Vi har fem pojkar i ett pojkband, tjugotusen fans och en kamera som filmar allt. Ett kompband bakom, familj i publiken och så, så mycket adrenalin.

Kan vi prata om Harry, som jag hade ögonkontakt med, som tittade länge och mycket på vår pinsamt stora flagga, som slängde en kyss åt oss. Harry som inte log en sekund den första halvan av konserten, och sedan sakta men säkert började le, så mycket att smilgroparna blev djupa och hela han lös. Då var han, det, nog det vackraste jag har sett.

Kan vi prata om Zayn, som släpade runt Niall på scengolvet mitt i en låt och sjöng så att jag nästan tappade andan av alla känslorna som uppstod.

Och kan vi prata om Niall, som bara stirrade, stirrade, stirrade på oss och vår flagga, klättrade upp på plattformen framför och fick oss att hoppa och skrika oss hesa så fort han var där. Och hur han pratade och pratade innan What Makes You Beautiful. Hur han höll igång showen när det antagligen inte fanns mer att säga och lät mig behålla både honom och resten av pojkarna lite, lite längre till.

Och Louis, som knappt var vid vår sida men ändå tittade rakt på oss när han såg flaggan, som jag önskade att jag bara kunde sträcka mig fram och krama för att han hade så mycket energi. När han dansade fjantigt och hoppade runt, och alltså det är svårt att sätta ord på hur mycket jag tycker om Louis Tomlinson. Och när han sjöng sitt solo i Over Again, då hade jag så mycket gåshud.

Och sedan Liam. Fina, fina Liam som bara pratade, pratade, pratade. Som sjöng helt perfekt och hoppade runt. Spelade synt och älskade allting, och vinkade så många gånger till oss. Liam som drog ned Harrys byxor så att hela O2 Arena fick se Harry Styles i kalsongerna. Liam som jag bara älskade så, så, så mycket inatt.

Och när de åkte ut över publikhavet under Change My Mind, då trodde jag att jag skulle dö på riktigt. Jag såg hela arenan, och mitt dumma, fjantiga band i mitten och jag var bara så stolt.

Hela konserten log jag som en idiot, för där på scen, där utspelades ett praktexempel på varför jag älskar dem så mycket. Varför de där sexton timmarna i regn, blåst och bitande kyla var så värda. Varför jag gladeligen skulle vänta dagar på en chans att få säga hej.

Och alltså det är mycket som är fint i livet, men den här känslan är bäst. Att få vara med om sådant här, uppleva sådan lycka av något som egentligen är så fånigt och dumt. Att bara vilja hoppa så högt det går, eller sjunga så högt man kan för tänk om man skulle kunna göra det här bandet precis lika lyckligt som de har gjort en själv?

Jag såg helt perfekt genom hela konserten, men jag stod ändå på tå. Viftade med flaggan och skrek högt, högt och inget var tillräckligt. Jag var så hungrig, och om jag fick bestämma skulle det här hända mig varje dag.

Jag är så lycklig nu, att jag blir helt matt. Det var helt otroligt, att se dem såhär. så avslappnade och sprudlande och så där.

Jag har träffat dem och sett dem live förut, stirrat i tio minuter när de dummade sig för fansen, men jag har aldrig älskat det där bandet som jag älskar det inatt. De var fan på topp, hela bunten och jag har aldrig varit så tacksam för något någonsin.

Och jag vill aldrig, aldrig glömma idag.