Någonstans mellan halv elva och ett drabbades jag av en sådan saknad att jag tror att hela jag gick sönder där ett tag.

 

Jag vet inte varför, egentligen, det känns lite konstigt att den ska ha hoppat på mig precis nu när jag varit i London i fler månader, men rätt var det var gjorde det lite småont på okända ställen i kroppen och jag ville bara - hem. Jag älskar att vara självständig, älskar att bara ha mig själv att bry mig om, mig själv att ta hänsyn till när jag tar mina beslut om hur min vardag ska gå till, älskar så himla mycket att bestämma över mig själv. Någonstans tror jag att det kommer bli ett helvete när jag kommer tillbaka och ska samsas i samma lägenhet som mamma eller i samma hus som pappa och Annika. Jag är så himla van vid att spontant tänka "äh, fan vi gör det idag" och ändra mina planer om och om igen. Det är så himla enkelt när man inte har någon annan att påverka. 

 

Men det är klart jag saknar Sverige, liksom. Klart jag saknar att bo i ett hus eller en lägenhet med TV, klart jag också vill slippa betala hyra och istället spendera alla mina pengar på onödiga grejer. Klart jag saknar att vara barn. Och lite saknar jag att plugga också. Att gå i skolan och komma tillbaka, att vara ledig på lördag eller den där lyckan som ibland uppstår när man ska skriva en uppsats om någonting som är så jävla intressant att man har kirrat ett MVG på en timma. Men jag älskar London, jag älskar att jobba och jag älskar som sagt att bestämma över mig själv, och framförallt älskar jag att jag har lyckats med London. Att jag faktiskt tog mig hit och skaffade jobb och mår bra. London är mitt nu. Min lilla privata grej som jag kan älska tills det gör ont i mig, som jag aldrig behöver släppa, aldrig behöver glömma bort eller komma över, för det var London som svarade på alla mina frågor, London där jag byggde upp ett liv helt själv. Och det tar över för det mesta.

 

Men ja, jag saknar alla mina vänner på YBC, saknar mina gamla lärare, saknar hemma, saknar mamma, pappa, Annika, och alla andra som fick ta del av min vardag när jag bodde i Stockholm. Men jag har varit med PT, Linda, Kattis, Annika och Beccy och jag drar med mig Claudia hemifrån så vi kan fira nyår tillsammans. Och av alla de som kunde ha kommit med är nog Claudia bäst för det finns ingen som älskar London lika mycket som Claudia gör. Förutom jag, då, men det är skönt att ha en gelik. Tårarna som föll när vi lämnade London första gången i april gjorde ont, så det ska bli så mysigt att gå runt och visa henne alla grejer som vi inte hann se.