London, alltså. April-väder året om. Jag svär på att det var helt molnfritt och soligt för fem minuter sen. Men nu är det... grått. Och jag som var sugen på att gå ut och fota för en gångs skull.

 

Oh well, 

 

Jag hade mitt sista utvecklingssamtal idag. Två månader sent, I might add, men ett utvecklingssamtal oavsett. Och min spontana tanke är hur fruktansvärt tråkigt det är att jag aldrig haft det på mina tidigare arbetsplatser. För det gör så himla mycket. Jag kan tänka tillbaka och undra om det egentligen skulle ha spelat någon roll, och besvara frågan med ett stort, fett ja. Bara att flytta utomlands, byta land, byta sett, vara mamma, pappa, barn på en och samma gång säger en hel om dig själv. Det är klart att man lär sig massor av att ta hand om sig själv (se: jag kommer för evigt vara lat när det kommer till tvätt, men jag är tydligen en jävel på att städa *kors i taket*), att man kommer på saker, ser saker som man aldrig skulle ha sett om mamma gjorde dem. Men ingen kommer ge dig feedback, ingen kommer bekräfta eller förneka det du tycker om dig själv (jag har lärt mig att min självbild suger) och ingen kommer komma fram till dig och säga "bra jobb, idag". 

 

Men det gör man på min arbetsplats. Efter varje pass. "Bra jobbat idag, vännen". "Tack för idag, sjukt bra presterat", eller "du, jag märkte att du behöver ändra din attityd, kan vi ta det när du har ätit?). Och sedan har man faktiskt tre obligatoriska utvecklingssamtal under de tre månaderna man jobbar på Nando's. Och jag har märkt att, trots feedbacken jag kan få i slutet av dagen, behöver man de där utvecklingssamtalen också. 

 

Jag ställer höga krav på mig själv - det har jag alltid gjort. Och jag kommer nog alltid göra det. Det känns som om jag föddes med prestationsångest, och även om jag har tonat ned den, finns den fortfarande där. Jag behöver den där bekräftelsen på att jag fakiskt är bra för jag ställer så höga krav på mig själv att det är lätt att jag trycker ned mig själv utan att inse det. 

 

Så när Tales satte sig med mig och förklarade att när jag sticker om tre månader förlorar han en av sina bästa resources, blev jag helt paff. Jag vet att jag gör ett bra jobb, precis som att jag vet att jag kan sjunga, kan prata engelska osv. Men jag har aldrig koll på hur bra, har aldrig koll på vad som egentligen krävs och tror alltid att alla är minst lika bra som mig. Och jag är alltid säker på att jag säkert är sämre än vad jag tror, att det finns en chans att jag är dålig också. Jag är sjukt självsäker och totalt osäker från dag till dag, för är en dag dålig är jag dålig, och är en dag bra är jag bra (positivt: jag ser i alla fall skillnad på dagarna, inget konstant mörker längre). Men jag behövde den där bekräftelsen. Behövde få sitta där och höra av min högsta chef, den människan på jobbet som jag tycker om mest, säga att jag är viktig för min restaurang. Och det behöver alla, tror jag. Jag vägrar att tro att det finns människor som inte har bekräftelse behov. 

 

Men nog om det. 

 

Jag lämnar London om tre månader. Igår var det exakt tre månader. Och jag bara... vill inte. Jag vill London precis lika mycket som jag vill Stockholm, vill Nando's precis lika mycket som jag vill Rytmus eller YBC, vill bo ensam precis lika mycket som jag vill bo hos mamma och pappa. Vill vara barn precis lika mycket som jag vill vara vuxen. Det är ett himla svårt liv jag lever (och det är mycket lättare att tycka om band och literatur och tumblr klockan fem på morgonen när någon annan betalar räkningarna). Så jag har planerat allt, skickat mail till Rytmus, planerat att söka jobb när jag sticker tillbaka nästa vecka (!!!!!), och jag är liksom klar nu. Jag vet vad jag ska göra, vet vad jag måste göra, men jag är livrädd för jag vet egentligen inte vad jag vill göra. Det enda skälet till att jag åker tillbaka till Sverige nu, är för att plugga gratis. För att avsluta mina gymnasiestudier utan extra kostnader så jag kan ut och resa igen. Jag kan absolut plugga i London. Kan absolut välja mina A-Levels och få universitetsbehörighet, inga problem. Men det skulle kosta, och mina universitetsstudier kommer kosta mer än tillräckligt. Och så saknar jag Sverige ibland. Sverige är tryggt, Sverige är hemma och jag tror inte att jag kommer bo utanför Sverige när jag är klar med min utbildning. Men jag vill inte lämna London än. Det var så enkelt att vilja London, och det är lite jobbigt att det inte är lika enkelt att vilja Sverige nu när London nästan är borta.

 

Så, så är det här i min lilla håla. Inte mycket att göra åt saken.

 

Som sagt, home is where the heart is. Och jag har fan ingen aning om var mitt hjärta befinner sig just nu.