukigt bra. Och för att jag inte visste hur mycket jag behövde det förrns det hände.

 

Det var det där med cyklar, om mensen, om livet. När jag har jobbiga ångestperioder går jag igenom livets pms; ångesten leder alltid upp till en låg period, en jobbigt period, och jag vet det och jag vidtar alltid åtgärder. Packar extra tamponger i väskan, bokar in konserter och spontanflyger till London. För om det skulle vara så att jag tappar livslusten måste jag ha något att leva för. Jag är geten i Sanningen Om Rödluvan som har ett par horn för varje situation. Jag har lärt mig hur jag ska hantera mina depressiva perioder, min mens, min livsmens. 

 

Mensen är här nu, det är inte långt kvar innan det bara går uppåt. Jag kan på riktigt se hur det kommer gå uppåt, bli ljusare (ha, aa joo, det blir ba mörkare och mörkare för varje dag som går), och jag vet att det inte är långt nog innan den här perioden är över och löst. Och tills dess får One Direction agera alvedon för mig, tills jag mår bra igen och kan gå utan dem.

 

Den här livscykeln, den är ett helvete, och jag är så färdig med att kämpa och vara rädd. Men jag skulle ljuga om jag sade att jag inte längre älskar livet.

 

Och egentligen är det det som räknas.

Jag har perioder när ingenting går och det känns som om jag faller.

 

Det är perioderna före perioderna när jag går i idé och alla mina dagar är den mörkaste dagen på året. Det är de viktigaste perioderna i mitt liv. Inte för att det är kul eller nyttigt, mitt ångestsyndrom, inte alls. Jag skulle aldrig drömma om att försköna min situation, för den är allt annat än vacker men jag kan liksom inte blunda för hur livet ser ut.

 

Jag har GAD, det har jag. Ett generaliserat jävla ångestsyndrom, en diagnos som betyder ångest överallt, jag har dagar när jag inte kommer upp ur sängen och jag har nätter när jag lyssnar på One Direction och minns varenda konsert jag har varit på för att vänta in halsbrännan som betyder att ångesten släpper och allt kan börja igen. Jag har morgnar, som hela föra veckan, när jag vaknar i min egen svett efter en natt kantad av mardröm efter mardröm efter mardröm.

 

Det är inte kul, det kommer aldrig vara kul, men det försvinner inte bara för att det inte är roligt. Så jag måste hitta sätt hantera det. I somras, när jag skulle packa ned mitt liv i lådor, kliva in i vuxenlivet på riktigt och samtidigt jobbade mer än fyrtio timmar i veckan var det så jävla jobbigt att det enda jag gjorde var att gråta när jag var ensam. Jag tänkte på det min kurator sade för två år sedan, att gråta är det bästa jag kan göra för att det är ett tecken på att jag kämpar. Jag gör det. Jag kämpar varenda dag. Och när jag satt där hos henne och berättade om denna kungligt jobbiga period med min kungligt jobbiga ångest berättade hon för mig att jag har kommit så jävla långt, och ibland är det bra att bara leva i ångesten, grotta in sig i några veckor så man har någonstans att hoppa upp i från. En trampolin.

 

Mitt liv är en studsmatta, och nu tar jag sats. Som alltid. Som hela tiden. Jag bryr mig inte vidare mycket om jag är deprimerad eller inte. Jag känner av när jag slutar fungera och jag känner av när jag mår bra. Jag behöver inte längre ett papper, ett prick i registret. Jag heter Jojo, jag har GAD, och när min ångest blir för mycket blir jag deprimerad för att det är så kroppen fungerar. När jag bryter benet kan jag inte gå. När jag bryter benet behöver jag gips. Jag och min mentala sjukdom trampar på, jag äter Atarax när jag inte kan sova och jag tar antidepp för att hantera det här. Och det är så jävla okej.

 

Jag har tre veckor framför mig när jag ska försöka jobba upp det jag tappade under terminen som gud glömde. Om jag inte lyckas med det är det också okej. Jag ska jobba så bra jag kan för att kompromissa där det behövs och jag ska falla tillbaka och be om hjälp av varenda fantastiska lärare på min magiska jävla skola för jag skulle inte klara något utan dem. Framförallt ska jag se till att jag ger de här uppgifterna kärlek - att det inte blir en checklista. Det är en checklista, men det är en checklista fullproppad med lärdom och jag vill bli bättre på allt, vill suga in all den där lärdomen. Vill bli irriterande jävla bra på quizkampen. Jag älskar kunskap, jag gillar egentligen det här. Det är bara det att jag sitter fast i ett moment 22 med spänningshuvudvärk och ångest och stress och det är en soptipp till situation, men det går alltid och jag har lärt mig att tro på mig själv.

 

Jag har tagit mig igenom två stora depressioner, hanterat ett ångestsyndrom i halva mitt liv, lämnat landet bakom mig och flyttat till London. Jag har bytt från ett litet Espresso House till ett stort Espresso House och gått från att vara den som fick panik av sju pers i kö till den som köttar kaffe i fem timmar utan stopp med konstant kö till dörren. Jag är den som blev sjuk innan gig och uppspel för att ångesten blev för stor, jag är den som sket fullständigt i det och började gå upp på scen i alla fall. Jag är den som skriver låtar under alla tider på dygnet och den som tar tag i drömmen och förvandlar låtarna till EPs.

 

Jag lever ilandslivet som gud glömde, jag lever med ångestsyndrom och stödjer mig med käpp.

 

Men den som säger att jag inte kan dansa kan dö. 

Alltså, det där med prestationsångest och så, aka det sämsta, dummaste, mest idiotiska som finns - 

 

- eller ja. Alltså. Lite prestationsångst är bra, eld i baken and all that, men det var i söndags kväll (natt??) som jag återigen vaknade upp och insåg att mängden press jag lägger på mig själv är ungefär lika befogad som Jimmie Åkessons generella existens. 

 

I'll break it down to you; min kropp har klistrat fast påknappen på det sympatiska nervsystemet, eller på svenska, jag lever konstant i kamp-och-flykt-programmet. Det händer varenda stackars individ som måste dras med GAD. Det innebär att jag rent förenklat* har en typ dubbelt så stor chans att drabbas av depression eftersom min kropp redan har kopplat på det sympatiska nervsystemet. De där nervsystemen kopplas på för att kroppen inte kan se skillnad från fysiskt och psykiskt hot. Min hjärna har således ingen vidare koll på om det är en tiger eller ett läxförhör den försöker skydda mig från - jag blir stressad, jag blir rädd, jag får ångest, adrenalinpåslag, skakningar et cetera et cetera. Kroppen är en fantastisk grej, framförallt har den en himla massa säkerhetsåtgärder, och efter kamp-och-flykt-programmet, kommer spela-död-programmet. Kroppen gör då en bedömning att situationen en befinner sig i inte har någon utväg, så den stänger av. Projekt Zombie, typ. Ska man spela död kan man lika gärna vara övertygande. Problemet ligger i att när jag har sjutton saker att göra har jag ingen jävla lust att börja mindblocka allt jag gör. Jag har ingen lust att vara oförmögen att ta mig upp ur sängen, varken tid eller några former av önskemål om att mer eller mindre sluta fungera, men nej, nej. Jag svävar i livsfara, kroppen fix, kroppen got you och helt plötsligt säger det boom. Depression.

 

Jag har snittat på A, jag säger det igen snittat på A, i samtliga 8 ämnen jag läser i år. Det här betygssystemet ser ut som det gör för att det ska vara svårare att få A. Det ser ut som det gör för att man satte sig ned och höjde gränsen för ett godkänt betyg, för att man ska vara mer än nöjd med ett E och här har jag lekt fröken perfekt i snart ett läsår. Hela året har jag tänkt "nämen jag klarar det" och "Jag är starkare nu" bara det att november kom och jag kom knappt upp ur sängen, jag tappade intresset, jag fick sådana höga ångestnivåer att jag var rädd för min egen skugga. När januari kom var jag tröttare än jag varit på väldigt länge, när januari kom insåg jag att om jag inte gjorde något snabbt skulle jag hamna exakt där jag var för fyra år sedan. Så jag gick till doktorn, och yes indeed;

 

Boom. Depression.

 

Jag har klarat det här året galant. Om man... eh... bortser från att jag tar antidepressiva preparat. Om man bortser från att jag har kompromissat min hälsa för bra betyg som jag inte ens behöver eftersom jag redan har bestämt att jag inte ska läsa vidare eftersom jag tror att det kommer ha för stor inverkan på min mentala hälsa.

 

Och jag menar, isn't that just the way? Jag har sedan ett år tillbaka planerat ett liv som av säkerhetskäl inte kommer innebära universitet eller högskola, i alla fall ingen riktig examen, men jag hade inte vett nog i skallen att inse att jag likt förbannat jobbade mig själv halvt till döds, absolut no pun intended. 

 

Jag har spenderat ett helt år och slitit med idrott och naturkunskap som jag aldrig kommer att använda, försökt jobba fram betyg som jag inte behöver och jag är så arg på mig själv för det är bara jag som lägger den här pressen på mig själv. Det är väl fantastiskt att gå ut gymnasiet och säga att man hade A i allt men vem applåderar när jag bryter mig själv halvt på vägen? Jag är så jävla stolt över mig själv för att jag lärt mig själv att plugga, för att jag har visat mig själv att jag kan, men jag är verkligen inte stolt över hur jag har behandlat mig själv.

 

Prestationsångest och så, det är säkert jättebra i ett parallellt universum där mentala sjukdomar inte är en grej men när jag går ut med C eller lägre i naturkunskap tänker jag köpa mig själv en tårta för att jag slutat piska mig själv ned i graven.

 

*Jag är alltså inte en legtimierad läkare och baserar denna ganska generaliserander information på fakta från diverse läkarsidor bl.a. vårdguiden.

Ibland när jag vaknar så går det inte.

 

Solen kryper genom persienner och rullgardiner, målar upp ett ljusmönster mot turkosa väggar och jag kan inte ta mig upp ur sängen. Benen blir fastkedjade längs madrassen, det spänner i bröstet, bränner i bröstet, upp mot halsen och jag håller krampaktigt i täcket. Jag listar alla femhundrasjuttio anledningar jag har att gå till skolan, faller ihop, låter den mörkaste delen av mitt huvud sätta på en skräckfilm som är så verklig att det känns på riktigt. Jag ger upp, tar upp telefonen, skickar iväg en sjukanmälan. Jag vänder mig om utan att ställa klockan. Nästa gång jag vaknar är jag utvilad och varm av solens strålar och har ont överallt. Jag har lika mycket kramper och träningsvärk som om jag verkligen gjort det min kropp tror att jag har gjort, som om jag inte legat i en säng i tre extra timmar. Jag tar mig upp och gör frukost, systematiskt, humoristiska fraser ringer i mitt huvud medan jag försöker förringa min situation. Har du försökt starta om Windows. Jag är windows. Jag är omstartad, rebootad, omhändertagen. Jag hackar på med dålig fläkt och virussmittade system och jag väntar på nästa gång jag måste startas om. 

 

Det är ett lejon. Eller en varg, eller en drake. Någonstans mellan 10 och 15 års ålder programmerade min hjärna om sig. Kroppen ser inte skillnad på fysiskt och psykiskt hot och min kropp har förvandlat de vardagligaste sakerna till lejon och sabeltandade tigrar. Jag är rädd för allt, och jag är rädd för inget. Jag sitter på toaletten och skriver för att min kropp fick för sig att det var vargar utanför fönstret. Det rev bakom bröstkorgen, benen kliade och jag kunde inte vara kvar i mitt kök. Jag har rester och prov att göra tills nästa vecka och jag gör dem, jag gör dem, men min kropp tror de är tigrar och jag vet inte hur jag ska säga till. Säga åt dem. Jag kan andas in fyra, ut åtta tio gånger om och om igen, jag kan ta Atarax tills jag däckar och röka ett helt paket cigg men nästa gång jag ska göra uppgiften så blir det såhär igen.

 

Och jag måste fortsätta, för om jag inte gör det, då blir det värre, som förut.

 

Om någon undrade hur det är att leva med kronisk ångest så känns det såhär. Man kämpar tills man är blå i ansiktet, tar hjälp av nikotin, av mat, av receptbelagd medicin som får en att bli snurrig. Man bygger upp försvar, har kommit på femton nyanserade argument mot alla dem som blir obekväma innan någon tvekande stammar fram att jag är för ung för att gå på medicin för sådana här saker. 

 

Jag är snart tjugoett år gammal, jag har levt med de här problemen i ungefär halva mitt liv. Sedan jag var tio har jag bråkat med mig själv, med skolan, med omvärlden. Hittat säkerhetsnät och blivit nedtryckt för att jag hittat dem, kämpat och växt mig så jävla stark att folk började skjuta på mig. Jag bejakade så mycket att jag tappade förmågan att göra det. Jag föll in i jordskorpan, förlamades, spenderade tre år i så mycket självhat att jag knappt kände någonting, var så hatad av mig själv, skadad av mig själv, så bruten som det bara går att bli. 

 

Jag tog mig ut. Spottade, skrek, bröt halva kroppen men jag kom ut relativt levande på andra sidan. Men det är ingen engångsgrej jag har, det är en kemisk obalans med djupare rötter än jag själv kan följa. Jag har varit ordentligt sjuk i sex år, stapplat runt på ett brutet ben och låtsas som om det var helt.

 

Jag har fallit ihop, jag har gått till akuten och jag har ett stort metaforiskt gips om hela högerbenet, jag har kryckor som hjälper mig att gå. Mitt gips heter Sertralin, ett SSRI-preparat som inte är beroendeframkallande, mina kryckor heter Atarax och jag somnar på tre sekunder när jag tar dem. Men de hjälper mig gå, de hjälper mig gå till kuratorn och gräva i mitt förflutna, för att hitta en lösning, för att fixa det här.

 

Om ni har unga nära som tar sådana preparat, ifrågasätt inte det. Vården skriver inte ut sådant här om de inte vill, och man äter själv inte gärna tabletter som reglerar ens välmående. Vi som tar dessa, tar dem för att vi behöver hjälp att vilja leva. Vi vet att det är tragiskt, vi vet hur hemskt det ser ut och låter.

 

När jag tog beslutet om antidepressiva hade jag levt i två veckor med konstant självhat, jag åt inte, jag pluggade inte och jag hade inte sovit ordentligt på en månad. När jag tog beslutet låg jag i sängen med musik i öronen och det brände i ansiktet av tårar. Jag insåg att jag hade ett val mellan det här livet, eller att inte ha något liv alls. Dagen efter ringde jag min husläkare och beställde en utredning för jag ville inte dö, inte alls. Men jag orkade inte, så jag bad om hjälp.

 

Jag valde att reglera mitt välmående med piller för att sluta känna mig så värdelös att jag ville dö. För två år sedan lovade jag mig själv att ta hand om mig själv, att se till att det som hände när jag gick på YBC aldrig mer fick upprepas. Det var det jag gjorde när jag tog beslutet om antidepressiva, jag räddade mig själv och jag har en läkare och en kurator som stöttar mig till hundra procent.

 

Det finns en hel del människor därute som inte tycker om att jag hanterar det såhär och trots att de vill mitt allra bästa, så angår det inte dem hur jag väljer att hantera ett huvud som mobbar mig. Det här kriget med mig själv kanske varar livet ut, och då vill jag kunna lita på mig själv, mitt omdöme kring min mentala sjukdom. 

 

Jag har Generaliserat Ångestsyndrom och är vidare diagnosticerad med måttlig depression. Ingen med vett i skallen skulle någonsin be mig gå på ett ben som är brutet från smalben till lår så varför det finns folk därute som i över huvud taget ifrågasätter varför jag tar till godkända läkemedel för att kunna leva mitt liv är faktiskt helt beyond me. 

Det pratas väldigt mycket om huruvida kändisar ska vara förebilder för speciellt unga individer. Det är otaligt snack om för lite kläder, för mycket antydan till sexuellt umgänge, alkohol, allmänt festande och föräldrar hävdar till höger och vänster att deras barn påverkas negativt, börjar festa och klä sig utmanade och allt vad det är på grund av barnens föremål för idoldyrkan.

 

Men när folk ägnar sig åt att romantisera eller glamourisera destruktiva vanor eller antydan till mentala sjukdomar är det helt lugnt. Lady Gaga får sin dansare att spy i konstens namn? Äsch då, chill bananas, det är ju konst ju!!!!! Det är ju inte som om de gör det med flit för att de mår dåligt, det är ju bara på skoj!!!! Konst, ju, KONST!!!! ALLT ÄR OKEJ I KONST!!!!!!

 

Det är enligt dagens samhälle liksom inte okej att i konstens namn ta av sig kläderna då det kan påverka ungdomen negativt, men att skära i kroppen och kalla det konst kommer absolut inte ha någon inverkan på våra barn. Alls.

 

Det pågår en sådan otrolig nonchalering av mentala sjukdomar i dagens samhälle och folk reagerar inte starkt nog. Det blir ett sådant liv när ungdomar dricker alkohol och smiter ut. När de ljuger och klär sig utmanande och försöker växa upp. Föräldrarskapet snörps åt och reglerna blir allt striktare. Man förbigår preventivmedel och predikar om det fantastiska i att avstå från sex "tills man är redo". Men en sextonårig individ - speciellt en flicka - kan hamna i alla möjliga sorters blåsväder på grund av den tabu som existerar kring allt vad sex och alkohol innebär. Och fan. Är du byxmyndig ligger det hundraprocentigt hos dig att bestämma huruvida du är redo. 

 

Ungdomar slutar lita på sina föräldrar när de skäller ut i försök att uppfostra. Istället för att berätta för sin tonåring att man vill att den alltid ska ringa om det händer något, oavsett promillehalten i blodet, bygger man en mur mellan sig själv och sitt barn. Genom att strängt förbjuda något och hårt straffa ditt barn om det överskridit en gräns gör du risken för katastrof så oändligt mycket större.

Jag förstår inte hur det kan vara så jävla svårt och berätta för sin tonåring varför det tillverkas kondomer, jag förstår inte hur det ska ta emot att säga "Jag vet hur världen ser ut, jag vet vad tonåringar gör och jag ser helst inte att du gör det men jag kommer hjälpa dig om det går överstyr".

 

Istället tar man till piskan och när den inte hjälper pekar man på offentliga personer som om att säga "DE BÖRJADE!" Att vuxna människor inte kan se sambandet mellan offentliga tonåringar och privata tonåringar gör mig mörkrädd. Om Miley Cyrus som sexton-åring lekte med illa dold strippstång på TCAS spelar det ingen roll över huvud taget för hur din tonåring agerar. Grunden ligger i DIN uppfostran av ditt barn och likaså lägger Tish och Billy Ray Cyrus grunden till hur Miley agerar. Det handlar om information, om tillit och en möjlighet att se konsekvenser och de enda konsekvenser du lär ditt barn att se om du skriker och gapar är vilka vägar det ska ta för att undvika sina föräldrar. Hur det ska springa ifrån något som i vissa fall uppfattas som ångestfyllt och skräckinjagande.

 

Och under tiden skjuter statistiken för depression och ångest i höjden, mängder av ungdomar har i bakhuvudet vad man enligt samhället får och inte för göra. Att fysiskt skada sin kropp är inget samhället gillar. Samhället gillar styrka, perfektion, smala tjejer och muskulösa killar och bara man kan hålla det där man måste göra för att nå upp till dessa ofta ouppnåerliga ideal hemligt är det fine. Så skärsår göms under långbyxor eller långärmade tröjor, maten tar fel väg ut på diskreta toaletter; man lär sig smälta in.

 

Konstformer som Scarification eller det ovannämnda, som kräver en kompromiss av din hälsa blir mer och mer acceptabelt, men det är få föräldrar som skriker om det. 

 

The thing is, om ditt barn ristar in sångtexter som speglar ett mörkt inre på sina bara armar är det redan någonting som är fel. Det är som att konsten har egna lagar, där smärta och mörker är okej för att det är vackert. Man målar upp bilden att allt som är hemskt, depression, ångest och rädsla är konst. Internet är smockfullt av unga individer som köper den bullshit industrin säljer men det man hör mest gap om är huruvida Miley Cyrus måste sätta på sig ett par brallor.

 

Det är värt att tänka på att Demi Lovato för några timmar sedan stod upp för den här saken på Twitter, argumenterade emot Lady Gaga och youtubern Kingsley som försvarade destruktiva aspekter i just konst. Det är värt att tänka på att hon fick extremt många negativa kommentarer för det här av konstens fantaster och fanatiker.

 

Det jag menar är att bara för att Van Gogh skar av sig örat och konsumerade färg under sin depression betyder inte det att just det var hans konst. Upp med handen ni som vill lägga in veto för en destruktiv konst, om konsten ska vara en tillflykt från det mörka, inte en acceptabel orsak att förvärra det.

 

Fan, alltså. Det finns värre saker att skrika om än en stupfull tonåring.

Sedan jag började skriva om min ångest finns det två frågor som jag får ganska ofta av de som faktiskt undrar. Och det är okej, förresten. För det är det också många som frågar. Om det är okej att fråga. Det är hundraprocentigt okej att ställa den här frågan; Hur känns det? Det är den första. Den andra frågan kommer oftast när jag försökt förklara den förutnämnda. 

 

Att ha sådan här ångest är känslan när man missar ett trappsteg, den där brännande känslan i magtrakten. Fast hela tiden. Ibland med hjärtklappning, men oftast bara det där obehagliga. Det liksom bara... sitter där. Och när jag vaknar är det oroligt i bröstet. Som om någon skrapar med någonting mot mig. Obehag. Jag blir rastlös, vill inte känna. Fan, vem vill det? Och sen är det muskelsmärtor, som jag först trodde var något annat. Ibland skojar jag om att jag blivit gammal. Det värker och ömmar och även om det är lätt fixat med alvedon är jag så irriterad på att just det kan hända. Jag blir av någon anledning jättearg när min mentala sjukdom ska bita sig fast i mitt ben. Contain yourself, bitch, typ. Jag vill inte ha dig i mitt ben. Jag har haft både växtvärk och benhinneinflammation så det räcker i mina dagar. Jag behöver inte en tredje skrapliknande känsla i skelettet. 

 

När jag har sovit dåligt ter ångesten sig mer likt min depression. Absolut aldrig så illa som då, men den är liknande. Jag antar att det är för att depressionen kom som en komplikation av ångesten. Det är som ett spöke av det förflutna, en påminnelse om det som varit. Och jag säger det för att det är det här som får mig agera; när jag är trött strider jag som ett djur. Allt känns hopplöst. Det är obehagligt i bröstet, det är obehagligt i magen. Och så kommer Mardrömmen tillbaka. Det där med att det som inte är troligt blir troligt. Att jag måste tänka ett steg längre när jag gör saker så att det inte biter sig fast och terroriserar efteråt. Och jag har blivit bättre på det med träning, men jag har fortfarande en väg att gå. 

 

Jag skulle aldrig lägga min ångest i någon annans händer, utan mitt mål är att kunna hantera sådant som inte alltid är lätt. Sådant som inte är jobbigt att höra från en frisk individ, men som fungerar som trigger i mitt huvud. Det händer, och det suger, och förut blev jag så ledsen på folk som inte kunde förstå. Men oftast är det så vardagligt och ofarligt att min ilska liksom inte har någon plats där.

 

Men jag kan inte alltid hjälpa det, när jag blir sur. Jag släppte sällan ut den ilskan när den kom förut, men det var så svårt att inte bli arg. För känslan när jag är sådär trött och mottaglig och sönder - då är jag så jävla rädd. För typ allt. Jag överanalyserar det minsta. Det trycker i bröstet, det trappas upp. Och jag undrar om jag ska orka. 

 

Det är där folk ställer fråga nummer två: Hur hanterar man det där?

 

Utan livsglädje vet jag inte om det går. Jag minns hur det var för precis tre år sedan. Det var konstant terror och självhat och jag klarade ingetdera särskilt bra. Jag tror att utan att ha kommit över det hemska och blivit påmind om lyckan, då är det svårt att känna att man kan ta sig ur. Då tror jag det känns helt jävla konstant och hopplöst på ett plan jag aldrig når igen. För jag vet att lyckan finns och den lyckan letar jag efter när jag är rädd.

 

Jag hanterar det med vänner. Jag hittar en vän och stannar tills jag skrattar och ler. Jag lägger mig i sängen och lyssnar på One Direction tills allt släpper. Jag använder mig av hjälpmedel - appen SAM, till exempel, där det finns akuta hjälpmedel, där du med hjälp av att logga din ångest kan se statistik. Ofta en statistisk som visar på att det går bra under omständigheterna. Det finns böcker jag skriver i där jag beskriver min ångest, böcker där jag skriver ned varenda bra grej jag gjorde dagen jag känner mig hopplös. Jag redigerar bilder och lägger som bakgrunder, hittar inspirerande texter och screenshottar. Jag skriver ned bra grejer i anteckningsappen på telefonen, jag jobbar frenetiskt, hysteriskt och bestämt för att visa att jag är bra. Visa att jag inte vill vad min mardröm vill, eller lever den mardröm mitt huvud försöker projicera. 

 

Det är skitjobbigt att leva med detta. Tröttsamt och hemskt och orättvist. Men alltså. Jag är så jävla lycklig ändå. Faktiskt. Och jag säger det här så ofta, och det kanske är tjatigt, men efter depressionen ser det så himla ljust ut. Att jag älskar livet. Att jag har lyxen att gå lycklig dagar i sträck. Om min diagnos är den orättvisaste skiten jag vet om så är min kärlek till livet det vackraste tinget jag vet. Och det räcker. Den räcker. Vetskapen alltså. Och det är precis så jag hanterar det. Med vetskapen om att det kommer gå bra.

 

Det är få grejer jag är så tacksam för som den.

 

 

När jag var liten – exakt var, hur eller varför kan jag inte komma ihåg – berättade någon för mig att man måste se sina farhågor i vitögat för att sluta vara rädd för dem. Min association var ett berg, ett högt, spetsigt berg att klättra upp och över. Omöjligt kändes det som.; jag undrade varför man inte bara kunde fortsätta vara rädd för den lilla saken.

 

Nu, flera år senare, är det mitt liv. Det är så jag minimerar och kommer över ångesten. Motbevisar. Jag har inte lyxen att undvika det otäcka och komma undan helskinnad. De gångerna jag måste göra det är alltid hemska.

 

Jag kan titta på mitt liv, och utan att ljuga säga att jag är så jävla nöjd. Jag kan säga att jag är lycklig, att jag är stolt över det liv jag har. För det är jag. Jag är medelålderspappan som lyfter fram sina ungar och inför främlingar skryter om hur fantastiska de är. Och jag får vara det. Alla som vill får vara det. Jantelagen är inte min grej, hashtag självbejakning.

 

Då och då har jag, tyvärr en ångestbild som gör sig påmind. Inga röster som trycker ned, inget mörker som smyger fram. En mardröm, den värsta. Den som inte ser ut som ett verk av Salvador Dali, den bilden som är hundraprocentigt rimlig. Den som inte är sann. Den som, för en ångestfri person, är lite, lite, orealistisk. Den som för mig är som ett facit.

 

En mardrömsbild som är helt rimlig för att den en gång var mitt liv.

 

En gång i livet hade jag en samhällskunskapslärare som inte förklarade så att jag förstod. Och hon hade en elev som inte kunde få ur sig att hon behövde mer hjälp. Att inte förstå, efter år av att försöka vara perfekt, var synonymt med förnedring. Förnedring är den absolut starkaste triggern jag har; kraften att be om ytterligare förklaring var obefintlig. Jag fortsatte att inte förstå, hon fortsatte förklara på ett sätt som inte fungerade för mig. Jag gick ut ettan på min gamla skola med IG i samhällskunskap.

 

As fate would have it var den första uppsatsen jag fick att skriva på Rytmus en uppsats i Samhällskunskap. Genom hela gamla ettan hade jag ignorerat tre uppsatser, smitit undan tre prov som konstruerats efter dessa uppsatser och försökt mig på men misslyckats med att skriva en fjärde uppsats.

 

Konceptet uppsats var det mest skräckinjagande som fanns nu i september. Panikattacken nådde maxgräns på tjugo minuter – sträckan på ersättningsbussen mellan Slussen och min station. Jag hade resulterande halsbränna i dagar efteråt och jag var så rädd för vad som skulle hända. Det var på Götgatan, ett telefonsamtal. Jag förklarade att jag var pressad av uppgiften. ”Du får helt enkelt göra ditt bästa” släppte lös paniken som satt i bröstet. Som syrevågor över hela kroppen, brännhet, sedan iskall, eld i bröstet, klump i halsen, salt och vått i ögonvrån. ”Tänk om mitt bästa inte ens är ett E”, ett elakt mantra som upptejpade ögon framför ett hatiskt budskap. Ingenting jag inte kunde höra, ingenting som inte gick att se.

 

Det tog två veckor att skriva uppsatsen. Jag satt i skolan, på golvet hos mamma, i sängen hos mamma, och letade så mycket fakta att uppsatsen blev lite för lång. Partiprogram, faktasidor, Youtube-klipp och tidningsartiklar. Varje kväll tills jag förstod. Det var det som var poängen; jag förstod hur jag skulle skriva. En vecka senare fick jag tillbaka min uppsats och under betygsmatrisen stod ”B (starkt)” prydligt skrivet på vitt papper.

 

Den dagen blev samhällskunskap kul och min ångest blev suddig i kanterna. Mjukare. Lättare.

 

Under höstterminen fortsatte jag. Jag skrev ett A i Estetisk Kommunikation, ett till starkt B i samhällskunskap. Jag fotade och fick bra feedback, klippte film och blev nöjd. Jag gick till skolan när jag hade ångest över något som inte hade med skolan att göra. Vänskapsrelationer, någon form av association. Några enstaka gånger vaknade jag och hade så mycket ångest över något litet att jag ville vända mig om och sova. Jag gick upp, åt frukost och satte mig på tåget. Det finns en sträcka på etthundra meter när jag kan se skolan. Min Walk of Shame. Bokstavligen. Där jag går och har så mycket ångest att det trycker i bröstet om det är skol – eller vänskapsrelaterat. Trycket försvinner när jag kommer till entrén, bollen i halsen löses upp när jag tagit mig till mitt skåp. Ångesten försvinner med den första människan jag pratar med.  Men bara om jag hittar kämparglädjen att ta mig till skolan och motbevisa.

 

När ångesten tar tag, de dagar när jag har fått alldeles för lite sömn. När jag är bräcklig och rädd och liten mot Mardrömmen, då är det som när jag var sju år och berättade saker jag visste var sanna för vuxna människor som vägrade tro. Verkligheten, den med kämparglädjen, den som är liten och svag och knappt hörs för Mardrömmen, den kan skrika och kämpa och banka förtvivlat. Det är då jag bryter ihop, då jag längtar så efter en ångestfri vardag. Det är dagen jag bet hål på insidan av munnen, konstant tryck i tjugofem minuter och ändå droppade tårarna tyst ned för hakan. Dagen jag annonserade att jag ”har så mycket ångest att jag dör” och slängde mig tvärs över sängen mot trygghet. Då jag lyssnade på en och samma One Direction låt tills all mascaran låg i tårpölar på mitt nytvättade täcke, och mamma satte in middag så jag inte skulle glömma att äta.

 

Det är dagen efter de dagarna, när jag vaknar utmattad och fortfarande öm i halsen och har ångest över något obetydligt som är så fruktansvärt läskigt, dagen då jag måste tillbaka. Då jag måste motbevisa, för att bekämpa det mörka.

 

Inte en enda gång mellan september och december förblev jag i sängen när mardrömmen tryckte ned mig.

 

Höstterminen plåstrade om mig på ett sätt som jag inte hade förväntat mig. Rev upp mig i september och oktober, då jag faktiskt ibland låg hemma och grät. När jag undrade hur välmående jag faktiskt var när jag kunde gå sönder på tre sekunder. När jag kändes lika hel som ett par halvlappade jeans, när någon råkade blåsa åt mitt håll och jag föll ned för ett berg. Jag berättade för min kurator att jag aldrig gråtit såhär mycket i mitt liv, inte ens under depressionen. Hon berättade för mig att det visade på kämparglädje, dessa starka reaktioner mot motgångar och mörker. Jag började inse att jag grät, för att jag ville att det skulle sluta, för att ångesten var allt för jobbig att leva med. För att jag visste om den och ville se den försvinna. Jag insåg att varje gång den fick mig att gråta försökte jag se mig själv sparka bort den. Bottomline; jag grät för livet och lyckan. Jag grät för att jag ville behålla det. Jag grät högt och hjälplöst för att jag absolut inte ville dö.  

 

I november slutade jag gråta och verkligheten sken igenom mardrömmen som solljus bakom rullgardin. I december blev jag så stressad att det kändes som att jag skulle gå under. Men trots den press som kändes som flera ton på mina trötta axlar dök inga negativa mardrömsbilder upp.

 

Mitt lov såg däremot en ångest som var lika illa som när jag erkände att jag hade någonting som varken var depression eller utmattningssyndrom i somras. Såg panikattacker som det telefonsamtalet när Amanda övertalade mig att berätta om insikten för mamma. Obehag och förlamande rädsla vid ord som ”psykolog” och ”terapi”. För att jag återigen kom till insikten att allt är inte så jävla bra trots allt.  Det var där pusselbitarna föll på plats. I somras, när jag insåg att jag hade en lång väg att gå. På jullovet när jag insåg hur livet ser ut.

 

Diagnosen kallas Generaliserat Ångestsyndrom, eller GAD efter engelskans Generalised Anxiety Disorder, och när det är etablerat är risken stor att det är kroniskt. Mitt problem är att jag har utgått från att det är tillfälligt.

 

Kanske är det därför min melatoninbalans är rubbad, kanske är det därför jag nu inte sover på nätterna. Det är antagligen därför jag vaknar med huvudvärk eller muskelspänningar och därför jag är tröttare än jag brukar. I get it; jag har en dålig ångestperiod nu. En panikattack varar i max tjugo minuter, en ångestattack varar i max en månad med varierande nivåer av ångest eller oroskänslor*. Det är snö, ingen sol, vitamin D halten är nog inte som sig bör för att vara ideal och mitt liv har typ just frusit till is under fötterna på mig mitt i en uppförsbacke.

 

All in all, är jag ganska nöjd med att jag i rent vansinnesdrag lade ned cirka tretusen kronor på kommande One Direction konserter i vår. All in all är jag ganska nöjd med att jag lade ned cirka tvåtusen på One Direction konserter i fiol. All in all är jag nöjd med att jag har en depression bakom mig, så att jag kan jämföra med nuet. All in all är jag nöjd att jag har byggt upp ett liv jag inte vill förlora.

 

Mest av allt är jag nöjd med att jag har hittat lyckan, för den tänker jag hålla hårt om. Tills knogarna vitnar och händerna krampar. Blod, svett och tårar. Träningsvärk. Jag ska jobba hela livet för att lyckan ska finnas kvar, så att de skriver på min gravsten att jag var kär i lyckan själv.

 

Jag är medveten om att en återfallande depression är en möjlighet. Jag är medveten om att mitt liv antagligen kommer skuggas av en orättvis och hemsk verklighet i ett bra tag, om inte hela livet.

 

Jag har Generaliserat Ångestsyndrom och det är den sannaste, mest avskyvärda skiten jag lärt mig om mitt eget liv. Men den skiten ska komposteras och brytas ned och lägga grunden till ett fantastiskt landskap som jag ska kalla mitt eget en dag i framtiden, för jag lärde mig det här någonstans mellan startruta och målflagga;

 

Jag är inte min diagnos, den är en del av mig. Men ingen jävla sjukdom definierar den jag är.

 

Om det är någonting som kan får det att krypa under skinnet på mig är det utomstående som försöker ta vikten av depression.  Folk som säger att depression är överdrivet, att det inte är en viktig fråga eller – en personlig favorit – folk som säger att deprimerade människor låtsas vara deprimerade i jakt på uppmärksamhet.

 

Gå och ta er.

 

Ibland blir jag bara så arg att det rinner över. Världen är full av människor som anser att deprimerade människor är galna, att utmattade människor är lata, att folk med mindblocks från ångest är lata de med, och att självmord är att vara svag.

 

Jag ska berätta om mitt liv. Med hjälp från min nuvarande kurator har jag kommit fram till att jag har lidit av ångest sedan jag var tio. Det är alltså nästan hela mitt liv. När jag var mindre märktes den bara när jag skulle uppträda, innan ett sångframträdande, en dansuppvisning eller ett fiolsolo. Jag har alltid haft extrema problem med nervositet, alltid skakat brutalt, alltid haft smärre panik och alltid, alltid överanalyserat mitt uppträdande när jag har klivit av scenen. Det enda jag visste att jag ville – att jobba med och framföra musik, det enda viktiga som fanns då, var ett sjukt starkt och ångestladdat ämne. Jag minns att jag gick omkring i korridorerna och sjöng, sjöng, sjöng så att någon skulle kunna berätta för mig om jag var bra eller inte, för med min ångest visste jag varken ut eller in.

 

När jag kom upp i åttan och skulle få betyg satte sig ångesten i skolan också. Jag har verkligen aldrig behövt plugga. Möjligtvis i matte, men även när jag inte pluggade skrapade jag ändå ihop tillräckligt med kunskap för att vara godkänd ända fram till åttan och jag hade verkligen aldrig behövt lägga någon större energi på att plugga för att det var så lätt.

 

Så när jag kom upp i åttan och helt plötsligt var tvungen att plugga kom allt på en gång och det bara gick inte. Det är första gången jag kan komma ihåg att jag fick ett mindblock.

 

Vad är ett mind block? Ett mind block fungerar som en kloss eller spärr som hindrar dig från att göra saker du måste, saker som är viktiga för dig. Som ett email du ska skicka till en kurator eller en uppsats du måste skriva i skolan. Det som i stort sätt händer är att adrenalin, och andra kemikalier som uppstår vid stress och ångest påverkar stora delar av hjärnan negativt, och skadar den. Så när jag har mycket ångest, och måste göra någonting – något enkelt, som att tömma diskmaskinen eller skriva ett mail – kan jag inte göra det. Det går inte.  Och det var precis det som hände när jag skulle börja plugga. Jag ville fortsätta vara bra, ville visa alla de som mobbade mig att jag kunde vara bättre än dem och jag ville lyckas. Det blev för mycket för min hjärna; den lade av.

 

Jag spenderade nästan tre år med att känna mig dum, oförmögen och värdelös, och det gick som ett väsande mantra i mitt huvud. Runt omkring mig skrev folk MVG efter MVG och det tog mig alltid minst två veckor att skrapa ihop ett G. Jag har aldrig känt mig så ovärdig i hela mitt liv.

Till slut fanns det inget bra inne i mitt huvud längre. Jag levde med en ångest som tvingade mig ned under vattenytan, en ångest som kvävde mig med negativa tankar, panik och starka, förödmjukande minnen. Jag blev så deprimerad.

 

Jag var trött hela tiden. I huvudet, i kroppen. Gick upp tio minuter innan jag skulle gå trots att håret var smutsigt och hatade mig själv genom hela dagen. Övertygade mig själv om att jag var ful, äcklig, oren. Repeterade. Kunde inte studera, spenderade en himla massa tid på en pojkvän som låtsades, manipulerade och straffade mig själv när han svek och ljög.  Kände mig otillräcklig och dålig i allmänhet.

 

Jag började tänka att det vore skönt att dö.  Att slippa. Tog djupa andetag och undrade om jag inte bara kunde dö nu? Så slipper lärarna jaga mig för uppsatser jag inte kan förmå mig själv att skriva, så slipper jag tampas med att inte kunna förmå mig själv att skriva. Jag kände mig i vägen för min omgivning. Som en träkäpp i ett hjul.

 

Månaderna gick, vårterminen började ta slut. Jag hade IG-varning i alla ämnen förutom matte, engelska och spanska. Uppsatserna och proven blev fler och fler.

 

Jag började önska på heltid att jag skulle dö. Ångesten brände konstant i magen, paniken växte och tryckte i bröstet och jag började räkna ut mina livschanser när bilar och tåg kom förbi. Vad händer om jag hoppar? Kommer jag verkligen dö då? Folk kom och gick runt omkring mig på gatan, på perrongen. Jag stirrade på asfalten eller ned på spåret och undrade om jag var modig nog att göra det nu.

 

Det var aldrig, ”De kommer att sakna mig”, som fick mig att avstå. Det var aldrig ett uppriktigt ”jag älskar dig” från en vän, som fick mig att avstå. Det var panik. Kanske straffas jag för det här efter döden? Kanske ger det mig ingen ro. Jag var rädd för det okända, även om rädslan försvann lite ju mörkare livet blev. Och framförallt var jag rädd för vad folk skulle tycka, om hon från Saltjöbaden som tog livet av sig för att hon inte klarade av sådant hon själv försatt sig i. Hon som basunerade ut kärlek till diverse band och serier, hon som bad om att bli retad.

 

Jag var så van vid att vara den människan i andras ögon att jag glömde bort mig själv. Flickan som ville beröra andra med egenskrivna texter, flickan som ville sjunga, flickan som ville skapa. Flickan som älskade öppet och ohämmat. Flickan Som Stängde In Sig I Ett Rum och Försvann.

 

När jag läser om svaghet och mentala sjukdomar, då tänker jag på den flickan. Och jag vill veta hur den flickan är svag. Jag vill veta hur man uppfattas som svag när vad man egentligen är, är bruten. Jag vill veta hur jag, förtryckt av min egen hjärna, var svag när jag inte fungerade rätt längre. När jag låg sjuk dagar i sträck, satt böjd över toalettstolen utan att få behålla min näring när stressen blev för hårdhänt.

 

Jag vill veta hur den flickan var svag när hon gång på gång ställde sig upp och gick tillbaka.

 

Jag dog inte hösten 2011 som jag kunde ha gjort. Den hösten när allt rasade samman på riktigt. Den hösten när jag ville dö så mycket att det inte var långt kvar än. Jag dog inte; jag hittade något att leva för istället.

 

En dag i augusti hittade jag ett band. Ett pojkband som jag absolut inte ville tycka om, ett band jag inte hade tid med. Ett band som fick mig att må bra. Jag, då den flickan som antingen inte kände någonting eller bara kände negativa saker. Flickan som var rädd för sig själv, för sin omgivning, för vad livet hade för elakheter att kasta över sig, hon blev glad.

 

Och glad är något jag inte hade varit på en väldigt, väldigt lång tid.

 

Helt plötsligt, från ingenstans, ville jag leva igen. Denna lycka, så enkel, smittsam, varm i hela kroppen. Denna lycka som drog mungiporna uppåt och kroppen från stolen, lyckan som fick mig att hoppa och skratta och skriksjunga. Lyckan som förvandlade flickan som desperat ville dö till flickan som desperat ville leva.

 

Den terminen, med One Direction i öronen och panik i bröstet, berättade jag för mamma att jag nog behövde ta ett studieuppehåll. I en månad sjukanmäldes jag i väntan på beskedet från kommunen, ett ångestladdat paket i en säng som aldrig var bekväm.

 

I december meddelade rektor att jag fått godkänt på min ansökan till studieuppehåll. Flickan som skulle klara IB och gå på Brown För Att Visa Att Hon Kunde föll ihop på golvet och grät. Den månaden sov jag mellan tolv och arton timmar per dag och väntade på att mina barndomsvänner skulle knacka på dörren och meddela att jag var dålig.

 

Men det är det som är grejen med vänner. De plockar upp dig när du fallit ned.

 

Det tog två år att gräva fram Flickan Som Stängde In Sig I Ett Rum och Försvann. Det tog nio månaders arbete i Sverige, nio månader till i London att hitta flickan som bara ville sjunga.  Det tog en termin på en skola som inte var giftig att få den flickan att börja sjunga igen.

 

Och jag vill veta om det är någon som tror att den flickan gömde sig av svaghet. Om de som sparkar på de förtryckta i tron om att de ljuger, skulle sett mig som svag om jag hade dött, och de hade vetat.

 

Om de hade sett det slagfält som gömde sig i mitt huvud och läst en dödsannons med mitt namn på.

 

Det tänker jag på, när självmord beskrivs som svagt och ilskan bubblar över i fysiska tårar.

 

Och Flickan Som Stängde In Sig I Ett Rum och Försvann tar smällen.