Dagens första observation; engelsmännen har väldigt långa mobilnummer (hej ångest, hur kommer jag ihåg det här?)

Jaha. Då var jag alltså i London.  Det känns som… London. Dagen gick förvånansvärt bra, faktiskt. Inga panikattacker, inga tårar, ingen stress. Ingenting. Tja, fram tills att jag hade checkat in på vandrarhemmet och satt och åt Subway på golvet nedanför sängen i en helt övergiven sovsal. Då blev det lite ensamt. Jag kan eventuellt ha skickat iväg ett sms till min irländska (okej, Nord Irland) kompis Carly, om hur ensam jag kände mig just då.

Slutsats: jag behöver ett jobb.

Alla uppenbara skäl aside behöver jag ett jobb för att jag känner att jag inte kan sitta fast här i sovsalen och kolla på Atlantis varje dag i nio månader. Kanske sticker ut till Milkshake city dag efter dag och dricker litervis med milkshake. Laktospillrerna tar slut på två månader och tarmsystemet checkar ut – hej framtiden.

Fast nä. Jag söker nog jobb ändå.

Jag känner att just idag hände det väl inga fantastiskt intressanta händelser. Resdagar är inte så kul. Securityn var seg, planet var trångt och jag kommer ha träningsvärk i armarna på grund av den stora tjugofyra kilos- väskan. Har berättat för fem olika främlingar att jag aldrig mer ska flyttat utomlands. Samtliga skrattade och klappade mig lite sympatiskt på axeln. Fick hjälp att bära väskorna av ett gäng Göteborgare. Torkade baken med ett kvitto.

Helt ärligt nu - jag torkade baken med ett kvitto. Jag hade bråttom, tåget skulle gå om sex minuter och jag kollade inte när jag trillade in på toaletten. Och nej, inget papper. Folk utanför. Jag fick lösa problemet med ett gammalt Ica kvitto. Jag visste att jag sparade värdelösa kvitton av en anledning.

Nej nu tänkte jag sova. – har en fantastisk frukost att se fram emot i morgon.

Vitt rostat bröd, grovt översötad marmelad, Earl Gray och cornflakes med mjölk.

God natt x