JOJO BOUVIN - livsprosa, osv -

Det kallas att överleva.

Ibland när jag tänker på fangirling kan jag inte sluta le. För att det har lett till så mycket bra, till så många vänner. Till så jävla mycket lycka. Men alltså, vilken jävla drag det är, alltså.

Fangirling är inte att stå längst fram på en konsert och skrika halsen av sig, det är inte att rusa till första bästa affär för att köpa ett album på releasedagen och det är inte att kyssa sina posters godnatt innan man går och lägger sig.

Fangirling är att vakna på morgonen och kolla tumblr för att se vad ditt band har gjort medan du sov. Fangirling är twitternotiser när bandet twittrar och taggar på tumblr som bara andra fans förstår. Fangirling är att ligga groggy i sängen för att på en milisekund vara mer vaken än man har varit på en vecka för att man läste något och fick all the feels. Fangirling är allt annat än ljummet och lugnt, det är eld och hjärtklappning, halsbränna och adrenalin och det är det värsta och det bästa som har hänt mig.

Fangirling är att spendera en vecka på Svartengatan i hopp om att möta mitt band. Fangirling är när Louis och Zayn stod och pratade med mig och jag inte kunde förstå situationen. Fangirling är tre timmar senare när Liam tog min telefon och gick runt på gatan medan han pratade nonsens med en nyvaken Josse, när Louis snackade med en grötig parodi på en irländsk dialekt och varken jag eller Carly som han pratade med förstod vad han sade. Fangirling är att sitta ett gäng tjejer som jag inte träffat tidigare med en födelsedagstårta och ljus som de köpt och fira min födelsedag klockan fyra på natten i ett blåsigt båthus vid Grand Hotel, fangirling är att se bandet lämna Sverige på Arlanda efter en vecka av tre timmar sömn på natt, uttorkning och så, så mycket lycka. Fangirling är året efter utanför Grand Hotel i alldeles för kalla kläder och alldeles, alldeles för trötta ögon för ingenting, för vi stod vid fel hotell. Fangirling är att campa i en vecka för biljetter och hulkenskrika med biljetten i högsta hugg i globenområdet. Fangirling är att ligga och kramas med främlingar i ett tält vid Themesen för att köpa biljetter till en konsert en månad senare. Fangirling är att inte kunna få nog. Fangirling är att göra dumma, knäppa saker med andra människor, skapa minnen och skratta, träffa vänner och glädjas åt ett jävla band. Man är så dumt, jag har gjort så mycket dumt och fjantigt men det är det bästa jag har gjort för jag har aldrig varit själv.

Fangirling är när jag stod och kramade främlingen på andra konserten i Croke Park förra året, när vi grät i varandras armar när killarna hyllade Niall. När alla åttio jävla tusen grät tillsammans med honom, när himlen hade öppnat sig och jag var dyngsur för andra dagen i rad. Att stå i en folkmassa och höra allihopa sjunga med. Att stå i en folkmassa och veta att alla mår precis lika bra. Fangirling är den bästa gemenskapen jag någonsin har varit med om.

Fangirling är att vara vaken till fem på morgonen för någon jävla livestream i USA. Fangirling är att kolla på varenda sketna intervju som ditt band sitter igenom, den sommaren när de intervjuades hela. jävla. tiden. Fangirling är en vän när jag lider av insomni och inte har sovit mer än tre timmar på en hel sommar för att jag egentligen är så jävla deprimerad att jag inte fungerar för fem öre. Fangirling är det som har tagit mig genom ett helt liv, det som jag hoppas jag kan titta tillbaka åt och aldrig, aldrig ångra.

Jag skulle aldrig säga att One Direction räddade mig, för det var jag som räddade mig själv. Men jag har sagt det tidigare och jag säger det igen; jag hade inte funnits här idag om det inte var för dem. De hjälpte mig hitta meningen med livet och jag kan tacka dem med tatueringar och albumsales men jag kommer aldrig kunna sätta mig ned och säga "Not to be fake deep but you lot saved my ass". Och ibland gör det ont. På riktigt. Jag har dagar, som igår när jag låg till klockan tre på natten och lyssnade på deras nya album och det bara värkte för de gör mig så glad att jag tar mig igenom livet när jag inte ens orkar sätta på tekokaren och de kommer aldrig få veta det. Det kanske är bäst så, för jag vet inte hur jag skulle hantera det om någon tackade mig för att ha räddat hens liv. Vad säger man ens? "Åh, varsågod. Det var så lite så". Det finns inga men på denna jord som jag skulle kunna använda för att beskriva vad jag är skyldig det här bandet i gengälld för det går inte att beskriva. Jag kan inte ens beskriva vad det är jag känner. Det är bara jävligt starkt och det tar mig genom vardagen. Det gör mig gladare än något eller någon någonsin har gjort mig. Det är det som gör att jag är tjugoett år gammal och inte håller käften om huruvida bandet har hamnat på förstaplatsen. Det är därför jag har spenderat mer pengar på dem än jag har på någon annan för det finns ingen annan som hjälper mig som de gör. Och jag kan inte tacka dem på något annat sätt än att köpa deras plattor och sprida det vidare för det är den enda typen av kommunikationen jag har.

Jag är fullt medveten om att det finns så många människor som säkert tycker jag är knäpp, nördig, löjlig, pinsam etc, etc, men jag har liksom inte råd att bry mig. Jag har inte lyckats bli glad igen bara för att någon annan ska få skita på det.

Så jag kommer aldrig sluta vara heders P-tolva, inte hålla käften om det här jävla bandet.

Det kallas att överleva, och det vet jag nog bäst hur jag gör själv.

2015-11-23 @ 16:29:08 Permalink Musiken Kommentarer (0) Trackbacks ()

Hej, jag vill bli artist.

Om vi ska prata om något annat än huvudvärk och prestationsångest, ska vi fanimig prata om något som är stört jävla party.

Min musik. Detta är jävligt party.

Jag har två distinkta minnen från min barndom som är kopplade till konceptet att bli artist. Det första minns jag inte hur gammal jag var när det skedde, men jag vet att jag satt framför TVn i Lännersta och tänkte jag vill bli såndär. När jag var nio satt jag framför en läskig TV-kamera med en vuxen människa framför mig och viskade att jag vet inte men jag kanske vill bli popstjärna när jag blir stor.

Kanske fanns egentligen aldrig på agendan. Jag vill bli artist. Jag vill kunna försörja mig på att spela egenskriven musik för folk som älskar vad jag håller på med. Går det? Beats me, men jag kommer hata mig själv så otroligt mycket om jag inte försöker.

Så det känns som en fet jävla milstolpe har passerats nu när jag för tio minuter sedan skrev klart en låt och ba... Den här låten. Jag vet hur jag vill att den ska låta. Jag såg hela slutproduktionen framför mig och det tog typ tre minuter så hade jag skapat en musikalisk, grafisk, komplett jävla profil för artisten Jojo och jag fucking tappar det för jag kan göra det här. Jag har en vän som jobbar med mig på musiken, jag har kunskap nog att skapa min profil och jag kan fixa det här.

Kan jag bli känd? Ingen aning. Men det är inte det som spelar någon roll. Det som spelar någon roll är att klockan är halv ett en fredagskväll och jag vet att jag kan försöka jobba för det jag velat göra sen jag typ kom svinarg och skrikandes ut i jacket på mammas mage.

Det är allt.

2015-10-17 @ 00:35:12 Permalink Musiken Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ed Sheeran, The O2 Dublin 5/10-2014

Såhär;

Jag vet att jag älskar Ed Sheeran. Jag vet att känslorna kom som pistolskott i magen första gången jag lyssnade på första låten jag hörde, lyssnade på Kiss Me i rummet och kände kärleken komma. Blixtsnabbt. Jag vet att jag lät skivan spelas sönder den hösten, alla höstar, vintrar, vårar, somrar som följde, såg låtarna klättra upp på mina 25 mest spelade och berättade för folk till höger och vänster om Ed Sheeran och hans jävla fantastiska lyrik.

Den våren som kom fick jag se honom live, ensam i ett rum på trettio personer, en meet and geeet som han själv bjudit in oss till för att vi väntat så länge utanför hotellet. Jag fick se honom ensam på scen när jag stod längst fram och han fyllde Strand med världens stämning och jag mådde, alla mådde så vra när han frog igång sen långa versionen av You Need Me I Don't Need You.

Jag minns en roadtrip några månader senare när vi under en resa påynka trettiotimmar pendlade upp till Sundsvalloch Rix Fm Festival. Jag minns mitten av scenen och kravallstaketet mot magen som om det var igår, minns hans ansiktsuttryck när han gick ut; så mycket glädje och skriker alla för mig? Är det mig de vill ha? Jag minns hur värt det var med 48 timmar utan sömn och nackspärr för tre låtar jag kan sjunga i sömnen.

Jag minns gångerna jag träffade honom, snabba ögonblick av adrenalin och nervositet och skakningar som fick världen at vibrera och jag har mina två fullkomligt bedrövliga bilder som inte ett enda Instagram filter kan rädda.

Jag mindes allt detta, visste allt detta när jag och Claudia tagit oss fram till kravallstaletet idag. Jag visste med mig alla gånger jag svurit på att Ed Sheeran fanimig är bäst i världen live men ändå går det liksom inte att förstå sig på ikväll. Den där mannen var ensam på scen i en arena som rymmer 13,000 kroppar och han spelade som om han var fem. Han använde gitarr, röst och publik och jag vet allt det här, jag vet vad han gör, hur han gör det, men jag kan likt förbannat inte beskriva känslan när baskaggen han skapat med gitarren bankade i bröstet och han sjöng tills rösten sprack på ett sådant där sätt som får mig att vilja leva tills jag är tusen år gammal, bara den finns där.

Det går inte att orda detta att jag stod och skrek ut texter som gick så snabbt att jag fick kramp i käken, hur rösten sprack och jag nästan fick kväljningar för att jag inte kunde sluta skriksjunga livets album på livets konsert och den där ofattbara lyckan när han spelade en låt jag aldrig trodde jag skulle få höra förut, alltså det går inte. Det går inte.

Jag vet inte vad jag ska göra med mig sjäv. Vad gör man ens nu? Jag har ingen röst kvar och hjärtat värker och vad fan ska jag göra med livet nu egentligen?

Jag vet att jag älskar Ed Sheeran, men jag har aldrig älskat honom såhär.

2014-10-06 @ 03:18:18 Permalink Resor Kommentarer (0) Trackbacks ()

One Direction, Croke Park, 24/5-2014

Adrenalinet pumpas ut i kroppen och jag står i en klump människor. Jag tror mina organ ska pressas ut ur första bästa hål, tappar fotfästet och glider med. Det känns som om det är en miljon man på samma ställe men vår sektion rymmer bara 3500. Det måste i alla fall vara så att vi är alla på samma gång för jag vet inte vart jag är påväg, känner bara blodet som dunkar i öronen på mig och vågen av människor som skriker, skriker.

Helt plötsligt ser jag stadion, efter minuter av tunnel och passage från kravallstaketet som höll oss i schack. Jag skriker rakt ut att det här är det sjukaste jag har varit med om, och precis då ser jag en öppning. Jag tar tag i en av dem som jag bara känt under vår korta period som köare, jag springer mot hålet. Jag hör vrålet bakom mig av alla som ska precis dit jag ska, springer som om livet står på spel.

Jag smäller in i det svarta staketet och köper direkt att det kommer bli ett blåmärke. Det gör inget. Jag ser scenen tre meter ifrån mig, känner den friska och fria luften som bara finns när man står längst fram och hela raden brister ut i lyckovrål. Vi har så bra platser och ändå står vi i den bakre zonen.

Igår upplevde jag mitt band på nära håll, mitt band när de gör vad de gör bäst. Idag var jag en del av stadion. Jag stod på bristningsgränsen hela kvällen, trodde jag skulle spricka av olika variationer av kärlek till denna fantastiska idiot som är Harry Styles. Jag som aldrig fått se honom ordentligt, fick se honom stå där och dansa som en tönt, le som en tok och alltså det måste typ vara allmänt känt av alla människor som läser den här bloggen att jag fucking älskar Harry Styles men fy fan vad jag älskade honom idag.

Men det är lite tråkigt för även om Harry gjorde mitt år och konserten med gårdagen inräknad är den mest fantastiska jag har varit på, försvann de andra killarna lite bakom Harry. Och kanske är det för att de nästan aldrig var på min sida, men jag såg liksom inte de andra så mycket. Och det hade jag velat. Men om alla hade varit så som Harry var idag, då hade jag börjat gråta på riktigt.

Det var i You & I som allting sprack. När Arenan sjöng och jag sjöng och bandet sjöng och vi var ett och jag hörde allt. Såg hela Hogan Stand stå upp och sjunga, hörde vrålet av låttexten som jag aldrig kommer kunna tänka bort när jag lyssnar, hörde och kände hela Croke Park känna med mig.

Jag torrsnyftade och regnet hällde över mig och jag mådde så jävla bra.

Jag har skrikit som jag velat skrika; med hela kroppen. Skrikit för att alla skrek så det var ingen som hörde. Skrattat och dansar och fått kramp i armen och sjungit så fult att öronen borde ha trillat av. Jag känner i skrivande stund hur rösten är påväg att försvinna, hur uttorkningen gör ont i armarna.

Jag är utmattad och halvt dränkt i smärta och jag är så jävla levande.

Det enda som är så fruktansvärt hemskt med den här dagen är att den aldrig någonsin kommer tillbaka.

2014-05-25 @ 02:11:16 Permalink Musiken Kommentarer (0) Trackbacks ()

One Direction, Croke Park 23/5 - 2014

Problemet med stora händelser som märker en, är att man ofta registrerar saker i efterhand. Eller inte registrerar alls. Jag har så många minnen från ikväll, hela kvällen skulle jag vilja ha i mitt huvud men jag vet med mig vilka som kommer finnas kvar där om några månader.

Problemet med konserter är att de är över innan man hinner tänka. Hinner känna. Det är uttryck från femton olika håll, tjugo olika ställen att titta på samtidigt och man bara önskar att man hade flera extra par ögon. Idag kände jag ingenting förutom allt som var fysiskt. Allt jag vet med mig att jag gjorde. Jag kan vid några få tillfällen minnas när känslorna rann över, men det låg någonting över det som fick det att kännas som om det inte riktigt var jag som kände allt det där.

I slutändan har jag bara tagit med mig vad som hände och vad jag gjorde, inte vad jag kände. För jag kände typ ingenting för jag kände så jävla mycket.

Men jag vet att den här konserten var den bästa någonsin. Jag vet hur fruktansvärt fint det var att se Harry hoppa runt konstant på scen, hur jag önskade att han kunde ha kommit till vår sida lite mer just för att han var så lycklig. Jag minns att det gör ont att se att Louis liksom inte är så glad längre, men hur otroligt fint det var när började le när han hörde hur folk sjöng hans egna låtar. Jag minns att jag reflekterade över hur mycket deras välmående faktiskt betyder för mig. Jag vet hur glad Liam gjorde mig idag, hur mycket jag skrek över Niall så fort någon nämnde honom för ingen älskar Niall så mycket som ett fan på konsert i hans hemland. Jag vet hur bra jag mådde av att höra Zayn prata, över all bullshit de lyckades genomföra under konserten och hur kul det var när Liam halkade.

Det mesta av det jag känner om idag, känner jag i efterhand. Min totala skamlösa kärlek till det här bandet som jag i skrivande stund tycker så mycket om att jag typ spricker. Jag vill bara tillbaka. Göra detta om och om igen tills jag känner tillräckligt mycket för att kunna packetera det och behålla det. Men jag vet med mig att det kommer ta minst en konsert till innan uttrycken lämnar några djupare spår. Det märkte jag för ett år sedan. Och det känns så sorgligt att den här fantastiska kvällen redan försvinner som sand mellan mina fingrar. Hur allt som bidrog till den smärta jag har i hals, överkropp och ben liksom inte komma finnas kvar i morgon.

Mest av allt är det jobbigt att jag liksom kände så pass mycket att jag inte ens kan känna ordentligt nu. Som om en vägg sitter emellan mig och mina känslor och omöjliggör det som behövs göras.

Jag ska gå på en konsert i morgon, och så ska jag gå på två till om några veckor. Och det kommer bli så vackert och jag hoppas jag gråter, jag hoppas jag får känna så pass mycket att det bara skiter sig och börjar regna från mina ögon. Nästa gång jag ser dem vill jag känna svullnad efter salt och mera smärta överallt. Jag vill ha ökat bevis på att jag levde under de här timmarna jag fick spendera med dessa människor som helt omedvetet har dragit mig ur ett helvete.

Jag vill gråta av lycka och tacksamhet och rädsla för vad som kommer hända när allt det här tar slut. När jag måste stå på egna ben och acceptera att jag investerar i ett bands välmående, men att det inte betyder att de är skyldiga mig någonting. Nästa gång jag går på konsert ska jag gråta för alla förluster och vinster som ligger framför mig.

Och jag vill kunna tänka tillbaka till det här om sex månader och fortfarande kunna ta på atmosfären på samma sätt som jag, ett år senare, fortfarande kan blunda och mentalt landa i O2 och känna luften, människorna, härma mina egna handrörelser.

Jag älskar det här bandet och så länge det bandet fortsätter att älska att jag älskar dem finns det inget i världen som kan stoppa mig från att möta varje dag med ett jävla cheshire-cat leende och det ska jag skriva upp och komma ihåg. Så att det förblir så när det här bandet är slut och en del av mig tar slut med det.

// 1. Det första Louis gjorde när han kom ut på rampen var att se vår flagga och göra en fantastisk min och jag älskade honom för den adrenalinkicken. // 2. När Zayn tappar fattningen är det himla fint, alltså. // 3. Älskade fina Liam som återigen ALDRIG. SLUTDE. VARA. MYSIG. OCH. KNÄPP!!! // 4. Louis, alltså. //. 5. KUNGEN. // 6. Den här människans röst var himla bra för skälen idag. // 7 Jag har mått sämre än när vi hade ögonkontakt med en viss Harry Styles. // 8. Jag hoppas han gråter i morgon för det finns inget finare än hans Irland-lycka. //

2014-05-24 @ 02:01:55 Permalink Musiken Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tillbaka

Detta konstanta problem att kontinuerligt få ned saker, förmedla grejer i skrift. Jag har lite mer att göra i skolan än vad jag själv liksom ens tänker på vilket gör att jag kanske inte riktigt tar tummen ur och gör dem.

Resultatet blir en lidande blogg tror jag. Det är säkert en undermedveten vilomekanism. I vilket fall som helst är det dags att skriva ut veckoplanering i morgon (haha) så jag får gjort det som göras bör och kanske får lite ro från det där undermedvetna som verkar ha lite bättre koll på läget än den del av hjärnan som har tagit sommarlov i förtid.

Men jag tar mig igenom den här svackan också. Tänker på mitt band och det faktum att det är mindre än tre veckor kvar tills det är dags för konserterna på Croke Park. Jag kan förresten räkna ihop så många par ögonbryn som lyfts när jag yttrat mig om antalet konserter jag ska gå på.

Men alltså. Nu, när det är dags att ligga i sista perioden, då är de där konserterna, förväntningarna och detta nästan konstanta tillstånd av nervöslyckligoövervinnerlig bränsle, gasmask och omfamning.

Det är endast tre veckor till ofantlig lycka det är helt jävla sjukt.

Helt jävla sjukt är även att jag ba sådär fyller tjugo på fredag. What. Detta är något jag har koll på, liksom, men det känns någonstans så himla... avlägset? Jag vet inte om det är jag som utgår från en tio-årings perspektiv men det känns lite stort. Som att jag borde vara vuxen nu och bo i någon etta någonstans med hund och sambo och, typ, vara sådär som en vuxen människa är i ett barns ögon. Och alltså. Jag lagade mat till mig själv idag men det är ungefär så många poäng jag får. Jag vet inte hur många vuxenpoäng man samlar ihop genom att släppa alla måsten på listan i huvudet för att läsa en bok man läst sjutton gånger och spela så fingrarna värker på en gitarr.

(SOM MAN SOM AV EN HÄNDELSE FICK TIDIGARE DEN DAGEN HERREFUCKINGGUD JAG BEHÖVER INGEN SAMBO JAG HAR ETT INSTRUMENT SOM GÖR PRECIS SOM JAG VILL NÄR JAG SPELAR PÅ DET)

Jag vet inte. Det känns lite skevt. Men mitt rum bibehöll sitt städade utseende idag med så jag bestämmer att jag vinner.

Jag är myndig. Jag får göra sådant. Bestämma, alltså.

~Plock från Instagram~

// 1. En selfie från en morgonrush på jobbet. Eller nä. Från efter, någonstans långt ifrån slagfältet på en efterlängtad lunchrast. // 2. Benhinneinflammation är inte najs, men okej om man får sticka benen i varmt vatten. // 3. Myste med vänner för ett tag sedan. // 4. Stockholm, alltså. // 5. Blev typ anfallen av en geting. Twitter levererade. // 6. Min ceasarkonsumtion har gått upp sedan jag börjat jobba där man måste ta med sig lunchlåda. // 7. Sådana där står jag och ger ut varje dag på jobbet. Idag blev någon jätteglad för ett hjärta hon fick i koppen och det ska jag leva på hela veckan, tror jag. // 8. Jag och Kling försökte oss på Pedosmiles medan jag försökte mosa honom för att han tagit min plats i matsalen. //. 9. MIN JÄVLA GITARR VILKET PAR VI ÄR, ALLTSÅ. // 10. En förutnämnd middag.

2014-05-05 @ 23:46:55 Permalink Musiken Kommentarer (1) Trackbacks ()

VÅÅÅÅÅÅÅR

Oj, vad det ä vår nu.

Vi har haft enstaka soliga dagar utspridda sen i januari. Dagar som varit varma och soliga och så, så vackra att jag har tänkt att nu är våren på väg. Varje gång har jag vaknat upp dagen efter och tagit på mig vinterjackan för att bekämpa kylan.

Men nu, nu har det varit varmt tre dagar i rad, och när klockan slog sju satt jag ute och festade på en Med Salad. Inget säger vår så bra som en middag utomhus. Så nu är det vår, och jag är så himla allergisk och har så himla mycket astma, men det är okej. Det är okej för att fåglarna kvittrar och när jag går till jobbet måste jag ta av mig jackan för att jag är för varm, och vi har dörren till restaurangen öppen under lunchen.

Det är så himla fint överallt och hela London luktar vår, och alltså om jag fick välja en känsla att ta med mig i fickan vart jag än går är det den här. Få grejer är så härliga som vårpromenader, och jag får flera sådana per dag.

Om jag inte var så trött på Burger King och McDonald's nu skulle jag stanna här med den här London våren och stanna tiden så jag kunde uppleva den tills jag fått nog. Det känns som en väldigt bra, och väldigt avlägsen dröm. Den kör vi på.

Men ja. Jag har köpt nya jeans i vårlig fashion (mest för att alla andra är för stora), druckit den här tidens första och sista 1D Milkshake från Milkshake City och inhandlat två bas T-shirtar från H&M.

I morgon ska jag sätta mig ned hos banken och gå igenom allt viktigt innan jag åker. Och sen ska jag ringa Jobcentre för att få tillbaka min skatt.

Det är en himla massa att stå i innan jag åker, och jag vill bara bli klar med allt så jag kan komma hem och laga mat och INTE behöver äta skräpmat och dylikt. Om det är någon som någonsin har problem med att de äter för mycket skräpmat, kan jag rekommendera att bo på ett vandrarhem. Jag har aldrig varit så anti pommes frites som jag är nu.

Det är snart dags att jobba nu. Ska försöka komma ur matkomat så det blir någon fart på mig ikväll. Det är sista gången jag någonsin kommer stänga mitt Nando's nu. Jag ska städa fantastiskt.

2013-04-17 @ 23:51:15 Permalink Musiken Kommentarer (1) Trackbacks ()

Thanks for being a friend.

Det är en himla massa saker jag vill just nu. Som att träna, ha en dator som fungerar, en telefon som gör detsamma, när vi ändå är i farten. Se One Direction live igen, och igen och IGEN (osv, osv) Och gå på toaletten. Att kissa vore najs, men då måste jag sätta på mig pyjamasbyxor.

Jag vill kunna gå runt näck hemma utan konsekvenser, också.

Men ja. Det blir inte jättemycket bloggande just nu. För bloggande är roligt att göra på datorn, men den fungerar som sagt inte. Det tar ungefär en halvtimme att stänga ett fönster. Och en annan halvtimme att öppna ett till. Jag är ledig i två dagar så jag tänkte ta den till Apple Store för att se om något kan göras. Jag ber till alla gudar att jag slipper byta, för jag vill gärna ha en dator med svenska alfabetet nu när jag ska använda mig av det i skolan i två år till. Känns som en faktor värd att tänka på.

Och mobilen startar jag om cirka tre gånger om dagen för att kunna använda 3Gn. Kombinationen Smartphone minus 3G nät är värdelös och det kliar överallt. Vill att det ska vara maj så jag kan köpa en helt ny mobil, som inte är uppbyggd av använda iPhone delar och som INTE är ett måndags exemplar. Ilandsproblemen hopar sig jämt och ständigt hör borta, och jag vill bara elda upp hela bunten.

Men on a more positive note träffade jag bandet 5 Seconds of Summer i lördags. De är förbandet till One Direction som jag eventuellt kan ha blivit lite, lite (se: rätt mycket) kär i när jag såg dem i Dublin. Och vi såg dem ju i lördags, och Hillevi vart lite kär hon med. Så efter en eftermiddag längs Portobello Road med mamma, åkte vi in till Camden för att försöka träffa dem.

Det vart en hel del kramar och kindpussar. Lite skratt och ett moment där jag eventuellt kan ha sjungit med en av killarna till McFly musiken i bakgrunden. ehe. eh. heh. *ler fånigt*. Alltså lycka är fan fina bandpojkar som känner igen en.

Och det gjorde de, eller en. Han kände igen vår flagga, och min lycka var total. För om han, som tittade några gånger mot oss kände igen den, finns det en liten, liten chans att 1D pojkarna skulle kunna göra det efter att ha stirrat på flera gånger om. En liten, liten chans. Som jag hur som haver antagligen aldrig kommer kunna bevisa eftersom jag inte kommer gå runt med en två meter lång svensk flagga i väskan i hopp om att möta One Direction.

Men om jag någonsin får höra att ens en av dem kommer ihåg mig är det nog tillräckligt för att få mig att le som en idiot i två veckor.

(Det finns för övrigt absolut ingen poäng med det här inlägget annat än den att jag försöker tänka på att jag inte är kissnödig.)

Men ja, Five Seconds of Summer. Jag tvivlar på att någon av mina läsare (One Direction fans ej inräknade) kommer tycka om dem. Men om ni gillar Australiensare och catchy, however smörig musik kan ni ju ge det ett försök. Heartbreak Girl är ett säkert kort att youtuba. Eller så kan ni bara titta på fåniga videos av dem, det är rätt underhållande också. Om ni har tråkigt där borta i snön (idag gick jag runt i skinnjacka med bara T-shirt under T klockan var efter nio på kvällen).

Men ja. Toaletten kanske? Klockan är ett, jag kan eventuellt komma undan om jag springer till toaletten. Förutsatt att ingen i de när liggande sovsalarna har samma plan som jag. Det har hänt flera gånger och det är alltid italienska killar, av någon anledning.

GODNATT på er, nu får en bild på när Niall vinkade åt vårt håll mitt över publikhavet under Change My Mind, en massa bilder från 5SOS Meet & Greet och en bild på mig med säsongens första GB glass pga vår.

Puss på er.

https://cdn2.cdnme.se/3412852/6-3/pic_5164756be087c31366c37a5e.jpg">https://cdn1.cdnme.se/3412852/6-3/pic_5164756be087c31366c37a5e.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/3412852/6-3/pic_516475cce087c3131265dd91.jpg">https://cdn1.cdnme.se/3412852/6-3/pic_516475cce087c3131265dd91.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/3412852/6-3/pic_51658f70ddf2b36f68128778.jpg" class="image">

2013-04-10 @ 23:45:34 Permalink Musiken Kommentarer (1) Trackbacks ()

Man, oh man you're my favourite band.

Vi har fem pojkar i ett pojkband, tjugotusen fans och en kamera som filmar allt. Ett kompband bakom, familj i publiken och så, så mycket adrenalin.

Kan vi prata om Harry, som jag hade ögonkontakt med, som tittade länge och mycket på vår pinsamt stora flagga, som slängde en kyss åt oss. Harry som inte log en sekund den första halvan av konserten, och sedan sakta men säkert började le, så mycket att smilgroparna blev djupa och hela han lös. Då var han, det, nog det vackraste jag har sett.

Kan vi prata om Zayn, som släpade runt Niall på scengolvet mitt i en låt och sjöng så att jag nästan tappade andan av alla känslorna som uppstod.

Och kan vi prata om Niall, som bara stirrade, stirrade, stirrade på oss och vår flagga, klättrade upp på plattformen framför och fick oss att hoppa och skrika oss hesa så fort han var där. Och hur han pratade och pratade innan What Makes You Beautiful. Hur han höll igång showen när det antagligen inte fanns mer att säga och lät mig behålla både honom och resten av pojkarna lite, lite längre till.

Och Louis, som knappt var vid vår sida men ändå tittade rakt på oss när han såg flaggan, som jag önskade att jag bara kunde sträcka mig fram och krama för att han hade så mycket energi. När han dansade fjantigt och hoppade runt, och alltså det är svårt att sätta ord på hur mycket jag tycker om Louis Tomlinson. Och när han sjöng sitt solo i Over Again, då hade jag så mycket gåshud.

Och sedan Liam. Fina, fina Liam som bara pratade, pratade, pratade. Som sjöng helt perfekt och hoppade runt. Spelade synt och älskade allting, och vinkade så många gånger till oss. Liam som drog ned Harrys byxor så att hela O2 Arena fick se Harry Styles i kalsongerna. Liam som jag bara älskade så, så, så mycket inatt.

Och när de åkte ut över publikhavet under Change My Mind, då trodde jag att jag skulle dö på riktigt. Jag såg hela arenan, och mitt dumma, fjantiga band i mitten och jag var bara så stolt.

Hela konserten log jag som en idiot, för där på scen, där utspelades ett praktexempel på varför jag älskar dem så mycket. Varför de där sexton timmarna i regn, blåst och bitande kyla var så värda. Varför jag gladeligen skulle vänta dagar på en chans att få säga hej.

Och alltså det är mycket som är fint i livet, men den här känslan är bäst. Att få vara med om sådant här, uppleva sådan lycka av något som egentligen är så fånigt och dumt. Att bara vilja hoppa så högt det går, eller sjunga så högt man kan för tänk om man skulle kunna göra det här bandet precis lika lyckligt som de har gjort en själv?

Jag såg helt perfekt genom hela konserten, men jag stod ändå på tå. Viftade med flaggan och skrek högt, högt och inget var tillräckligt. Jag var så hungrig, och om jag fick bestämma skulle det här hända mig varje dag.

Jag är så lycklig nu, att jag blir helt matt. Det var helt otroligt, att se dem såhär. så avslappnade och sprudlande och så där.

Jag har träffat dem och sett dem live förut, stirrat i tio minuter när de dummade sig för fansen, men jag har aldrig älskat det där bandet som jag älskar det inatt. De var fan på topp, hela bunten och jag har aldrig varit så tacksam för något någonsin.

Och jag vill aldrig, aldrig glömma idag.

2013-04-07 @ 14:54:32 Permalink Musiken Kommentarer (0) Trackbacks ()

The sun'll come ouuuuut

Solen idag, alltså. Jag tror jag dör av vårlycka.

Min dag började skit. Jag sov alldeles för dåligt, och vaknade med noll aptit. Checkade in och ut vid tio, sprang ned till sovsalen och sov i en timma till. Tog tåget till jobbet och tvingade i mig en kaffe.

Sen började jag jobba och vände dagen helt med hjälp av mina kollegor. Hela bunten borde få ett pris. Vi skrattade oss igenom hela passet. Klockan två sprang jag ned och började med en dagordning för ett möte på fredag, med en Frappuccino i handen. Är det strålande sol och plusgrader finns det inget godare än Starbucks Mocha Frappuccino för sockerälskare.

Tog en vända inne på Primark med Lucy innan jag vände tillbaka och bestämde mig för att äta.

Befinner mig i solen med värsta matkomat sen julafton.

Ska springa ned och hjälpa Danny med förberedelserna inför det där mötet på fredag. Sedan kan jag lägga upp dagens matbild.

2013-04-02 @ 18:06:07 Permalink Musiken Kommentarer (1) Trackbacks ()

I should be over all the butterflies, but I'm into you.

JAG HAR TID ÖVER!

Vårt Buddy Trainer möte tog inte mer än fyrtio minuter, så jag var ledig redan vid fyra. Fick en himla massa extra arbete att göra, så man kan ju diskutera ledig, egentligen men jag hann byta ut mina trasiga hörlurar innan jag parkerade baken på Starbucks så jag klagar inte.

Idag behöver jag en extra kaffe.

Jag kan inte minnas den senaste gången jag jobbade ute på golvet under en dag med konstant mycket folk. Jag står alltid i kassan. Alltid. Men idag var det onsdag, det brukar vara lugnt, så jag tog chansen och fick vara ute på golvet hela passet.

Det var som en fredag. Vi hade tre kassor öppna, men kön ringlade sig genom restaurangen. Tallrikarna hopade sig i luckan, folk väntade på bord i tjugo minuter och vi var en person för lite. När ruschen var över var jag andfådd och helt slut i kroppen. Och helt borta i skallen. Men jag har fantastiska kunder, som tycker det är jätteroligt när jag säger fel saker så det blev inte någon fantastiskt stor grej av det. Men när jag var nära att ge växel till en kund som inte skulle ha det kände jag att det var dags att klocka ut.

Den här latten ska ta mig igenom hela kvällen. Jag stänger, och ska komma en timma tidigare i morgon, därför blir det ett blogginlägg nu.

Jag kan meddela att det blir majskolv (haha, autocorrect ville bajskorv, det var skitkul just då) till middag. Men ni får bilder på både frukost och lunch nu. As promised.

Och så bör ni lyssna på Paramores nya låt för den är super bra. Bara så ni vet.

2013-03-27 @ 18:06:42 Permalink Musiken Kommentarer (1) Trackbacks ()

Att älska ett band.

När jag pratar om att följa mina drömmar tänker jag alltid på hur jag vill bli artist, spela små gig på intima pubbar, sälja ut arenor och se hela världen från ett bussfönster. Få höra att något jag skrev hjälpte någon annan eller att det jag får göra varje dag rebloggas på tumblr och sprids av människor som lärt känna varandra genom det jag gör och alltså det är en dröm. En sjuk, fantastisk dröm som jag tänker på typ varje dag när jag tar mina promenader och önskar att jag skrev låtarna som kommer upp på iPoden.

Men jag drömmer om andra grejer också. Självklart. Den där stora drömmen, den är min livsdröm. Den som funnits där så länge att jag inte kommer ihåg en tid när den inte fanns. Och sen kommer de där minidrömmarna som föds och försvinner ju äldre man blir. Som att flytta till London, gå på Trinity i Dublin eller någon grej som man säger att man fan ska göra. Saker som man faktiskt skulle kunna göra utan att drastiskt förändra livet, som är sådär superbra när de faktiskt går i uppfyllelse för man gjorde det. Ring Disney, drömmen blev verklighet, and all that.

Om någon hade berättat för mig att jag faktiskt skulle uppfylla drömmen om att sova ute för biljetter och leva pojkbands drömmen skulle jag ha skrattat högt. När jag var fjorton kändes det som en helt annan värld. Jag ville, men jag trodde aldrig att jag skulle gå sova utanför event, kampa utanför konserter och träffa pojkarna i bandet jag älskade.

Jag är snudd på fem år äldre nu, och jag har lärt mig att den där jävla drömmen inte är någon dröm. Det är en plåga.

Alltså, det är fantastiskt. När man väl träffar bandet eller går på konserten eller eventet och man har väntat så länge, hängt med så många människor och det är bara ett hundra procent awesome. Men det finns gånger som jag mitt i kampandet bara har velat åka hem och sova. Men det går ju inte, man sitter redan fast där. Klart man ska hålla ut. Som i fredags.

Jag landade på London City Airport och var hemma klockan sex. Checkade in i rummet, laddade mobilen och sprang till Tesco och köpte två liter vatten, vindruvor och Belvita kex. Sedan tog jag tuben till O2 arena för att köa för biljetter till One Directions konsert den sjätte april.

Jag hamnade i ett dysfunktionellt tält med fyra tjejer jag inte kände fyra timmar tidigare. Tältet hade inga pinnar och det var jättemysigt i början, att vara pinnarna till tältet och dricka varm choklad, skämta, skratta och tänka att imorgon, då ska vi få skitbra biljetter till One Direction. Standarden när man campar ute inför O2 konserter är att arenan håller rad ett till sex. Har alltid funkat, ska alltid funka. Jag var nummer arton i kön, hade mitt armband och allt var 100% sant. Såvida alla före mig inte köpte sex biljetter var, skulle jag hamna på första raden.

Det var det enda som höll mig kvar när vinden blåste, sju plusgrader kändes som minus tre och vindskyddet blåste av. Det duggade in, mina converse var dyngsura och jag låg under en filt och försökte sova. Klockan var tre på natten och jag har aldrig varit så kall i hela mitt liv.

Klockan ringde sex på morgonen, och jag hade sovit mellan tre och fyra och fem och sex. Vi väntade i en timme i regnet utanför Costa Coffee innan hon som öppnade släppte in oss. Teet jag drack den morgonen är den bästa koppen jag någonsin druckit.

Sedan var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. När klockan slog sex minuter över nio fick vi reda på att konserten var slutsåld online, och det var så obeskrivligt skönt att veta att vi var helt säkra. Att vi skulle få biljetter, och vi behövde inte den där stressen med ticketmaster och internet köerna. Säkerhetsvakterna kom ut och såg till att vi stod i rätt ordning, ställde upp oss i par efter numrerna och sade att de skulle släppa in oss tio i taget. Vi kom in i arenan och ställde oss i kön, och den första människan som köpte biljett fick rad tre.

Om jag inte varit så förbannad på O2 skulle jag tyckt synd om hela bunten, för den samlade ilskan som utbröt är nog det värsta jag har sett. Inte nog med att vi hade förlorat de första två raderna, när jag som nummer arton kom fram till platsbåset fanns det inga flat seating biljetter kvar. Kvinnan försökte sätta mig på en läktare bakom parkett och jag blev så förbannad att jag tappade all kontroll över språket.

”I’ve camped out in a fucking mosquito net”, väste jag. ”You knew you would fail to allocate the tickets you and your team promised us, yet nobody told us any different. I’ve fought for these tickets, and I want the best available seats in the house”.

Hon visade mig ett seating chart och satte mig på närmaste läktaren från scenen och även om jag var besviken, kan jag inte neka till att de där platserna är bra i jämförelse med de sämsta biljetterna som går att gå tag på.

Och det ska bli så kul. Tjugotusen skrikande tjejer, och en kamera som filmar hela konserten. Den ska vara med i deras 3D film och faktumet att jag kommer kunna köpa den där DVDn och titta på min konsert om, och om, och oooom igen, är så himla fin.

Men nästa gång jag hör en fjorton åring drömma om att kampa utanför event ska jag nog ta ned dem på jorden lite.

2013-03-18 @ 16:37:33 Permalink Musiken Kommentarer (2) Trackbacks ()

Mar. 15, 2013

Min kropp är fan trasig. Så, så trasig.

Det var så oändligt svårt att somna inatt. Halsen brände och smakade blod så att det sved ända upp i öronen och jag var så himla utmattad, men kunde ändå inte sova. Jag låg i timmar och vände på mig, svalde och försökte ignorera smärtan, men klockan måste ha varit minst fyra innan jag äntligen slocknade.

När jag vaknade i morse hade jag så ont att jag inte visste vad jag hette.

Uttorkning, till en viss grad. Jag drack tillräckligt för att ha aptit idag, men inte tillräckligt för min två-timmars workout igår kväll. Hela ryggpartiet protesterade, så fort jag satte mig upp. Jag hade lätt träningsvärk i armarna och en antydan till det i magen.

Men inget slår den totala smärtan jag har i hals och nacke. Det är som att insidan av nacken är helt spänd. Tänk dig att du dricker vatten för snabbt och klunken blir stenhård och smärtsam. Fast hela tiden, och smärta ned i nacke, armar och ända ned till svanskotan.

Det blev inte ens bra med kombinationen Paracetamol/Ibuprofen och hela förmiddagen var jag bara helt borta.

Nu har jag extrem träningsvärk typ överallt. Och resultatet av uttorkningen. Och den där spänningen i hals och nacke. Och sedan en himla trasig hals i sig, eftersom jag skrek så mycket igår.

Det är så fruktansvärt illa att jag har suttit och totalskrattat åt mig själv, för det här händer ju inte? Except it did.

Pojkband borde komma med varningsskyltar.

2013-03-15 @ 01:43:53 Permalink Musiken Kommentarer (1) Trackbacks ()

One Direction, the O2, Dublin.

Det började med ett publikhav.

14,000 var vi. Fans, vänner, mammor, pappor, mormödrar och allt vad släkt innebär. 14,000 som var där för One Direction.

Det är i princip det sjukaste jag har varit med om.

Redan vid den första förakten, hörde jag hela arenan klart och tydligt. Varenda ord vi sjöng. Hon sjöng två låtar som fick en hel del att ställa sig upp att sjunga med i och det var bara så fantastiskt att höra så mycket folk. Arenan var inte helt full eller ens ordentligt mörk men hennes version av Kelly Clarksons What Doesn't Kill You (Stronger) kommer jag nog bära med mig ändå.

Sen var det bara en förakt kvar och det blev tio gånger roligare

Det enda jag registrerade med det officiella förbandet var deras apbra cover av Teenage Dream som fick arenan att ställa sig upp, och den totalsnygga trummisen som satt där med en skitsnygg T-Shirt och bara var 300% sex. Jag försökte lära mig deras setlist innan jag kom hit, men de är inte riktig för mig. Men de gjorde precis vad ett förband ska göra och när de gick ut från scen trodde jag på riktigt att jag skulle kvävas.

Helt plötsligt blev det fullsatt och vi var åtminstone ett hundratal pers som dansade till Gangham Style, Single Ladies och Greased Lightning när låtarna spelades i högtalarna. Och så helt plötsligt dök One Directions senaste musikvideo upp på skärmarna och hela arenan sjöng med.

Jag har aldrig suttit i en sådan bra publik. Som skriker ut låtarna från högtalarsystemet innan konserten börjar. Som är så jävla taggade och härliga att det bara är en enda stor, fet kör.

Vi var halvvägs genom en Bruno Mars låt när allt helt plötsligt blev mörkt. Jag studsade upp ur mitt säte och skrek så högt jag bara kunde. Och så helt plötsligt var de där. På plattformen. Snett framför mig. Nära nog att jag kunde se deras ansikten, registrera känslor och miner som dök upp. Från det ögonblicket körde jag så hårt jag bara kunde.

Det gick bara inte att sitta still. Varenda upptemporefräng hoppade jag mig igenom, utan att förstå hur jag kunde hoppa så högt eller var energin kom från. Jag sjöng så högt jag bara kunde, viftade med armarna och gungade till musiken. Vinkade, skrek, dansade, log och mådde bara så jävla bra. För mitt band stod där framme och jag var där och lyssnade på den där musiken som jag spelar så ofta, som gör mig så himla glad. Framför mig stod pojkarna som bara totalhjälpte när inget annat kunde eller skulle ha gjort precis det, och det var den bästa känslan någonsin.

Under Little Things, när alla killarna satt ned, stod hela publiken fortfarande upp och vrålade ut texten till deras finaste låt, och det var det mäktigaste jag har varit med om. Det var en helt otrolig känsla att se lyckan sprida sig i Nialls ögon tills han nästan började gråta, och spelade sig igenom resten av låten med det dör oslagbara leendet på sig. Och att höra och se så många människor omkring mig känna, reagera och göra precis som jag.

Det var så himla fint, alltihop.

Men när What Makes You Beautiful började spelas skrek jag högre än jag gjort hela natten, hoppade hysteriskt och grävde ned naglarna i kinderna för att inte börja gråta. Min jävla låt, mitt jävla band i den bästa arenan någonsin. Jag var så himla trött, trots allt adrenalin i kroppen. Jag kände hur lungorna brände och bröstkorgen ömmade, hur hela axelpartiet höll på att dö. Hade ont i både rygg och fötter och hade verkligen ingen ork att ens stå upp längre. Men jag sjöng som mest, viftade störst och hoppade högst, kände pulsen dunka mot bröstet och svetten som bildades i nacken. Den låten som bara förändrade allt. Och så fick jag lyssna på den live. Hela konserten trodde jag typ att jag lånade någon annans liv.

Jag kan på riktigt inte förstå att det här hände. Att jag såg One Direction live och att de levererade en sådan bra show. Att jag hoppade mer, skrek mer, sjöng mer och njöt mer än jag någonsin gjort på någon konsert förut.

Att inatt var såhär, kan jag bara inte smälta. Det smakar blod i halsen, jag är helt utmattad och jag känner hur det bara värker i hela kroppen.

Inget har någonsin varit så värt som idag.

2013-03-14 @ 02:54:28 Permalink Musiken Kommentarer (1) Trackbacks ()

Dublin, Dag 1.

Och så var man i Dublin.

När jag vaknade i morse var jag rätt trött. Fem timmars sömn och alldeles för mycket adrenalin. Jag fick i mig en halv Pret's Porridge och lite kaffe. Tog en promenad fram och tillbaka längs Bayswater Road och lyssnade igenom setlisten för konserten i morgon. Det är mindre än tjugofyra timmar nu och jag känner varken hunger eller törst, bara en lät svärm av fjärilar i magen som liksom vaknar till liv varje gång Kattis tar upp pojkarna. Men ja. Bayswater Road. London.

Att ta sig till London City Airport är typ bland den bekvämaste och framförallt njutbara grejen jag har gjort resväg, så jag rekommenderar absolut den flygplatsen. Det är den absolut minsta flygplatsen jag någonsin varit på (Skavsta och Bromma inräknade) men det gick snabbt att checka in och jag hade en himla massa tid på mig att äta och ladda mobilen.

Jag åt ingenting, dock, för jag både är och var alldeles för nervös för det, men jag hade en trevlig konversation med Vicky på Skype istället so there's that. Flygturen var helt ärligt rätt fantastisk. Jag drack en kopp te, lyssnade på Paramore för att det är så långt ifrån One Direction som möjligt och jag bara kan inte tänka på det just nu, åt tre complimentary kex och njöt av vädret hela vägen tills vi kom till Irland.

Det var sol och så, så vackert hela vägen fram till Irland, där allt helt plötsligt blev grått och turbulensen steg till en helt ny grad. Och så var jag nästan helt säker på att vi skulle landa i en fotbollsplan. Men vi nådde marken utan minsta problem och jag hittade väskan inom trettio sekunder, så Heja Irland, typ.

Konsumerade världens svagaste och blaskigaste latte medan jag Skypade med Hillevi, pappa och mamma. Kattis plan landade tio över sex så jag hade två timmar för mig själv innan hon kom. Jag åt Crepes och hon drack en smoothie innan vi hoppade på bussen från flygplatsen. Mot Dublin och vårt Bed and Breakfast.

Det första vi kunde tänka på är att Dublin är en sjukt vacker stad, en liten stad, men en sjukt vacker stad. Vi åkte rakt igenom centrum, och alldeles för långt innan både vi och busschauffören insåg att busshållplatsen de rekommenderar på B&B's hemsida är fel. Vi fick oss en promenad som kändes alldeles för lång halv åtta på kvällen i en stad vi aldrig varit i, men vi hann lokalisera en närliggande pubblänga och ett gäng vackra byggnader på vägen till stället vi ska bo på, så no harm done, egentligen. Vi bor fyrstjärnigt med bra internet och gratis frukost och alltså jag bor på ett vandrarhem i centrala London så jag har inget att klaga på.

Middag blev det på en pubb med den oklaraste musikblandingen jag någonsin har hört. Jag är helt säker på att de spelade Roxette innan de bytte till Taio Cruz, för att sen spela något som lät som Irlands svar på Sarek innan de bytte till Selena Gomez låt "I Love You Like a Lovesong". Då kände vi att det verkligen var dags att gå.

Men soppan vi åt var supergod, Kattis fick i sig Guinness och jag fick i mig Bulmers så första pub besöket i Irland kändes ändå helt okej. En nackdel var dock att den enda som jobbade där hade så grötig irländska att vi verkligen inte förstod honom hälften av tiden. Men värre saker har hänt.

Vi ska försöka planera ihop oss lite angående vad vi ska och inte ska göra under de närmaste tre dagarna innan vi går och lägger oss. Och sen är det dags att sova.

Men jag vet inte hur det kommer att bli med det för jag kan verkligen inte komma över faktumet att jag ska se mitt favoritband om mindre än tjugofyra timmar.

2013-03-13 @ 00:25:10 Permalink Musiken Kommentarer (0) Trackbacks ()

Största konserten någonsin.

Nu är det en dag kvar tills jag åker till Dublin och jag har världens resfeber. Det pratades om potentiella förseningar och inställda flyg på BBC och jag bara totalorkade inte. Inte när jag har väntat i ett år på den här resan.

Någon måtta får det väl vara, liksom. Snacka om en värld som konspirerar emot en.

Men nu ser det bra ut, så jag är glad. Well, gladare. Men jag mår konstigt precis som inför vilken annan resa som helst. Är hungrig, är inte hungrig alls, är helt utsvulten. Behöver sova, kan inte sova, vill inte sova, ska dygna och hålla mig vaken rekordlänge och vara helt borta på konserten. Ska sova i tre dagar. Vill inte gå och lägga mig ifall jag försover mig, vill gå och lägga mig så att jag inte stannar uppe för länge och försover mig.

Jag mår svinilla av allt adrenalin i kroppen, av fyra timmars sömn, sex espressoshot och nervositet inför flygturen. Jag har gjort den här resan till den största grejen någonsin i mitt huvud, pulsen är för snabb och allt är ett enda virrvarr av känslor.

Jag ska se One Direction om två dagar och det finns inget annat att tänka på nu.

Jag ska se Dublin också, och det ska bli fantastiskt. Jag ska se Trinity College, ta en massa bilder och umgås med min bästa kompis. Det ska bli en superbra resa, minst lika bra som den med Claudia hit till London. Men jag kan inte se förbi One Direction. Inte när jag har velat se dem sen augusti 2011, sen jag nästan fick åka till Wolverhampton samma år, inte sen jag trodde att allt hopp var totalförlorat tills jag fick tag på Dublinbiljetterna i februari förra året.

Jag har väntat så himla länge och nu, helt plötsligt är det två dagar kvar och jag förstår inte hur det gick till. Hur ett år gick så snabbt. Det var en hel evighet, och helt plötsligt är det NU, och jag är så inte redo.

Jag pratade med Kattis, Claudia och Josse per telefon och Skype och vi alla kom överens att jag kommer storböla. Jag gör inte det. Gråter lite, pga fint, eller när Ed Sheeran bara var totalfantastisk på Strand, När Joe Jonas kom ut på scen som förband till Britney Spears och han var nedanför mig, när han viftade med svenska flaggan på Sverige konserten och han stod där med Nick och Kevin framför mig och existerade i samma rum. När Lady Gaga fick monsterpitten i Globen att släppa taget om vem som skulle stå längst fram och fick oss alla att hoppa helt meningslöst och hundraprocentigt skrika ut texten till Marry the Night. Helt oslagbara ögonblick som fick mig att fälla lite tårar.

Men jag har så himla mycket känslor just nu, att jag kommer blir förvånad om de inte bara spiller över när de där fem pojkarna intar Dublin O2 på onsdag.

Jag har väntat så länge, velat så länge, längtat så länge. Det ska bli den bästa konserten i hela mitt liv, en sådan där konsert som kan vara totalskit men är det utan betydelse för akten som står framför dig är din speciella akt, den som du har älskat och tyckt om och känt med, gråtit för, köat för, sovit för, stannat uppe för, röstat för och tagit dumma risker för. Den som hela tiden får dig att känna för mycket. Den akten, den grejen, det konceptet som hjälpte dig, släpade ut dig ur mörkret när allt var som mörkast. Den akten som har resulterat i starka vänskapsband, oförglömliga stunder och så, så mycket skratt.

Det är den akten jag ska se på onsdag. Akten som var som en stor spruta med ork när jag inte orkade någonting alls. När jag vände mig om i sängen och sov vidare för att jag inte orkade gå på toa. När jag inte kunde tömma diskmaskinen förrns i sista sekunden, inte kunde städa och gömde mig under täcket. Akten som drog ut mig på långpromenader när jag inte orkade något annat, akten som på riktigt var det enda jag gick upp för under den tiden när jag sov tolv till sexton timmar om dagen och bara kände mig helt jävla värdelös. Akten som dämpade både panikångest och resulterande halsbränna och fick mig att glömma allt som var jobbigt.

Den akten, på onsdag.

Ni förstår inte hur mycket jag bara vill.

(Bilden hittat på Capital FMs hemsida)

2013-03-11 @ 22:46:00 Permalink Musiken Kommentarer (1) Trackbacks ()

Bandkärlek - Stadskärlek?

Om det är något som för alltid kommer finnas där är det nog min totala och rätt starka kärlek till One Direction. Inte så att jag ser mig själv med affischer på väggen eller utanför hotell om tio år, men för att de alltid bara... Finns där.

När jag var deprimerad och utmattad, månaderna innan jag började jobba, var jag ute och lyssnade på One Direction och bara gick när jag inte låg i sängen. Och jag ville bara bort. Bort från ett liv där jag hade hoppat av skolan och bara misslyckats med livet, bort från ett ställe där alla dömer andra för att känna sig bättre, bort från alla de som verkligen skulle kunna titta på mig och berätta för mig hur jag bara hade misslyckats.

Jag drömde om en annan plats där ingen kände mig och jag kunde göra om och göra rätt, någonstans som jag kunde kalla mitt. Under högstadiet drömde jag alltid om USA. Ett liv i Los Angeles eller New York, långtifrån Nacka. Men vi hann åka dit redan innan jag kommit ur depressionen, så jag kunde liksom inte tänka på det. Ville inte tänka på det just då. Och One Direction bodde i London - så varför inte London.

Så jag började fantisera om London. Byggde mig en plats i en stad jag aldrig varit i, som var helt orörd av mina känslor och det jag såg som mina misslyckanden. Tillslut önskade jag mig flygbiljetter i 18-års present, bestämde mig för att våga åka dit.

Och jag blev så kär. Det verkliga London var långt ifrån det jag byggt upp i mitt huvud, men det var nära, anonymt och så himla underbart att jag ofta bara stod tyst och log för mig själv.

Tredje dagen in på resan ringde jag mamma och berättade för henne att jag skulle flytta till London. Det enda hon sa var att vi skulle prata om det när jag hade kommit hem.

Allt det där, mitt liv just nu hade inte hänt om inte One Direction funnits där. Värst av allt är att jag inte vet om jag ens funnits här utan dem. När jag började lyssna på dem vadade jag runt i självmordstankar och panikattacker och det bara försvann när jag började lyssna på dem. För allt det där nya - information, musik, vänner och intressen var så himla mycket starkare, lockade fram någon livsglädje, lite säkerhet. Jag mådde långt från bra, men jag hade i alla fall något som jag alltid kunde bära med mig, något som alltid fanns där och värmde varesig jag ville eller inte.

Och den där värmen kom tillbaka idag. Timmarna innan jag skulle till Arlanda gick jag runt i Stockholm och bara kände. Stockholm är liksom min enda direktlänk till det där bandet. Det enda stället där jag träffat dem. De finns överallt i Stockholm. Så jag gick ned mot vattnet mot Stureplan och såg en massa One Direction runt omkring mig, och drabbades av en sådan sjuk nostalgikänsla att jag nästan började gråta.

Sedan gick jag runt där och bara mindes. Min 18-års dag där vi tog skydd för vinden i ett båthus vid Grand Hotell och satt bakom paraplyet framför en iskall tårta från Konsum som samtliga tjejer hade betalat för att "det var min 18-års dag". Och killarnas studio, och deras hotell, eller bara ställen där vi gick omkring de där dagarna, höga på adrenalin.

Jag har aldrig mått så bra och så dåligt på en och samma gång. Uttorkad och sömnlös. Men fan, vad glad jag var.

Och det spelar ingen roll vad jag gör, det sitter liksom kvar där och värmer när jag går runt i Stockholm.

Jag kan inte säga när eller ens om det kommer försvinna, men det kommer nog finnas där ett tag till.

Det är en himla massa liv om ett band, antar jag. Men eh... Ja. Det går vara så. Det har gått rätt bra sen jag började lyssna på dem.

2012-12-27 @ 18:20:48 Permalink Musiken Kommentarer (0) Trackbacks ()

Fangirling på gott och ont.

För ja. Så är det verkligen. "The fangirl mentality" som det så fint heter, är verkligen både extremt positiv och extremt negativ. Tänk vänsterextremist och högerextremist i en och samma person. Det går inte. Det blir för mycket att tycka och tänka. För mycket känslor. Det svämmar över.

Fantastiskt är det, egentligen. Att veta att en av killarna i bandet jag älskar mår bra får mig att må bra. Att höra deras låtar kan få mig att glömma en skitdag. Helt ärligt nu, det tar inte mer än tre sekunder, och sen är allt glömt. För allt kretsar just då kring smöriga låttexter och härliga röster. Och åtta killar som jag bara inte kan få nog av. Åtta. Tre I Jonas Brothers, fem i One Direction. Det där med ett till band om halsen var ju varken planerat eller egentligen välkommet från början (ni får ursäkta att jag låter som om jag pratar om mitt bastard här...). Jag försökte faktiskt ignorera det, tro mig. Men när man har lyssnat på en och samma låt dag ut och dag in i två veckor börjar det bli lite svårt att ignorera. Så jag blev lite kär, lite galen och helt plötsligt sjukt pervers. Humornivån sänktes betydligt och jag satt där på min stol och log som en tok när fyra killar från england och en från Irland bara smög sig in i mig och mer eller mindre snodde mitt hjärta. Ja. Lite cheesy sådär, men har inget vidare val. Hela världen började kretsa kring dem nu när Jonas Brothers inte gjorde ett skit.

Men det är just det. Hela världen börjar verkligen kretsa kring dem. Veckorna kommer och går och man förhåller sig till biljettsläpp, intervjuer, signeringar, galor. Allt som de ska göra åker med i den mentala kalenderna varesig man vill det eller inte. Och deras favoritmat, deras favoritfärger och deras favoritlåtar åker in i hjärnan på dig trots att du nånstans egentligen inte alls är ett dugg intresserad av respektives ringsignal. Helt plötsligt är hjärnan full av information som du inte visste ens när du memorerade eller hur du memorerade den och du hoppar till och ler sådär idiotiskt när du ser helt vardagliga ting. Och man blir så jävla trött.

Man känner mycket. Man känner ingenting. Man känner hela fucking världen. Och man måste träffa dem. Man måste säga tack. Tack för att ni finns, tack för att era föräldrar hade det kul i sänghalmen. Tack för att jag älskar er. Och man måste vara med om allt. Alla har någon form av hets att se allt, vara med om allt och man är vaken om natten och väntar på att en dum Ustream kan ladda så att man kan somna med ett leende på läpparna sen. Och man gör verkligen det. Den betyder så mycket, den där gemenskapen. Men tyvärr är den där gemenskapen inte så härlig alla gånger.

Det är en massa hat. En massa, massa hat och en massa skit och varför gillar du inte deras flickvänner, varför SKA jag gilla deras flickvänner. Hat åt höger, hat åt vänster och så fastnar man framför tumblr eller twitter och argumenterar för och emot. Tills man knappt kan se framför sig för man är så irriterad och så trött på alla idioter som sitter framför datorskärmarna med sina skruvade åsikter och bara beter sig som ett gäng ruttna ägg. Det är snack om dåligt rykte för fanbasen man tillhör och man anklagar folk hit och dit för att vara skälet. När man väl går och lägger sig är man så FÄRDIG att man aldrigaldrigaaaldrig ska logga in igen. Och så går man igenom precis samma sak nästa dag. Gladeligen. För det finns så himla mycket härliga människor i alla fall. Och så himla många internskämt att skratta åt. Så himla många fanfics att läsa. Så himla mycket fint. Så det är ju värt det. Och det är där vi har den; fangirl mentalityn. "Det kan inte bli värre, så jag kan stanna och vänta på att det blir bättre".

Det är precis det som gör att folk stannar, gråtandes och skrikandes framför scener, bakom turnébussar, efter event. För att om det redan är skit, så kan man lika gärna vänta och se om det blir bättre. Saker som trauma spelar ingen roll. För om man skulle få ett "hej" av sin favoritartist, spelar det faktiskt ingen roll. Det är en glädje man lever riktigt länge på. Och man blir som sagt så himla trött.

Jag är snart arton. Jag ska bli vuxen. Jag har varit såhär sen jag var tolv. Och jag bryr mig inte. För det mesta mår jag så himla bra när jag fangirlar, så varför förändra det? Visst är det lätt irriterande att jag känner att jag måste vänta minst 12 timmar för att säga hej till fem snubbar i ett band, men det får det väl vara så länge det blir bra i slutändan.

Men trött, det blir man. Och självklart finns det dagar när man liksom bara... ger upp.

2012-03-20 @ 00:57:31 Permalink Musiken Kommentarer (0) Trackbacks ()