Fantastiskt är det, egentligen. Att veta att en av killarna i bandet jag älskar mår bra får mig att må bra. Att höra deras låtar kan få mig att glömma en skitdag. Helt ärligt nu, det tar inte mer än tre sekunder, och sen är allt glömt. För allt kretsar just då kring smöriga låttexter och härliga röster. Och åtta killar som jag bara inte kan få nog av. Åtta. Tre I Jonas Brothers, fem i One Direction. Det där med ett till band om halsen var ju varken planerat eller egentligen välkommet från början (ni får ursäkta att jag låter som om jag pratar om mitt bastard här...). Jag försökte faktiskt ignorera det, tro mig. Men när man har lyssnat på en och samma låt dag ut och dag in i två veckor börjar det bli lite svårt att ignorera. Så jag blev lite kär, lite galen och helt plötsligt sjukt pervers. Humornivån sänktes betydligt och jag satt där på min stol och log som en tok när fyra killar från england och en från Irland bara smög sig in i mig och mer eller mindre snodde mitt hjärta. Ja. Lite cheesy sådär, men har inget vidare val. Hela världen började kretsa kring dem nu när Jonas Brothers inte gjorde ett skit.

Men det är just det. Hela världen börjar verkligen kretsa kring dem. Veckorna kommer och går och man förhåller sig till biljettsläpp, intervjuer, signeringar, galor. Allt som de ska göra åker med i den mentala kalenderna varesig man vill det eller inte. Och deras favoritmat, deras favoritfärger och deras favoritlåtar åker in i hjärnan på dig trots att du nånstans egentligen inte alls är ett dugg intresserad av respektives ringsignal. Helt plötsligt är hjärnan full av information som du inte visste ens när du memorerade eller hur du memorerade den och du hoppar till och ler sådär idiotiskt när du ser helt vardagliga ting. Och man blir så jävla trött.

Man känner mycket. Man känner ingenting. Man känner hela fucking världen. Och man måste träffa dem. Man måste säga tack. Tack för att ni finns, tack för att era föräldrar hade det kul i sänghalmen. Tack för att jag älskar er. Och man måste vara med om allt. Alla har någon form av hets att se allt, vara med om allt och man är vaken om natten och väntar på att en dum Ustream kan ladda så att man kan somna med ett leende på läpparna sen. Och man gör verkligen det. Den betyder så mycket, den där gemenskapen. Men tyvärr är den där gemenskapen inte så härlig alla gånger.

Det är en massa hat. En massa, massa hat och en massa skit och varför gillar du inte deras flickvänner, varför SKA jag gilla deras flickvänner. Hat åt höger, hat åt vänster och så fastnar man framför tumblr eller twitter och argumenterar för och emot. Tills man knappt kan se framför sig för man är så irriterad och så trött på alla idioter som sitter framför datorskärmarna med sina skruvade åsikter och bara beter sig som ett gäng ruttna ägg. Det är snack om dåligt rykte för fanbasen man tillhör och man anklagar folk hit och dit för att vara skälet. När man väl går och lägger sig är man så FÄRDIG att man aldrigaldrigaaaldrig ska logga in igen. Och så går man igenom precis samma sak nästa dag. Gladeligen. För det finns så himla mycket härliga människor i alla fall. Och så himla många internskämt att skratta åt. Så himla många fanfics att läsa. Så himla mycket fint. Så det är ju värt det. Och det är där vi har den; fangirl mentalityn. "Det kan inte bli värre, så jag kan stanna och vänta på att det blir bättre".

Det är precis det som gör att folk stannar, gråtandes och skrikandes framför scener, bakom turnébussar, efter event. För att om det redan är skit, så kan man lika gärna vänta och se om det blir bättre. Saker som trauma spelar ingen roll. För om man skulle få ett "hej" av sin favoritartist, spelar det faktiskt ingen roll. Det är en glädje man lever riktigt länge på. Och man blir som sagt så himla trött.

Jag är snart arton. Jag ska bli vuxen. Jag har varit såhär sen jag var tolv. Och jag bryr mig inte. För det mesta mår jag så himla bra när jag fangirlar, så varför förändra det? Visst är det lätt irriterande att jag känner att jag måste vänta minst 12 timmar för att säga hej till fem snubbar i ett band, men det får det väl vara så länge det blir bra i slutändan.

Men trött, det blir man. Och självklart finns det dagar när man liksom bara... ger upp.