Alltså, livet är definitivt inte helt hundra när man bor på ett vandrarhem. Det roliga är att jag mår fortfarande så mycket bättre här än jag har mått de senaste tre åren, men det är självklart att det är jobbigt att ha ett hem men ändå inte. Jag kan kalla vandrarhemmet mitt hem, eftersom jag kommer hit varje kväll och jag sover här varje kväll men det finns liksom inte den där säkerheten som borde finnas i ett hem. Jag har ett hem, men jag är inte hemma. Hemma betyder säkerhet och det är ingen som säkert kan säga att jag kan bo i samma rum varje vecka eller kan lite till hundra procent på alla som bor här. För det kan jag inte. Men det enda som faktiskt är jobbigt är att jag ibland måste flytta runt, som den här helgen.

 

Jag flyttade igår morse, jag flyttade i morse och i morgon flyttar jag till ett nytt rum. Och när jag fick det beskedet var jag bara så jävla färdig. Klockan var två på natten, jag hade gått hem och jag ville bara gå in på rummet och sova så länge som möjligt. Istället satt jag och pratade med receptionisten till klockan fyra, fick fem timmars sömn och flyttade väskorna fem våningar ned dagen efter. Jag var så redo att åka tillbaka till Sverige, leta boende och komma tillbaka. Det är ju som sagt inte så svårt att få jobb här så jag tror inte att det hade varit något problem.

 

Sen gick jag till jobbet och mådde så himla bra att jag blev hög på livet all over again. Så jag tänker inte sticka. Jag vägrar att sticka. Jag sticker om jag måste och jag anser inte att jag måste sticka. Jag mår inte dåligt här, jag kan inte ens komma ihåg senaste gången jag hade halsbränna och jag har helt ärligt aldrig varit så fri från stress som här. Veckorna innan jag flyttade hade jag fortfarande stressproblem. Ingenting seriöst, såklart, men ja, jag var märkbart stressad över flytten. Och det bara - försvann. Och det känns ganska dumt att åka tillbaka till Sverige och sakna London för någonting som bara är jobbigt typ en dag var tredje vecka. Jag tror att jag skulle må sämre om jag åkte tillbaka till Sverige nu. För det finns så himla mycket att se och uppleva här och jag vill göra allt det innan jag åker hem. Så lite till får jag stå ut. Tills det blir ett problem som verkligen hänger över mig. 

 

Men hur ironiskt är det inte att min kurator varnade mig för att jag skulle bli stressad över livet i London, att jag antagligen skulle må sämre i London om jag inte var försiktig, och så kom jag hit och mådde bara så jävla bra att jag fick bita mig själv i kinden för att sluta le när jag gick längs gatorna? Det är det som får mig att inse hur värt det var att flytta hit. För om det är någonting jag har lyckats med är det att byta land, bo själv och klara mig även när livet är mindre kul att leva.

 

Det svåraste beslutet jag någonsin har tagit var mitt beslut att ta ett sabbatsår. För jag är en sån jävla perfektionist och jag visste precis hur mitt liv skulle se ut. Så hur fel blev det inte att inte kunna ta studenten när jag skulle, att se mina kompisar ta studenten utan mig och se allas liv fungera och vara precis som jag ville att mitt liv skulle vara när mitt liv var kaos och bara så jävla fel. Allt var bara ett enda stort misslyckande. Jag kan titta tillbaka på hur jag mådde då och inse att, ja, jag har klarat mig igenom depression, utmattning och jag mår bra nu. Och nånstans är jag stolt över mig själv. Men jag är trots det mer stolt över att jag har lyckats byta land, liv och hela paketet utan att må dåligt i över huvud taget. Det känns mycket lättare att ta på. Men någonstans vet jag ju att det var tiotusen gånger svårare att ta mig ur mitt helvete.

 

Och jag har faktiskt ingen aning om vart jag ville komma med det där. Det har gått två timmar sen jag började skriva och jag har hunnit ha två skype dejter och fått reda på att Nick Jonas har älskat Miley Cyrus typ hela sitt liv, det känns som jag har åldrats typ femtio år. Men jag kan reda ut frustrationen över mitt favoritkändispar någon annan gång. Jag tror jag behöver äta nu.

 

Ursäkta det här fantastiskt röriga inlägget, jag ska försöka koncentrera mig på att göra en sak i taget i fortsättningen. Jag lovar att jag inte är känslomässigt instabil eller olycklig på något sätt.

 

Puss på er.