Alltså, fy fan för jantelagen.

 

Hej, föresten. Jag skippar alla inledningar och går rakt på sak - för ja, fy fan för jantelagen.

 

Jag har liksom aldrig insett att jag är påverkad av Jantelagen, eftersom jag levt mitt i skiten hela livet. Det är inget jag har känt att jag kan ta på riktigt, inget jag kände mig utsatt av, men något jag ofta berättade om när jag pratade med mina utländska kompisar (yes, there is a sense of "don't think you're better than anyone else" going on in my country). 

 

Jag har bott i London i tre månader, och jag har inte stött på någon som ifrågasätter eller rent ut av sätter sig emot min engelska eller min sångröst och det är först idag som jag har insett att - jaha - jantelagen existerar inte här.

 

I Sverige är det nästan att jag inte vågar erkänna att jag är bra på engelska för jag känner mig som om mitt ego tar upp hela rummet när jag väl gör det. Men jag har inga problem med det här borta för jag vet att ingen jävel kommer sätta sig emot mig bara för att jag råkar prata bättre engelska än dem. Och jag har nästan helt tappat mitt röstkomplex för så fort jag öppnar käften och sjunger försöker folk övertyga mig att söka till X Factor. Och det typ... händer inte bland främlingar i Sverige. Aldrig genuint, i alla fall. Om jag någon gång har hört en främling säga åt mig att söka till idol har det alltid känts som det är krystat eller något som man säger bara för att. Och det är liksom inte så här borta.

 

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här men there you go. Jag ska ta mig ur sängen och duscha och tvätta mig och sen ska jag rulla ihop mig till en liten boll under mitt täcke och hoppas på snö.

 

För det är kallt här borta.

Puss på er.