Om det är något som för alltid kommer finnas där är det nog min totala och rätt starka kärlek till One Direction. Inte så att jag ser mig själv med affischer på väggen eller utanför hotell om tio år, men för att de alltid bara... Finns där.

När jag var deprimerad och utmattad, månaderna innan jag började jobba, var jag ute och lyssnade på One Direction och bara gick när jag inte låg i sängen. Och jag ville bara bort. Bort från ett liv där jag hade hoppat av skolan och bara misslyckats med livet, bort från ett ställe där alla dömer andra för att känna sig bättre, bort från alla de som verkligen skulle kunna titta på mig och berätta för mig hur jag bara hade misslyckats.

Jag drömde om en annan plats där ingen kände mig och jag kunde göra om och göra rätt, någonstans som jag kunde kalla mitt. Under högstadiet drömde jag alltid om USA. Ett liv i Los Angeles eller New York, långtifrån Nacka. Men vi hann åka dit redan innan jag kommit ur depressionen, så jag kunde liksom inte tänka på det. Ville inte tänka på det just då. Och One Direction bodde i London - så varför inte London.

Så jag började fantisera om London. Byggde mig en plats i en stad jag aldrig varit i, som var helt orörd av mina känslor och det jag såg som mina misslyckanden. Tillslut önskade jag mig flygbiljetter i 18-års present, bestämde mig för att våga åka dit.

Och jag blev så kär. Det verkliga London var långt ifrån det jag byggt upp i mitt huvud, men det var nära, anonymt och så himla underbart att jag ofta bara stod tyst och log för mig själv.

Tredje dagen in på resan ringde jag mamma och berättade för henne att jag skulle flytta till London. Det enda hon sa var att vi skulle prata om det när jag hade kommit hem.

Allt det där, mitt liv just nu hade inte hänt om inte One Direction funnits där. Värst av allt är att jag inte vet om jag ens funnits här utan dem. När jag började lyssna på dem vadade jag runt i självmordstankar och panikattacker och det bara försvann när jag började lyssna på dem. För allt det där nya - information, musik, vänner och intressen var så himla mycket starkare, lockade fram någon livsglädje, lite säkerhet. Jag mådde långt från bra, men jag hade i alla fall något som jag alltid kunde bära med mig, något som alltid fanns där och värmde varesig jag ville eller inte.

Och den där värmen kom tillbaka idag. Timmarna innan jag skulle till Arlanda gick jag runt i Stockholm och bara kände. Stockholm är liksom min enda direktlänk till det där bandet. Det enda stället där jag träffat dem. De finns överallt i Stockholm. Så jag gick ned mot vattnet mot Stureplan och såg en massa One Direction runt omkring mig, och drabbades av en sådan sjuk nostalgikänsla att jag nästan började gråta.

Sedan gick jag runt där och bara mindes. Min 18-års dag där vi tog skydd för vinden i ett båthus vid Grand Hotell och satt bakom paraplyet framför en iskall tårta från Konsum som samtliga tjejer hade betalat för att "det var min 18-års dag". Och killarnas studio, och deras hotell, eller bara ställen där vi gick omkring de där dagarna, höga på adrenalin.

Jag har aldrig mått så bra och så dåligt på en och samma gång. Uttorkad och sömnlös. Men fan, vad glad jag var.

Och det spelar ingen roll vad jag gör, det sitter liksom kvar där och värmer när jag går runt i Stockholm.

Jag kan inte säga när eller ens om det kommer försvinna, men det kommer nog finnas där ett tag till.

Det är en himla massa liv om ett band, antar jag. Men eh... Ja. Det går vara så. Det har gått rätt bra sen jag började lyssna på dem.