Igår var en sådan där dag då jag insåg hur perfekt mitt liv är för att jag bor på ett vandrarhem. Jag kommer hem, äter - och alla är i receptionen och umgås. Och det är mysigt. Och folk skrattar, och man blir så himla glad. En enda stor, fet, handikappad familj, liksom. Sedan gick jag in i rummet, och pratade och skrattade med Geri och Verena, och somnade direkt när jag kom i säng. Och ja, livet var bra igår.

 

Idag är en sådan dag när vi har en grupp dumma tjejer i rummet, som inte håller käften. De har varit här inne i fyra timmar, och vi har redan dragit in receptionen. Vid fyra på morgonen kom de in och tände alla lampor, väsnades med lådorna och pratade högt - trots att de viste att Verena låg och sov. 

 

Ibland undrar jag hur folk klarar sig utan empati, sympati eller respekt.

 

Hur har dessa tjejer undgått blåtiror? Har aldrig träffat så dryga människor, ärligt talat. Och hur idiotisk är man om man vet att någon sover, och tror att man ska kunna undan med att vara högljudd? Och sådana här finns fan överallt. Folk som på riktigt slänger dörrar i ansiktet på andra människor, folk som klagar utan skäl, folk som bara tar, tar, tar utan en tanke på att ge.

 

Hur finns dem? Finns det på riktigt så många föräldrar där ute som inte kan lära sina ungar hur man beter sig? Hur svårt kan det vara egentligen?

 

Och på all den där ohyfsen och attiityden klagar dem också. Tydligen hade de här tjejerna snackat om att rummet inte var rent - rummet städas varje dag, thanks very much. Städa själv om det inte duger - och att någon hade käkat från en soptunna.

 

Jaha? Vad vill de att man ska göra med den informationen? Kolla igenom övervakningskamerorna och slänga ut den människan? Ge dem rabatt för att priserna inte stämmer med deras version av en standard (det här är ett centralt och billigt vandrarhem i London, inte ett hotell, raring) Grattis, hörrni, douchebag of the year award till er alla.

 

Trött blir man, i alla fall. Så. Himla. Trött.