För nästan sex år sedan var jag hemma sjuk, eländig och mitt emellan luciatågsfyllda dagar med kören och fördrog tiden på youtube. För nästan sex år sedan kom jag via en Miley Cyrus video fram till Jonas Brothers låt S.O.S och för nästan sex år sedan typ dog jag över förutnämnda band.

 

Idag tog jag ned mina posters och jag var på riktigt emotional över detta faktum. I sex år har det på något höger eller vänster suttit Jonas Brothers posters i båda mina rum hos mamma och pappa. Och nu ba... tog jag bort dem. Lyssnade på deras andra album som någon form av mental kompensation och slogs av hur sjukt mycket jag fortfarande älskar det. Jag smsade Kattis och konstaterade att "den här kärleken varar nog livet ut" och alltså, det är himla tomt i rummet. För mycket turkost och så lite som bryter, men någonstans är det också väldigt fint? Och när vi gör om lite i rummet i år kommer Jonas Brothers loggan vara kvar. Tog alldeles för lång tid för att jag ska måla över den. Och så typ, känner jag att jag måste ha kvar någon form av hyllning till bandet som tog mig igenom högstadiet.

 

Egentligen är det ganska roligt, att för sex jular sedan fick jag ett par trådlösa hörlurar av pappa för att jag skulle kunna lyssna på deras låtar på youtube överallt i hela huset, och jag minns att han i rimmet skrev något om hur han och Annika "kanske slipper lyssna på Jonas bröderna snart" och hur de gick och tänkte att det bara var en fas. Och nu sitter jag här nitton år gammal, efter att ha hunnit flytta hemifrån för att klara mig själv i ett år och storbölar när första låten jag hörde av dem börjar spelas på iTunes.

 

Och alltså, det finns ingen form av idoldyrkan kvar. Inte som när jag var tretton. Jag har ingen vidare lust att gifta mig med Nick Jonas och jag håller absolut inte med om hur de ställer sig till vissa saker och ting, men när jag lyssnar på deras första album, då är jag fan tretton och lost men tryggt omfamnad i deras texter. När jag lyssnar på deras andra album blir jag bara sådär totalt superlycklig och nostalgisk och när jag lyssnar på det tredje albumet minns jag fortfarande sommaren 2008 när jag såg dem, träffade dem och dygnade flera gånger per vecka bara för att skriva, skriva, skriva. Det där jävla bandet betyder så mycket vänskap, ljus i helvetet och extrem lycka som ingen annan kunde beröra eller rubba att jag liksom inte tror att jag kommer släppa det. Jag kan ta ned mina posters och ändra åsikt om personerna i bandet, men jag kan inte ta bort, förändra eller ångra åren de betydde något just för att denna betydelse bar mig så himla långt.

 

Och det gör mig så fruktansvärt trött när unga såväl som vuxna ska lägga sig i och förklara för mig hur jag ska känna, kommer känna eller - värst av allt - känner. Jag har alltid tyckt att det är himla onödigt att berätta sådant för en person. Att berätta för mig att det bara var en fas, att det kommer gå över. Fuck you, om jag ville tro att jag skulle älska Jonas Brothers så som jag gjorde då livet ut, då kunde jag väl få göra det?! Vad är grejen med att bestämma över sina barn eller vänner på ett sådant plan att man tar ifrån dem rätten till sina egna känslor? När jag var tretton, fjorton, femton, sexton älskade jag Jonas Brothers så stört mycket. Och jag älskar Jonas Brothers så stört mycket nu för att de gav mig det där.

 

Just som att jag om några år säkerligen kommer släppa One Direction. Någonstans i framtiden kommer min tumblr stå oanvänd eller fyllas av annat och jag kommer inte reblogga bilder, internskämt eller liveuppdateringar från award shows längre. Men vad som än händer kommer jag inte kunna neka till att de till stor del räddade livet på mig. Faktum kommer alltid kvarstå att jag gick omkring med sex månaders post concert depression efter konserten i London O2, att jag sken upp som tusen jävla solar när jag hörde What Makes You Beautiful eller vände mig så snabbt att jag fick whiplash när deras musik spelades någonstans. 

 

Och det är liksom det som är så himla fint med fandoms. Alla typer av fandoms. Alla typer av vänskaper, förhållanden eller besläktskap. Oavsett hur en person i slutändan påverkar oss, finns allt som är bra alltid kvar. Det får du alltid behålla och ingen annan har rätt att berätta för dig att du ska släppa det. Det finns så många vänner som jag under åren har tappat kontakt med, släkt jag inte pratar med och saker som har förändrats men det känns som ett sådant baksteg att fokusera på faktumet att det har tagit slut, eller utvecklats till något dåligt. 

 

Och jag typ... jag orkar inte med det mer. Inte efter att ha levt i orrubligt mörker; då känns det så ofattbart korkat att frivilligt dra åt mig negativitet när det finns så mycket bra att hitta i allt som gick så himla fel. Det är nog desvärre bara att köpa att jag tänker vara ivrig bandentusiast tills jag dör. Berätta för världen att jag ska bli den som solen skiner på även genom regn och rusk, skriv på min gravsten att jag var flickan som älskade att älska, för nu när jag kan känna ordentligt tänker jag fan projicera allt som är fantastiskt och bara fucking njuta.