”Har du förändrats något sedan du flyttade till London?”

Jag fick den frågan för några dagar sen, och jag svarade aldrig på ordentligt för jag vet inte riktigt själv.

Har jag förändrats? Jag är lycklig. Även när jag är stressad är jag lycklig. Även när jag inte har gjort något jag verkligen borde göra är jag lycklig. För livet är bra. Bra livet – Bra Jojo. Och livet var inte så jävla fantastiskt i Sverige för jag kände som tidigare nämnt att jag stod still. Och det är ingen vidare höjdare att känna så.

Men jag går fortfarande in i glasväggar som jag vet är där egentligen. Mina converse är fortfarande skitiga. Jag går fortfarande och lägger mig med smink när jag är trött och jag glömmer att göra saker hela tiden. Jag glömmer att toppa upp mitt oyster card vilket resulterar i promenad ända hem. Jag glömmer ta av mig klockan när jag jobbar, trots att jag vet att jag måste (min manager kollar och suckar åt mig varje gång, det börjar bli ett stående skämt nu). Jag säger att jag inte ska dricka Starbucks men gör det i alla fall. Jag glömmer att jag är laktosintolerant. Jag slänger kläderna på golvet och tror att jag har tappat bort min mobil. Jag låser in nyckelkortet i säkerhetslådan. Jag tappar bort nyckelkortet i rummet. Jag ler som en tog när någon nämner nåt fint och skrattar år helt idiotiska saker. Jag är fortfarande helt hopplös med komihåget. Jag är precis som jag var för fyra veckor sen.

Jag vet inte om jag förväntade mig något annat eller så, men jag tänkte berätta det i alla fall.

Som jag ser det, har jag inte förändrats alls.

Men det får Linda och PT avgöra när de kommer hit om ett tag.