Kombinationen förkylning och pollenallergi är en jag var van vid en gång för länge sedan. Det känns åtminstone som länge sedan, i en värld då jag fortfarande gick i skolan och en vanlig dag började med en kopp te och kanske en bit falu rågrut med ost och gurka på. Det känns förresten också som en evighet sen – min obefintliga frukostabtit. Men det är två år sedan jag var sjuk varannan vecka och drogs med både allergi och förkylningar varje vecka.

Antingen är det här en väldigt jävlig förkylning, eller så är det bara en himla hög pollenhalt här borta. Jag vet inte. Jag har ingen termometer och det finns ingen i rummet jag är nära nog att fråga om de kan känna efter, men rummet snurrar när jag sitter upp, och jag har frossa, så jag antar det. Jag nyser hela tiden, och det svider i både näsa och bihålor. Jag har ont i öronen, i tinningarna, och jag andas som Darth Vader. Både genom näsa och hals. Luftvägarna är trånga av astman och näsan är svullen och täppt. Om det inte var för att de för ett sånt liv när de går upp varje morgon skulle jag tycka synd om dem för snarkningarna som otvivelaktigt kommer fylla rummet i natt, för del lär vara spektakulära.

Jag har två lediga dagar i alla fall. Så jag har gott om tid att rensa ut väskorna och fixa allt som fixas bör. Som få tillbaka min skatt och avregistrera mig hos läkaren. Jag kan fortfarande inte förstå att jag ska flytta hem igen. Det känns som en hel evighet till dess, men det är bara fem ynka dagar kvar.

Och jag är inte ens nervös.

Det skulle ju kunna ha med medicincirkusen jag lever i, men det känns så konstigt ändå. Att jag inte har några problem med att ta saxen och klippa bort alla trådarna, checka in mina väskor och gå tillbaka till livet jag levde innan jag åkte. Bo mest hos mamma, varannan långhelg hos pappa. Jobba halvtid på Stationshuset och vänta på att få börja skolan till hösten. Det var precis där jag var, för ett år sen. Fast rädd, deprimerad och fortfarande så, så trött.

Det är skillnad på mig nu, fast just i det här tillståndet märks den nog inte av, men självklart är det skillnad. Mer liv, mer glädje. Mer självförtroende. Men jag är precis lika envis och stolt som jag var innan jag bestämde mig för att hoppa av IB. Jag är säker på att det är min bästa och sämsta egenskap.

Jag ska fortsätta läsa Mockingjay nu. Problemet med Hungerspelen – hela trilogin – är att innan den riktiga spänningen kommer, innan arenorna och krigen, ser Suzanne Collins till att den sista meningen på kapitlet får dig att känna dig tvingad att läsa vidare. Och sen kommer du in i areorna, rakt in i den konstanta spänningen och då är det kört. Helt kört. Det spelar ingen roll att jag har läst den här boken flera gånger om. Jag sitter fast.

Det är sjuttio sidor kvar nu, och sen ska jag gå och äta en väldigt sen middag.

Och sen ska jag försöka att absolut inte börja om hela trilogin, för då kommer jag varken sova i natt eller packa i morgon.

Litteratur är typ det mest fängslande, vackraste och irriterande jag vet.