Jag har fått en hel del klagomål om dålig uppdatering och alltså - det är ju himla kul och så - att ni gillar bloggen. Men just den här veckan har jag varit så fokuserad på att ta mig igenom allt utan dödsförklaring och resultatet vart en lidande blogg. 

 

Det är ju lite så att jag inte är så himla fantastisk på att låta mig själv vara sjuk längre. Det bara... det känns ovärt. Är jag riktigt sjuk så är jag det och då finns det inte så mycket att göra men nu under förra veckan hade vi så extremt mycket och göra och i princip allt var grupparbeten och jag bara ville inte stanna hemma. Jag ville inte göra gruppens uppförsbackar brantare än de redan var och dessutom är jag extremt dålig på att stanna hemma nuförtiden.

 

Förut var det himla enkelt att sätta på en film, falla död ned i soffan och kväva ångest och skuldkänslor över alla oöppnade skolböcker med mer film, mer musik, youtube, tumblr, allt som inte var skolarbete. Det var så skönt att vara sjuk, att få slippa ångesten ett tag. Även om den alltid kom tillbaka på natten. Och det händer liksom inte längre. Dels för att jag har mindre att göra, dels för att det inte har uppstått några större problem när jag ska göra det som göras bör. Det motstånd jag kan tänkas behöva bråka med är mest ovilja att skriva någonting som liksom inte är så jävla roligt (se: vår senaste uppsats i Estetisk Kommunikation tar priset för det tråkigaste arbete vi har gjort den här terminen). Så det finns inte något skäl att vara sjuk. Jag känner inte att jag vinner på att vara sjuk. Jag går hellre till skolan och låter som The Exorcist, ser ut som döden och andas som Darth Vader för då har jag åtminstone kul. När jag spenderade dagen hemma förra måndagen med 39 graders feber ringde jag Moa framåt ett och frågade om hon inte ville komma hem till mig och klippa vår film istället för i skolan. Jag blir himla sällskapsjuk (se: är alltid sällskapsjuk, påminn mig om att aldrig skaffa egen lägenhet själv) och det är ju så himla enformigt och tråkigt att sitta hemma och vänta på bättre tider.

 

Jag erkänner att det kanske inte är den snabbaste vägen till bra hälsa men jag har i alla fall aldrig mått såhär bra i själen och det borde fanimig räknas. (Typ sju vänner från skolan blev sjuka över helgen men jag tänker låtsas som om det absolut inte var jag som smittades).

 

Jag har alltså fått lite av en räkning den här veckan. Inte så att jag varit överdrivet utmattad, men det där lilla sista som att sitta uppe och redigera bilder och blogga ordentligt, det har inte riktigt lockat mig om jag ska vara helt ärlig. Jag skrev mitt gemuprov, analyserade lite Harry Potter, redigerade bilder till diverse fotouppgifter som skulle in, skrev Estetisk Kommunikation och jobbade på samhällsarbetet om normer i media. Och så sjöng jag på musikskolans avslutningsmingel. Och sedan sov jag alldeles för lite eftersom jag är värdelös på att tagga ned efter stressiga dagar.

 

Men nu är det över. Det är lov nu. Jag firade detta med att trilla in på gården och annonsera att jag minsann skulle äta en pizza. En halvtimme senare hade jag köpt och snudd på inhalerat vad som kändes som historiens bästa kebabpizza och sköljt ned den med en kall cola. Jag trillade ned i fina vänners famnar och trasslade mig inte ur förrns det började bli sent.

 

Och nu ska jag sova. Oj, vad jag ska sova. I morgon väntar jobb med mamma och en släktmiddag hos farmor. Resten av veckan får vi se. Som plåster på såren för dålig uppdatering får ni samtliga instagram-uppdateringar från veckan som gått.