Att kriga
Det finns de som tycker att jag inte kämpar, att jag ställer mig bakom en fasad och låter min ångest ta över. Att jag inte visar tillräckligt mycket önskan att må bättre, att bli frisk. De som säger att jag måste lära mig att tänka positivt, ta alla eldbollar som flyger emot mig med en klackspark. Leva lite mer, inte vara så orolig hela tiden.
Jag undrar om de vet hur det är att vakna med hela kroppen i smärtor. Hur känns att vakna efter fem, sex, sju timmars semester från medvetandet, och känna det som om någon har förstenat mig. När det brinner i bröstet, trycker, gör ont, när huvudet snurrar och jag är oförmögen att gå upp.
Jag undrar vad de tänker när jag går upp ändå. Trots att hela kroppen gör ont, och det känns som om jag lever under vatten. Jag undrar om de förstår hur svårt det är att ta sig till skolan, när varenda fiber av den jag är ställer sig emot mig. När jag tvingar i mig frukost för att jag vet att jag måste trots att jag inte har någon aptit, för att jag är illamående, för att just den här dagen mår jag dåligt och allt är svårt. Jag undrar vad de tänker när jag kommer till skolan och är lite nere™ och när jag är ovanligt tyst på lektionerna. Jag undrar om de vet att jag hatar mig själv i de stunderna. Inte för att jag är dålig, inte för att jag har gjort något dumt. För att just denna dag har mitt huvud förvandlats till min värsta fiende, och allt går genom ett filter, silas och förfinas, tills det ser ut som om alla hatar mig.
Jag undrar om mitt inre krig syns, när jag hittar små ledtrådar i deras beteende som jag kan skapa till ett bevis starkt nog för att slänga av mig min tvångströja, för att bevis för mig själv att jag inte är hatad, utan älskad. Jag undrar om de som tror att jag låter ångesten ta över förstår att detta är en del av mitt krig. Hela tiden, varje dag.
Jag undrar om de förstår att för att slänga av sig en vikt måste man hitta styrkan. Min styrketräning börjar med att gå upp, att disikera vardagen, att beväpna mig med små sanningar. Sen kan jag se min ångest i vitögat och gå fram till dem som min ångest har gjort till mina fiender, bevisa att jag hade rätt. I sådana stundet skakar jag, och blodet pumpar så snabbt att det känns som om jag står utanför min kropp och tittar på. Men jag gör det ändå. För att jag måste. För att det är såhär jag blir frisk. Jag tillämpar KBT i min vardag och eliminerar mina triggers. Det är så det funkar.
Jag undrar om de som kallar mina antidepressiva för ett sätt att prokrastinera inser att de sjuttiofem milligrammen SSRI-preparat som jag sväljer med teet på morgonen är det som får mig att göra det här. Att utan dem skulle jag ligga i sängen, oförmögen att gå upp, oförmögen att agera. Inte för att jag är svag, inte för att jag gett upp, utan för att det inte går. För att min hjärna har kopplat på ett nervsystem som gör att min kropp tror att jag är i en sådan pass fara att jag måste spela död.
Min kropp fungerar inte som den ska. Den har träningsvärk från kramper jag inte har skäl att ha. Den trycker ihop mina lungor till ingenting för att jag ska förstå att jag måste fly. Att jag är jagad av björnar och tigrar och jag måste fly för mitt liv. Jag undrar om de som säger att jag har gett upp förstår vilken kraftavsträngning det är att gå upp och skrika min ångest i ansiktet, att säga "det är inte farligt, ställ dig upp".
Jag undrar hur de som frågar förstår hur mycket jag kämpar, varje dag.
Jag undrar hur de kan ha mage att säga till mig att jag flyr, att jag inte vill bli frisk, att jag inte jobbar tillräckligt hårt. När min vardag ser ut såhär. När jag har kämpat mot det här i nästan tolv år av mitt liv. Jag är en krigare, även om det inte syns. Och jag kommer inte ge upp. Jag har kommit alldeles för långt att ge upp.
Det finns ingen heder i att säga till en annan person att de inte krigar hårt nog. Inte när man inte kan se vad kriget gör med den personen på insidan.
