Om det är någonting som kan får det att krypa under skinnet på mig är det utomstående som försöker ta vikten av depression.  Folk som säger att depression är överdrivet, att det inte är en viktig fråga eller – en personlig favorit – folk som säger att deprimerade människor låtsas vara deprimerade i jakt på uppmärksamhet.

 

Gå och ta er.

 

Ibland blir jag bara så arg att det rinner över. Världen är full av människor som anser att deprimerade människor är galna, att utmattade människor är lata, att folk med mindblocks från ångest är lata de med, och att självmord är att vara svag.

 

Jag ska berätta om mitt liv. Med hjälp från min nuvarande kurator har jag kommit fram till att jag har lidit av ångest sedan jag var tio. Det är alltså nästan hela mitt liv. När jag var mindre märktes den bara när jag skulle uppträda, innan ett sångframträdande, en dansuppvisning eller ett fiolsolo. Jag har alltid haft extrema problem med nervositet, alltid skakat brutalt, alltid haft smärre panik och alltid, alltid överanalyserat mitt uppträdande när jag har klivit av scenen. Det enda jag visste att jag ville – att jobba med och framföra musik, det enda viktiga som fanns då, var ett sjukt starkt och ångestladdat ämne. Jag minns att jag gick omkring i korridorerna och sjöng, sjöng, sjöng så att någon skulle kunna berätta för mig om jag var bra eller inte, för med min ångest visste jag varken ut eller in.

 

När jag kom upp i åttan och skulle få betyg satte sig ångesten i skolan också. Jag har verkligen aldrig behövt plugga. Möjligtvis i matte, men även när jag inte pluggade skrapade jag ändå ihop tillräckligt med kunskap för att vara godkänd ända fram till åttan och jag hade verkligen aldrig behövt lägga någon större energi på att plugga för att det var så lätt.

 

Så när jag kom upp i åttan och helt plötsligt var tvungen att plugga kom allt på en gång och det bara gick inte. Det är första gången jag kan komma ihåg att jag fick ett mindblock.

 

Vad är ett mind block? Ett mind block fungerar som en kloss eller spärr som hindrar dig från att göra saker du måste, saker som är viktiga för dig. Som ett email du ska skicka till en kurator eller en uppsats du måste skriva i skolan. Det som i stort sätt händer är att adrenalin, och andra kemikalier som uppstår vid stress och ångest påverkar stora delar av hjärnan negativt, och skadar den. Så när jag har mycket ångest, och måste göra någonting – något enkelt, som att tömma diskmaskinen eller skriva ett mail – kan jag inte göra det. Det går inte.  Och det var precis det som hände när jag skulle börja plugga. Jag ville fortsätta vara bra, ville visa alla de som mobbade mig att jag kunde vara bättre än dem och jag ville lyckas. Det blev för mycket för min hjärna; den lade av.

 

Jag spenderade nästan tre år med att känna mig dum, oförmögen och värdelös, och det gick som ett väsande mantra i mitt huvud. Runt omkring mig skrev folk MVG efter MVG och det tog mig alltid minst två veckor att skrapa ihop ett G. Jag har aldrig känt mig så ovärdig i hela mitt liv.

Till slut fanns det inget bra inne i mitt huvud längre. Jag levde med en ångest som tvingade mig ned under vattenytan, en ångest som kvävde mig med negativa tankar, panik och starka, förödmjukande minnen. Jag blev så deprimerad.

 

Jag var trött hela tiden. I huvudet, i kroppen. Gick upp tio minuter innan jag skulle gå trots att håret var smutsigt och hatade mig själv genom hela dagen. Övertygade mig själv om att jag var ful, äcklig, oren. Repeterade. Kunde inte studera, spenderade en himla massa tid på en pojkvän som låtsades, manipulerade och straffade mig själv när han svek och ljög.  Kände mig otillräcklig och dålig i allmänhet.

 

Jag började tänka att det vore skönt att dö.  Att slippa. Tog djupa andetag och undrade om jag inte bara kunde dö nu? Så slipper lärarna jaga mig för uppsatser jag inte kan förmå mig själv att skriva, så slipper jag tampas med att inte kunna förmå mig själv att skriva. Jag kände mig i vägen för min omgivning. Som en träkäpp i ett hjul.

 

Månaderna gick, vårterminen började ta slut. Jag hade IG-varning i alla ämnen förutom matte, engelska och spanska. Uppsatserna och proven blev fler och fler.

 

Jag började önska på heltid att jag skulle dö. Ångesten brände konstant i magen, paniken växte och tryckte i bröstet och jag började räkna ut mina livschanser när bilar och tåg kom förbi. Vad händer om jag hoppar? Kommer jag verkligen dö då? Folk kom och gick runt omkring mig på gatan, på perrongen. Jag stirrade på asfalten eller ned på spåret och undrade om jag var modig nog att göra det nu.

 

Det var aldrig, ”De kommer att sakna mig”, som fick mig att avstå. Det var aldrig ett uppriktigt ”jag älskar dig” från en vän, som fick mig att avstå. Det var panik. Kanske straffas jag för det här efter döden? Kanske ger det mig ingen ro. Jag var rädd för det okända, även om rädslan försvann lite ju mörkare livet blev. Och framförallt var jag rädd för vad folk skulle tycka, om hon från Saltjöbaden som tog livet av sig för att hon inte klarade av sådant hon själv försatt sig i. Hon som basunerade ut kärlek till diverse band och serier, hon som bad om att bli retad.

 

Jag var så van vid att vara den människan i andras ögon att jag glömde bort mig själv. Flickan som ville beröra andra med egenskrivna texter, flickan som ville sjunga, flickan som ville skapa. Flickan som älskade öppet och ohämmat. Flickan Som Stängde In Sig I Ett Rum och Försvann.

 

När jag läser om svaghet och mentala sjukdomar, då tänker jag på den flickan. Och jag vill veta hur den flickan är svag. Jag vill veta hur man uppfattas som svag när vad man egentligen är, är bruten. Jag vill veta hur jag, förtryckt av min egen hjärna, var svag när jag inte fungerade rätt längre. När jag låg sjuk dagar i sträck, satt böjd över toalettstolen utan att få behålla min näring när stressen blev för hårdhänt.

 

Jag vill veta hur den flickan var svag när hon gång på gång ställde sig upp och gick tillbaka.

 

Jag dog inte hösten 2011 som jag kunde ha gjort. Den hösten när allt rasade samman på riktigt. Den hösten när jag ville dö så mycket att det inte var långt kvar än. Jag dog inte; jag hittade något att leva för istället.

 

En dag i augusti hittade jag ett band. Ett pojkband som jag absolut inte ville tycka om, ett band jag inte hade tid med. Ett band som fick mig att må bra. Jag, då den flickan som antingen inte kände någonting eller bara kände negativa saker. Flickan som var rädd för sig själv, för sin omgivning, för vad livet hade för elakheter att kasta över sig, hon blev glad.

 

Och glad är något jag inte hade varit på en väldigt, väldigt lång tid.

 

Helt plötsligt, från ingenstans, ville jag leva igen. Denna lycka, så enkel, smittsam, varm i hela kroppen. Denna lycka som drog mungiporna uppåt och kroppen från stolen, lyckan som fick mig att hoppa och skratta och skriksjunga. Lyckan som förvandlade flickan som desperat ville dö till flickan som desperat ville leva.

 

Den terminen, med One Direction i öronen och panik i bröstet, berättade jag för mamma att jag nog behövde ta ett studieuppehåll. I en månad sjukanmäldes jag i väntan på beskedet från kommunen, ett ångestladdat paket i en säng som aldrig var bekväm.

 

I december meddelade rektor att jag fått godkänt på min ansökan till studieuppehåll. Flickan som skulle klara IB och gå på Brown För Att Visa Att Hon Kunde föll ihop på golvet och grät. Den månaden sov jag mellan tolv och arton timmar per dag och väntade på att mina barndomsvänner skulle knacka på dörren och meddela att jag var dålig.

 

Men det är det som är grejen med vänner. De plockar upp dig när du fallit ned.

 

Det tog två år att gräva fram Flickan Som Stängde In Sig I Ett Rum och Försvann. Det tog nio månaders arbete i Sverige, nio månader till i London att hitta flickan som bara ville sjunga.  Det tog en termin på en skola som inte var giftig att få den flickan att börja sjunga igen.

 

Och jag vill veta om det är någon som tror att den flickan gömde sig av svaghet. Om de som sparkar på de förtryckta i tron om att de ljuger, skulle sett mig som svag om jag hade dött, och de hade vetat.

 

Om de hade sett det slagfält som gömde sig i mitt huvud och läst en dödsannons med mitt namn på.

 

Det tänker jag på, när självmord beskrivs som svagt och ilskan bubblar över i fysiska tårar.

 

Och Flickan Som Stängde In Sig I Ett Rum och Försvann tar smällen.