Varje natt vid sådär klockan tre på morgonen kommer jag på något jättebra och kreativt. Varje natt. Precis som alla de där otaliga tumblr inläggen om idéer som kan rädda världen och nya perspektiv på kompisarna, relationerna, livet som folk typ per automatik blir slagna av mitt i natten när man egentligen bör sova som djupast.  Och oftast gör jag då något kreativt eller sjukt distraherande också. Typ ritar (kan tilläggas att jag inte riktigt kan rita), spottar ur mig tvåtusen ord till av en fanfic eller, hey, varför inte lära mig alla Eminems låtar utantill?

 

(Det är därför jag inte ska gå in på tumblr på nätterna, bör helst inte underlätta sådant för mig själv)

 

Precis samma sak händer när jag ska duscha eller bada, precis när jag har lagt mig i vattnet kommer jag på någonting jag borde göra, och så ligger jag där i en timma, tills jag bara inte klarar att läsa längre och går upp och – glömmer bort det där supersmarta jag skulle göra.

 

Timing och jag är skittajta. Typ.

 

Nu är klockan tre. Jag har haft en bra dag, drack en kopp kaffe när kamomillte hade passat sig bättre och jag vet att jag ska upp om sex timmar. Och min hjärna skrev ett mentalt blogginlägg medan jag låg i sängen och försökte stänga av allt, så here goes. Ibland blir jag bara tvärgalen om jag inte får ur mig skiten snabbt nog.

 

Men viktminskning dårå – eftersom det är det som på något gjorde dagen så himla bra. Precis efter att jag kommit hem från Sverige i december drabbades jag av antagligen den enda riktiga vikthetsen jag någonsin har haft och kommer att drabbas av.  Att åka hem var ungefär det bästa och sämsta beslutet jag någonsin tagit, för medan det var jätteskönt att komma hem och visa att jag mådde bra och älskade livet, visade det sig att jag utvecklade ett visst beroende att få just det bekräftat. Att jag njöt så mycket av att folk berättade för mig hur frisk jag såg ut, att jag blivit smalare, att det syntes på mig att jag hade valt rätt.

 

Jag är perfektionist och jag har alltid haft en sjuk prestationsångest, så jag kom hem till London och ba’ ”Hur ska jag toppa det här?”. Jag har alltid tävlat mot mig själv, is the thing. Jag har alltid varit min största fiende och alltid varit typ den enda som någonsin ställde krav på mig själv. Det var jag som valde IB för att det var det svåraste jag kunde hitta, jag som tränade rösten varje dag för att kunna bli världskänd, jag som strävade efter att bli J.K Rowlings Hermione Granger och jag som skulle kunna sjunga som Hayley Williams. Ingen satte någonsin de målen åt mig, utan jag valde dem själv och förväntade mig att jag skulle kunna flyga på tre minuter. Jag är skyldig till min egen depression, mina värsta stunder och innan jag fyllt trettio kommer jag säkert ha skulden för ett tiotal andra saker också. Det finns folk som blir nedtryckta av folk i sin omgivning och så finns det folk som blir nedtryckta av sig själva, och jag är en av dem. Och det är ett himla jobb att bli av med en sådan stor del av mig själv.

 

Jag har dock aldrig haft en riktig vithets, för jag har alltid varit livrädd för ätstörningar. Men det är inte så att jag aldrig har strävat efter något, velat ha platt mage och smala armar.

 

Varje sommar gick jag igenom en sådan period, och jag valde alltid kläder som skulle få mig att se smalare ut. Men jag hade aldrig en period då jag kände ett behov av att faktiskt gå ned – inte ens nu i somras då jag vägrade allt som hade med bad att göra och BMIt låg på övervikt. Då åt jag som mest, brydde mig som minst och fokuserade endast på saker som gjorde mig lycklig så jag kunde ignorera den där lilla delen av mig själv som fortfarande inte mådde bra och antagligen var långt ifrån redo att flytta utomlands.

 

Det började med mina revben. Jag låg ned på golvet och pratade med Geri och – insåg att jag kände mina revben. Jag har inte känt mina revben sedan nian, om jag minns rätt, och jävlar vad stolt jag blev helt plötsligt. För viktminskning är ju bra.  Om jag känner mina revben är jag på rätt väg, osv. Någon timma senare låg jag i sängen och var rädd. Sen när bryr jag mig om mina revben? Jag vände mig om och intalade mig själv att det var en engångsföreteelse, men jag fortsatte känna efter om de var där under veckorna som kom. Som om de skulle försvinna under kroppsfettet igen.

 

Kläder och utseende kom efteråt. ”Är mina byxor stora för att jag har töjt ut dem eller har jag gått ned mer?” ”Är den här tröjan större än när jag köpte den förra veckan?” ”Har mitt ansikte blivit tjockare?”. Frågor som jag inte kunde låta bli att ställa, som jag liksom inte ville ställa, men som hjärnan elakt nog tvingade på mig. ”Nej,” skrek en röst. ”Bry dig inte, för fan”. Men jag ställde frågorna i alla fall, och det är typ det läskigaste jag någonsin har varit med om. Insikten att jag kanske inte mådde så bra som jag trodde, och rädslan för vad de här tankarna kunde leda till.

 

Några dagar senare gick jag igenom en panikattack som höll i sig i en hel dag, och lämnade efter sig en halsbränna som satt kvar i tre dagar. För första gången insåg jag precis hur dåligt jag mådde när jag mådde som värst, för jag kunde registrera att det var så jag alltid mådde under den tiden, men kunde inte förstå inte hur jag tog mig ur skiten levande. Jag ville bara försvinna ur min egen kropp. Ta bort den där knuten i bröstet som inte löstes när jag andades lugnt eller tänkte om. Och jag räknade upp depressionstecken efter depressionstecken som om jag förväntade mig att någon skulle dyka upp från tomma intet och sätta en stämpel på mig.

 

Allt släppte igår. Jag kom till Sverige med den där attacken färskt i minne, och lätta halsbrännor lite när som. Tittade mig för ofta i spegeln och letade efter revbenen i sängen. Jag mådde bra men jag mådde också inte bra. Jag har haft de bästa dagarna på länge, men sjukt jobbiga nätter efteråt. Igår natt blev jag hungrig och en kort stund ville jag inte äta eftersom smygätning är den största boven. Och helt plötsligt blev jag bara så irriterad på mig själv. ”Väg dig då!” tänkte jag. ”Sluta undra, sluta jaga upp dig själv. Väg dig och få slut på de här dumheterna”. Så jag gjorde det. Jag gick upp och ställde mig på vågen. Femitioåtta kilogram. Två kilo mindre än i julas. Jag gick rätt till skafferiet och mumsade på sesamkex. Jag somnade snabbare än jag somnat på en månad.

 

Men det var inte viktminskningen som lugnade ned mig, inte faktumet att jag ligger under 60 kilo som gjorde mig glad. Det var typ som om jag själv sa till den där hemska lilla rösten i mitt huvud, slog den på käften, stack upp näsan i vädret och sade ”vad var det jag sa?”. Hela jag fylldes av en stor fet ”Jag är fanimej inte svag” känsla, och den var så skön att jag levde på den hela dagen idag. Käkade ett halvt paket Marabou Apelsinkrokant och drack cola utan en minste tanke på mina revben. Jag dängde iväg den där lilla djävulen med ett brännbollsträ helt själv och den kan lägga sin ned på marken och dö.

 

Det var en jobbig månad att gå igenom, och precis innan jag åkte till Sverige funderade jag på om jag inte skulle till doktorn och få någon att prata med, men det var nästan värt det för att inse att jag faktiskt är bra mycket starkare än jag själv trott. Att jag kan och att jag har huvudet med mig och vet att det där överflödiga fettet finns där på grund av kostförändring utan träning, och att det inte är något större fel på min mage ändå. Den skulle nog inte vara med i Americas Next Top Model, men jag kan fan vara snygg i bikini i alla fall. Det finns ingen finare än total lycka, och om den där magen är kvar när jag är i Grekland kommer den hänga med på beachen och bli brunare än resten av jag (händer alltid) och vara minst lika fucking snygg som en platt mage.

 

Så den är okej, min lilla mage. Men jag tackar livet för ännu en lektion, ännu en sten att hoppa över.

 

Och så tackar jag mig själv också. Och One Direction för hjälp på traven. Jag vet inte hur jag levde med den där klumpen i bröstet dag ut och dag in i två år, vet inte hur jag orkade le över huvud taget. Men det var starkt gjort. Man läser en himla mycket om hur starka folk som lever mitt i en depression är, och jag har aldrig riktigt insett hur mycket styrka som krävs. Men alla där ute med svårigheter att andas, panikattacker och smärta lever med det. Och de säger att de inte klarar det, säger att de ska ge upp, men de vaknar nästa morgon i alla fall.

 

Ni, vi, världen är fan superhjältar allihop.